2009 – 2010

 

Tunga, Spåra, Fotavtryck, Lera, Mark, Brottsplats

 

 

Sextio tecken för lång De Anonyma sa. 27 november 2009

Skådespel. Bedrägeri. Få honom vilja ligga i.
Åh så hon saknar dagar så lata, att slippa prata.

Kyssar inget döljer, men vem giriga läppar ej följer?

Låt henne undkomma, varför veta vad hon döljer.
Och så, natt vid dörren. Hon knappast dröjer.
Deklaration utan tvivel, dina händer hon behöver.

Objektifiera mig, hon bönar så sant.
Hon gör allt du vill, mer därtill. Du är hennes svindlande brant.
Tunna rösten spricker när morgonljuset sticker.
Ta ett prospekt i alla fall, gröna ögon varsamt tigger.

 

 

Tankeförströelse 2 december 2009

Stela fingrar kan också beröra varmt.
Jag har tovigt hår, känn.
Du kan fastna det är sant.
Men vore det så illa?
Om du skulle vilja, trygghet mellan mina ben jag lovar du skulle finna.

Vila ditt trötta ansikte mot mitt fallfärdiga bröst
Så din kropp återigen brinna.
Vill inte minna allt det där,
Som egentligen ingenting är.

Känn ingen oro, bara vi två här.

Men jag är barn av min tid,
Allting rusar förbi.

Håll mig stilla för en stund tills jag fått mål i mun.
Kyss läppar röda, låt alla höra att inga hjärtan blöda.
Att se mig framkallar stor möda, jag tar inte illa upp om du väljer att blunda.
Och du behöver inte älska,
Bara ta och sedan låta mig va
Så jag kan minnas dig som ljuvligt bra.

446 Överträdelse 4 december 2009

Rimfrost.

Så plötsligt ut hon klev, ur skuggan så klen.
Hans skugga varit det enda hon haft kvar.
Men nu hon var
Så vildsint endast en kvinna kan va.

I stunden hon spotta ville,
på allt hon gömt sig under.
Hon aldrig någonsin tillbaka till
allt
önskar, nej när blott hans skugga kan klyva hon inte längre kan vaka.

Ut i ljuset

Sköljer strupen, alldeles torr av nätternas självvalda fångenskap.

Och visst är hennes hjärta ett gap men hennes sinne det,
det är alldeles klart.

Hur kan någon göra så illa,
som om inget avstånd emellan förhindra.

Aldrig en ton hon haft innan denna rimfrosts natt.

Skakar och skälver,
Allt medan vreden och sorgen välver.
Vatten, mera vatten

Hur kan någon vara så fel
och så bra.
Någon man vill ge allt men ingenting ta.

Magen sig vänder, hon mår så illa.
Varför vägrar han tänka på den lilla.

Hon förbannar sig över hemligheten hon inte höll.

 

friläge 4 december 2009

Jag vill förtälja om det friläge i existensen som serverats mig. Skrev det om och om igen men det aldrig räckt till. Sedan början av vår höst denne man jag aldrig mött,
varken fallit försakad eller dött.
Onämnd han vandrat runt förstrött.
Fram till en kväll som alla, med en hjärna trött jag satt
när så televisionen sprack.
Nittiofem år han var och med honom kom ett svar.

Jag hade väntat
Ty dessa två var kämpar.
En livslång kamp mot tid
Att få vara sin egen individ.

Långa vägar de gått som nu gjort håret grått.
Färger som sken,
trots sparkar och men.
Mot kroppar som vägrat lämna samhället ifred. Den naturliga rätten de valt att försvara.

Inget lika de verkar vara
Men ändock del av en liten skara.

Omutbara inför gränser,
En vägran att leva bakom stängsel.
De var icke brott att påtvinga fängsel.

Den ene herrn nerför gatan gått, åldrig långsamhet bjöd ingen garanti
När SM i Ondska inte lät honom bli.
Unga män på honom hoppa,
sparka och ge spö
För han är ju bög.

Professorn i sin tur
led kanske ingen egentlig nöd.
Men med mjukisgris i famn
var han lätt att håna.
Trots att alla egentligen ville låna.
Dement. Ofullkomlig han måste vara.
Vad i helsike var detta för tilltag att försvara.

Trotsig gammal man att vägra
sluta leka
Och sedan mot oss peka.
Dåren är han och med beteende som bringar oss i skam.
Hur kan vi ens vara från samma land.

Men professorn är inte bakom, han hör deras pik.
Som om en gris vore anledning till moralisk panik.
Men sluta skrik,
det måste finnas värre problematik.

Att skrattande säga att vi alla ska leka hela livet,
hur kan det skapa sådant tvivel.
Att älska, dela med kvinna eller man,
hur kan detta sätta världen i brand.

Jag aldrig kan förstå
Hur vi väljer att hata så.
Blott kramar
inom ramar
Vi själva hittat på.

Sockerdricka med rosa sugrör 9 december 2009

Håret kort det blev
men ändå hon ler.
Gudinnan ödmjuk fann nåd att tilldela
en kvinna funnen i leda.

Dagen bort gick så som kolsyran hon fick.
Mer medicin, storpack de fyllde i
för nu ska hon opp. 
Inte lägre vara en flopp.

Kinesiskorna, som i en liten kaka rymmer hopp
hon tänker det ska nog gå att bryta loss.
Fokus. Andas… något.

Fulltecknad kalender men vad har pågått.
En ständig feber
förhinder till ett liv som borde levas.

Inte skriva mer om mossa på sten
eller jävla månsken.
Ej ork att härja i staden vilt,
där varje lägenhet blivit ett hot.
Där hon aldrig tycks kunna sätta rot.
Men på dårhuset, där har hon minsann fått in en fot.

Aldrig lärt sig att bara vara
det blir alltid en förbannad mara.
Böckerna försvann och skriften saknar smak.
Klart hon då funderar vad det menas att hon skall göra.

Där frihet en gång fanns
nu blott myteri av hjärnans substans.
Och avund går ej att förneka
när alla andra verkar ha så lätt att leka.

Men orden hon hört
De gör allt lönt.
Som sig själv hon långsamt återvänder som regent
I världen där hennes tron är permanent.

Familj noll sex 16 december 2009

Varje gång hem från sin far
En annan dialekt hon har
Försöker att inte störa mig på
Att han ibland har henne till lån
Det är ju trots allt hennes far

Men ibland känner jag mig så ensam kvar
Hon är mitt allt
Och hon har liv någon annanstans
Plats och rum jag inte är välkommen att röra
Inte se inte höra

Otacksamt till trots jag ljuger
Blåser upp och låter henne tro att fadern flyger
Likt superhjälte utan fel
Förutom att aldrig se

Men jag ler
Hon kompar munspel
En kärlek större än hat
För jag är inget som han
Fylld med tomt prat
Osanna kval
Som om att inte ha ett val
Men ändå förvänta jävla fanfar

Drar ett bloss när tystnaden faller
Att välja mellan far och mor
Aldrig kan ge ro
Snart är hon stor
Men jag förblir på min vakt
Hennes hjärta måste försvaras, förbli intakt

Därför måste kärlek
vara större än förakt.

Svaret blev mamma 23 december 2009

 

Tröttare än trött, klockan passerar tre, sedan fyra och jag pressar orden mer än vad jag borde. December månad gör mig buttrare än vanligt. Klagar alltid detsamma; min höst blev alltför kort.

Rusar bland dårar, naglarna lämnar avtryck i handflatorna, hjärnan i ett skruvstäd. Ingen musik passar och jag fräser ständigt åt stela fingrar som skriver olagligt långsamt.

Varje år, aldrig mer. Varje år, alltid detsamma. Vill inte, vill inte, vill inte. Men gör. Det är lätt att förstå varför jag utlett vill stryka julen. Fast idag var jag duktigt deduktiv. Vad blir kvar, när jag helst vill abdikera men likaväl sitter still? Jag är trots allt vuxen och kan fly om så behagar. Bussen hem rör sig makligt framåt genom snön som börjat falla på.

Det är min mamma. Inte av skuld eller måsten. Jag fortsätter för jag älskar att se henne lycklig. Det har inte alltid varit så nämligen. Jag har börjat säga att mamma borde skriva min bok istället för mig, hon är ung men har otroliga historier. Eller vad livet kan vara och sedan bli ska man kanske kalla det. Så mycket att berätta men själv vill hon glömma en hel stor bit av det.

Men nu, nu när julen kommer utan ölburkar och utdragna gräl då lever hon ut. Tomtar på varje yta – ett måste. Jag kommer hem igen utan oron i luften. Utan allt det där vi aldrig visste vart det skulle leda. Det finns en stor saknad efter den som inte längre är hos oss, det gör det verkligen. Jag ser hur mamma leker med min dotter, det känns som även jag fått en ny chans.
Jag vet att pappa är lika glad som jag när jag ser henne med nytvättat hår och i finkläder flyta fram mellan kastruller, tallrikar och ljus.

Nåväl, jul är ändå ingenting jämfört med påsk så jag lagrar mitt ilskna mummel till dess. I vanlig ordning.

Känslohoran överdoserar 27 december 2009

Om och om igen
Brakar
Sprakar som snö på tågledning
Hans lögn hon förutser.
Men det blinda ögat är farligare än allt
Hennes egen lögn alltid värre 
Ett brott att vara som hon
Kräks igen
men aldrig fri

Hon vill slänga all medicin,
Doktorn sa med de här gör vi dig fin
Allt som får henne känna
hon inatt behöver desperat förtränga

Dödlig nu alltför väl
Odödlig var
Kallt hjärta hon plötsligt saknar
Blicken av stål blivit blödig
Inget skyddande skal kvar,
rustning av folie spricker när hon i tro sträcker mot värmen
Hettan var långt ifrån sann, den flådde hennes skin
Vad hände vad blev
Historia i arsenik
Inget hat finns att spy ut, allt reserverat
åt henne själv
Dum dum dum
som en jävla trumma
ihärdig osalig morgon

Natta lilla flickan i dig
Det är allt av henne jag ber.

 

 Tomtebloss, Innehav, Händerna, Fyrverkeri
Pipett 10 januari 2010

 

Pipett

Tre män oinbjudna i mina drömmar.
Oftast har de den goda smaken att tortera mig var och en för sig,
inatt de förenas likt Satans treudd.
Eller är det jag som ber dem att göra så.
Jag skriker
Försvinn 
men gråter för att de inte längre har mig kvar.

En riktig smärta ur osammanhängande mummel stryker min kropp.
Att vakna gör ingen skillnad ty allt är kvar när jag biter ihop käkarna och blundar
frenesi inte låta er gå.
När ljuset sprider sig över sängen tål mina spöken inte granskning,
utdraget men jag känner dem tyna. För inatt. För nu.

Tid räddar.
Tid dödar.

Förstår aldrig varför eggen är så sliten. Som mitt mord inte förtjänar raka snitt.
Sträcker ut min rygg, känner noggrant om min kropp är täckt av verkligt blod. Mitt.
Jag kan inte tvinga dem bort från mig för jag är framkallaren. Gång på gång.
Pipetten slurkar ur glasflaska. Ingen räddning.
Bara skydd att inte minnas i klarhet och färg.

En påminnelse.
Kärlek är inte kärlek utan lite hat. Eller mycket.

En dom.
Kärlek dödar inte om du inte ber den.

Skulden är min och min allena. Men att vakna utan att andas är ett grymt spratt.
Gå. Stanna. Försvinn.
straffa
mig
inte
mer Snälla.
Så kanske jag kan sluta straffa tillbaka.

Lögn.

Två meter halsduk 13 januari 2010

Två meter halsduk

Tusen skäl att inte vara om bara
så ett att vara du.
För du rör dig inte ohämmat bort längs frusen sten.
Kort blick över axel. Du tänker om,
för du likt jag kan inte låta undran gå med sitt.

Två meter halsduk runtom mig nu som du stickade då.
Väckte det dig?
Inte vantarna med fiskar, mitt tecken du vårdat i dina händer,
på,
de nu har små hål och jag aldrig hann be dig laga.

Och när vi håller på, vem är hon vid din sida?
Är hon nu den som brukade vara jag,
du behöver fan inte svara.

Ögonen fryser, kall vind. Kallt solsken.
Din hästsvans är lite kortare nu,
inte så mycket.
Indianprinsessa.

Helvete för ditt högmod och
helvete för min blindhet.

Vad säga om jag ropar ut ditt namn och du svarar
Utan konsekvens utan mening
Inget men spelar inte heller roll.
För du skulle vara du.
Jag skulle vara jag.
Och vi skulle vara vi,
om en stund.

Självömkan 23.53 19 januari 2010

 

Självömkan 23.53

I kved ny text maler,
men idag är jag skvatt galen.
Det är sådana dar när livet inte riktigt känns,
mer än att det strävar, tjuvar och bränns.

Där stack vilja och reson, det slår mig att hoppa av. 
Lämna ingenting kvar,
då ulv i fårakläder får sitta själv och känna sig fruktansvärt ovan.

En pojke pratade om mig till mig en gång.
Trolldom jag var han sa.
Fick honom röra men inte vilja ha,
förhäxad han påstod sig va.
Jag log och ingenting sa.

Fryser men teven lyser. För lite kontroll är bättre än att sakna,
det där med att välja och vraka.
Idag kom skriket inifrån. Saknade inbjudan men var föga oförutsedd visit.
Luften tog slut, hjärtat försökte bryta ut, och lusten kom att falla.
Men så känner väl alla.
Slog mig att breven kunde vara sanna, hade de rätt,
att min hjärna har det inte så lätt.
Att jag måste vara snäll
på alla sätt.
Mot den jag föraktar mest.

Ut 17 januari 2010

Ut

Kedjerök
ut.
Inget händer igen. Inget tar bara inte slut.
Ett karma utan hut.
Tjära, nikotin
Kära, salubrin

Stadens folk klibbar i mitt hår,
dyrt märkesschampo tvättar inte
ut.
En sägen, en myt, mannen som gick
ut.

Innanför vallgraven allt förblev som förut,
får mig att inte vilja titta
ut.
Så trång trängseln plötsligt är,
vet inte om jag kände det då,
hittade alltid bakvägen
ut.

Sa han visste vad jag ville ha,
han som inte ens visste vem jag var.
Skrattande gråtandes hela vägen
ut.

Stor komik vi lever;
Varje muskel tar emot för att inte skrika hat. Pajasar talar icke,
målade leenden fjantar runt.
Cirkustält är jävla strunt.

Ber om vind så stark, pålar falla, dagen efter under tältets duk
vi får se vem av oss två som inte tog sig
ut.

6 20 januari 2010

6

Hon älskar att lyssna. Hans ljud är afrodisiaka. Ömhet i ett begär, hon klär av hans kropp med vana. Första gången till trots är varje centimeter av hans hud hennes hem. På rygg, hon bestämt styr dansen och ber om ingens lov. Gränslar hans kropp, den mannen, den kroppen, det hon måste ha inatt. Hans händer finner sig i hennes, hon för dem ovanför hans huvud. Knulla mig hon viskar. Snart. Lutar örat mot hans hjärta, mjuka läppar kysser bröstvårtor hårda. Ett litet bett och han ljuder till men mellan hennes ben växer svaret att han ändock vill ha mer. I dunklet hon ler, små kvinnohänder varsamt rör sig ner, lek välsignade lek. Hon har en mun som vill ha mer, som snabbt går ner. Giriga kyssar på varje punkt över hans mjuka skin. Insidan av hans lår, sakta hon berör. Spinner som en katt. Med sina händer i hennes hår han känner pulsen öka på. Hon bara njuter, låter läppar och tunga förlusta tills hon strax frustar. Ett behov. Ge. Ge. Ta. Nu.
De finner varandra.
De tar varandra.
De ger varandra.
6

 

Med fyra cigg hem jag gick 14 februari 2010

Med fyra cigg hem jag gick

Vagnen skraltar genom stan. Från var mot till.
Mörker och snö är allt jag ser, mer än vad begärt.

Dränker mitt huvud i höga toner. Små tankar jag inte vill ha, stora som vägrar ge sig av.
Inga jag bad att ha. Ensam är jag fånge i mitt, allt hade flutit i oaktsamma ögonblick.

Inatt så som då.

Men solvärme och kärlek. Ömhetens överseende älskande var, du och jag.

Nu i vinter vi trevar och spelar. Ingen kärleksnåd mäklar över vårt snår
eller kysser våra egenartade sår.

Men så mot axel huvud lutas. Skott mot hjärtat var väl väntat.
Sanning blir en annan, med ens varken dag eller ord förflutet.
Det märkliga i hans blyga ögon som inte vet att tala.
Jag glider undan fram till det uppenbara.

Så vi låtsas så som vi gör, likt vi aldrig känt en törn.
Men du vet att jag vinner, liksom jag vet att du försvinner. Men då jag nästan svär, att om mitt blåa örhänge, omfamnad av frost under ekrarna, du fann. Just då tror jag fan du till och med skulle minnas mitt namn.

Det är sant du rör mitt sinne,
när jag som förr kan se pojken därinne.
Halvägs i backen jag stannar upp, inte för jag behöver luft.
Snötunga träd och sten omkring, skratta om ni vill, det gör verkligen ingenting.
Falla ner, klösa sig upp. Ett liv under jävla lupp.

Med kraft jag forcerar tunneln, i örat alltid samma ljud.
Män som ligger på lur.

En halv chokladtomte 5 mars 2010

En halv chokladtomte

Jävla tonårspoesi borde lämnat min penna ifred vid det här laget.
Jag har varit och önskar ej tillbaka.

I nattskrudd och det stora glaset mjölk, skakig hand i sängen mitt på dan. Vad annat kan finnas.

Borde inte, skyldig jag är, men det är värt det för att fly. En stund.

Halsduken fast i stängd dörr. Vannsinig jag försöker slita men varje steg ger snaran ett övertag.

Frihet skrattar. De som inte har den drömmer. De som har den önskar att de drömt lite mindre.
Fångad i resonemang om lycka.

Frukost. En halv chokladtomte och en burk dricka. Blundar under tiden.
Det är också en frihet.

Tre20 mars 2010

Tre.

Finner fler treor.
Jävlar. Jävlar. Jävlar.
De smög sig på.
Tre whiteboards. 
Tre tandborstar.

Inte nya men nya i min förnimmelse.

Inget är fel fel fel att de råkar vara
tre.

De kallar oss sinnessvaga.
Det är lätt att tro sig förmer när tron aldrig prövats.
Inga så starka som de sinnessvaga.
Inga så starka likt vi som klöser oss fast.
Vid liv.

Rätt coolt. 20 mars 2010

Rätt coolt.

Bygger mitt bisarra konstycke på panoramabalkong.
Ask på ask,
vita, gröna, blå.

Mina klossar faller fritt, ingen ordning jag söker bland
min förvarnade död.

Som sprungen bakom mur,
i mitten hög planta reser sig med ny säsongsgrönska.
Växer trotsigt intill gråsvart smörja,
rinnande tjära.

Rätt coolt om jag får säga det själv.
Själv är open-minded.

Nadja. 20 mars 2010

Nadja.

Nadja. Inte hennes namn, jag tror, men skulle kunna.
Mycket hon skulle kunna.

Hon söker ut mig 
som samma;
som kvinna,
som ålder,
som ensam.
Som sorg samma.
Och jag skäms för just ikväll är jag inte samma som hon tror.

Försöker komma över min förlägenhet, svara på hennes viskande frågor.
Även om jag föredrar att inte.
Fumlar.
Kunde utan och innan. Då.

En enda ärlighet jag har att ge;
Tid säger jag så högt jag kan till flickan.
Och vet att hon inte förstår.

Min sorti. Försiktig rörelse mot hennes axel,
hastiga utfall kan förekomma.
Men flickan med gröna naglar tar min hand i sin.
Så varm, len, tagen av min förmodan om motsatsen.
Och där!

Den lilla knycken från hennes hand,
liv.

Hennes, mina, kanske dina 18 april 2010

Hennes, mina, kanske dina

Händer.
Nu så torra, vinter och törst.
Gamla utan arbetets förtjänst.
Opålitliga.

Stirra anklagande på två främlingar denna söndagskväll oundvikligt är.
Beviset, formen för hennes
djupaste ytlighet.
Nåväl, välsignelsen liten trots allt.
Hinder för den långsamma hjärnans martyrskap.

Ord bäst oskrivna, sorg bäst orörd,
Självömkan bäst oöppnad.
Men allt täcks av hennes fingeravtryck i kanten.

Hon har alltid velat kräkas av att pilla sårskorpor
Men gör ändå.
Hon är bara människa,
vad än ryktet försäkrar.

För Dig. För idag. 21 april 2010

För Dig. För idag.

Orden jag inte skrev men som alla tackar dig som har tacklat min tunna karaktär långt mer och starkare än någon jag mött.

Du som håller mig hårt när jag verkligen förtjänar det som minst.

Du som inte alltid förstår men som alltid försöker.

Du som hatar min tomhet lika intensivt som mig själv och stillar mig i flykten.

Du som gett mig ett hem jag inte visste att jag behövde.

Du som är min dotters bästa vän och första förtrogen, du som skämmer bort henne mest och gör de roligaste saker.

Tiden du gett mig och mina olater är en bedrift min vän. Jag blir fortfarande förvånad att du återvänder, lycklig och förvånad som Lasse säger.

Tack för att du får mig tro att det kan bli sant, att det ”måste komma nåt bra ur allt. Det måste växa nått under alla lister, alla bingon, alla tävlingar, alla steg tillbaka”.

Det är du, jag, flickan, katterna, fiskarna och kräftan all the way.

Med kärlek.
/Din L

Timglas

”Anna bussen här utanför går ingenstans
det är ingen som vill någon vart
Jag har åkt så många varv
men det är alltid lika svart
Anna är det tiden på året som skrämmer
är vi trygga bakom väggarna här
Nej jag vill inte få in den där världen
den är så tom och tyst och tvär
Och min tunna karaktär
bara vrider och vänder sig
och vill va bättre man för dig
Ett smartare drag en lösning
En lanterna på din gungande båt
ja jag vet att jag sluter igen
Men det känns som om det är mig dom vill åt
Ja jag vet men det känns så än

Anna det är ett timglas som bara rinner
det finns inget att förstå
När himlen är blodröd och brinner
är det natten som tränger sig på
och jag drömmer så konstigt igen
Anna håll mig hårt
För jag skakar av all denna meningslöshet
jag förstår bara det som är vårt

Anna nu tänder de gatubelysningen
bussarna åker sitt varv
Jag letar efter rispor i ytan
en spricka ett hål en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt
Det måste växa nått under alla lister
alla bingon alla tävlingar alla steg tillbaka
Res mig upp ge mig lust att hänga på
jag skall värma dig Anna
Jag skall lyssna och förstå
För trots all tomhet
trots det timglas som sliter i oss
Så ska vi hitta en väg ändå
Vi skall hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två”

2010-05-08 lördag 8 maj 2010

2010-05-08 lördag

Orden likt mig
måsten 
och tvång
Kliar så förbannat.

Yr och virrig vill jag stanna. Frysa tid,
alla jävligt dåliga kapitel, alla piller i frysboxen.

Bind skakande gamla händer under kudden
orkar inte se hur allt glider ifrån dem.

Vitt gips och föd mig genom min arm utan
möjlighet att stöta ifrån.
Schyssta, stick till mig en cigg då och då,
Hjälp mig att aska försiktigt
sett nog med bränder.

Håll penna ifrån mig, den tjänar mig icke idag.
Den penetrerar likt en grov nål,
men nu kommer inte längre mörkt blod.
Provrören får sitt,
Blåmärken och tvivel får bli mitt.
Jag har det på tungan, så det sägs.
Nej.
I hjärnans sjöar och intryckt i hjärtats slem
ett fasligt oljud.
Håll käften.
Räddar inget förutom ett gott ord.

Djävulskt uttråkad av mig och mitt.

Utan substans 16 maj 2010

Utan substans

Rätt ton når örat, ögonen riktar sig uppåt.
Kvällssolen spricker igenom,
Ett onödigt krig.
Följer molnen vaksamt likt en stig jag inte vandrat.

Inser plötsligt att jag nog andas tungt och högljut.
Skäms.
Men ni ska väl ge fan i det tänker jag.
Skäms ännu värre.
Japp, ber om ursäkt för att jag andas.
Herregud.
Vad är jag för ynklig människa.
Förresten har jag faktiskt svårt att andas genom näsan. Faktiskt.
Förlåt mina defekter. Förlåt så jävla mycket då.

Antagligen sticker tungspetsen ut också.
Det blir så när jag tänker.
För liten mun för alla vridna tänder.
Inget hinder, tungan tunnlade sig ut genom ett överbett extraordinär.

Föreställer mig likt ett ormhuvud,
förlorad i allt jag snart glömt.

Hade en riktigt bra dikt, säkert. Det är bara att jag behöver en påse efter fem minuter om jag försöker att skriva på bussen. Och jag glömmer alltid det som är bra.
Det som är bra.

Jag kommer från någonstans.
Jag har bara inte varit där.
Ibland glider jag in i ingenstans och kallar det för mig.

Ordet ingenting är aldrig sant men det plågar mig ständigt.
Att jaga det förflutna är nästan lika farligt som att leva det.
Antagligen värre.

En drog sublime.

Pussel utan alla delar är värdelösa.
Att se bakåt är trots allt ett i-landssyndrom. Inget annat.
Sist jag flög bestämde jag mig att vara någon annan,
om jag mot förmodan skulle överleva.
Någon mer jag,
fast utan rädsla.
Jag var inte så jävla rädd som jag trott visade det sig.

Snart flyger jag igen. Den här gången ber jag nog bara om att det finns ordentlig läsk i det främmande landet.
Och kommer jag tillbaka kanske det nya jag kan börja dyka.
Så lång tid jag spenderat under ytan,
Defekter som kommer till nytta.

Blodsmak i min mun, brus i ett glas.
Obesvarad,
men likaså översköljd.
Inga löften
eller
brutna löften
Vilket knäcker dig som en torr kvist?

I himlen kan man anda21 juni 2010

I himlen kan man andas

Batteriet dör. Det är yngre än mig.
I himlen kan man andas annars skulle man dö igen säger flickan självklart.
Länge sedan jag var självklar och sommaren bryter in och binder mina fötter.
Stålbur växer hejdlöst upp omkring mig medan alla lojt hojtar kom.

Kroppen vill inte stanna men finner inget annat att söka,
och huvudet är för svagt för att se någon anledning att försöka.

Drömde aldrig om att bli prinsessa men att orden skulle ta mig med nåd
varthän jag behövde gå.
Narcissismens tunna is smälter långsamt i solstråk.

Det blir bra för det måste det sa han med ton av definitiv övertygelse.
Kommer din röst någonsin tillbaka i mitt minne.

Vill sova bort mina dagar. Ja, ja jag vet. Jag låtsas inte längre kunna gömma mig.
Demoner finner allt de lyser.
För lite tid, inatt vill jag varken ge eller ta.

Sorterar verktyg, skruvar, muttrar, små plastsaker som sticks.
Utspritt är allt,
hjärnan skvallrade när det var försent att skrika stopp.

Ordning. En stil. En hårfärg.
Låt mig sova. En natt. En natt.
Förhörsmetod. Sleep deprivation

Men har inga sanningar att ge.
Och ingen frågar.

Betongens artificiella sjö 30 juni 2010

Betongens artificiella sjö.
Flyter i dess mitt, allena utan önskan till annat.
Sol mot stängda ögonlock,
andetag bryter sig ner i maggropen och åter ut genom läppar utan spänst.

Somna utan att sjunka. Utan rädsla svävar lemmarna smekta till ro.
För här, under ytan, är tiden ännu kraftlös.
Känner min kropp som den alltid varit. Utan ett nu och utan ett då
och jag sätter tillit.

Det enda konstanta förändringarnas lager till trots;
jag kan simma för att klara mig och skriva för att överleva.
Tron på det lilla kapabla som duger gott till.

Trettio närmar sig ovanför fristaden, stenigt och halt.
Disputationen, nya landet och helt andra frågor att egga sinnet.
Antog inga raka spår men förutsåg aldrig avkrokarnas tid.

Hon hoppar på hans mage, de kittlar ikapp, kiknar i skratt.
Kallar dem mina men de är fantastiskt suveränt sina.

Jag sade till toppen eller botten och inget däremellan.
Ungdomens tal och ett skrajt hjärta.
Sätter fortfarande inte rot. På flit.

Du måste lära dig lagom sa de alla med nycklar i husen med låsta dörrar.
Halvmesyr.
Jack of All Trades. Master of None.

Natt utan meningsfull titel 6 juli 2010

Natt utan meningsfull titel

Vinden lika stirrig som blodet.
Sömnlös.
Kroppen krampar likt en hund inför avlivning. Närmar sig frihet.
Osynlig förtryckare vänder mig emot mig. 
Det gäller att veta vem som är vem,
vem som är jag,
genom hulkande attacker av frätande syra inuti gurglande strupe.
Lämnar allt kallt och skakande.

Den som aldrig vetat att dess farligaste fiende är en själv är lycklig.
Intalar jag mig och maskerar inte ens jalusi.
Ritar långsamt vågor som faller över kanten.
Fult och obegripligt.
Men så är det kanske också just precis så.

Gul fasad 9 juli 2010

De rycker i min dvala.
Utsträckta händer drar från alla håll,
kallsvett omhuldar men ej kärleksfullt.
Tevens dimslöja är icke sann
Verkligheten hugger den blinde.

Borttappad,
var finns jag. 
Lärt mig långsamt betrakta alla platser jag levt.
Ett allvarligt pussel lagt under andnöd.
Finner den gula fasaden och minns utgångarna.

De oinbjudna försvinner i hånskratt,
som följd av ett briljant spratt.
För en stund.

K 9 juli 2010

K

Jag lovade, lovade å lovade.
Svenska Akademin svarade;
Att ge löfte om
Försäkra
Ställa i utsikt
Varsla om

Prisa.

Han sa att jag nu skulle lära att sortera.
Känslor behöver sina fack.
Mitt skrivbord en röra döljande lik,
men han såg ingen anledning till panik.
Röst av trygghet och ögon som allting såg,
alltid mig såg.

Så lov kröp över mina torra läppar.

Livet kan levas likt en imitation.
Som spegel emot dig blir det litet kvar att ge av mig själv.
Att känna dig bättre än mig;
att leva din ilska, sorg och kärlek i mitt blod
lämnar mig ihålig och kal när din stol är tom.
Input utan output är vad det blir.
Jag blir.

Så i ursinne jag lovar
En hylla
En plats
En krok
Ett fack.

Rädd för mig själv jag förblir.
Självhat frodas som oöppnade brev och samtal som aldrig slås.
Men vet
löften inget värt
Innan förvecklingens klocka dånat ut.

Promiskuös Sanning Syndrom 28 juli 2010

Promiskuös Sanning Syndrom

Huvud klampar, hagel däri
Högst opassligt.
Lång natt in i tidig morgon,
faller ej i tycke.

Morgonsol så bryskt knäcker ögon grå.
Hämnd jag frågar,
men tji fick den.
Aj aj aj men oj vad håret lyser,
allt förstånd som talar när vägen ligger öppen och vi kör för långt.
Narcissismen kurrar.
Att skylla dig för frågan,
Sådant bedrag det vore.

Kravlar upp.
Sanning. Ärlighet. Äkta.
Svammel likt legoklossar vridas
staplas
efter behov och behag.

Sa det jag såg.
Sanning såsom min.
Ingen rätt mig tillföll att den sådan
dig servera.
Trots din enträgna bön.

Alstra 1 september 2010

Vanja och Karl. Tre ord och två människor.

Smält samman i ett namn.

En enhet.

En betydelse.

 

Hon bar honom mot slutet.

Åren hennes man gled in och ur något annat,

prologen för oundviklig delning.

En spricka mellan acceptans och vägran.

Ett ok så tungt att något tvunget ge vika.

 

Kvällen kom och inga val behövde längre förtvivlas.

 

En man som hölls fången i koncentrationslägret Auschwitz får frågan hur han hanterat hela händelsen. Han ser lugnt in i kameran och säger,

det enda sättet att överlevt något hemskt är att tvinga sig själv till att skapa.

Uteblir 1 september 2010

Hösten kom inatt.

Bekymmersamt uteblir välkomnandet.

Tacksamheten som alltid infann sig,

Vid årstidens kurerande entré.

 

Regn och gula löv suddar kanterna och lyser upp spåren.

Finner tröst och förklädnad.

Dvalans giltighet,

Förankrad i min säng.

Vem vill inte det.

Semestern är slut,

uteserveringarna drar in sina solblekta möbler.

 

Kanske kom vinden för snabbt.

Alltför tätt inpå.

 

Kom in, vi måste prata säger läkaren.

Frenetisk ignorans.

Mitt blod har talat och jag är trött.

Anar oråd.

Att inget regn kan sätta mig fri.

Inte nu och jag fasar för aldrig.

Livlöst liv 1 september 2010

Jag vet inte i hur många dagar jag höll telefonen vid liv.

Säkrad i sin laddningsadapter.

Vågade knappt röra.

Som i väntan jag gick.

Väntan att någon skulle ringa och förklara.

Förklara varför pappa aldrig skulle hålla mig igen.

Kanske skulle det vara han själv, däri.

Jag höll allt som gick

Och inte gick

För möjligt.

Slutreplik 1 september 2010

Du var aldrig min och jag var inte heller din.

Ändå hörde vi ihop.

Kanske för att du älskade spelet och jag såg med förtjusning på när du spelade.

Vi var korta, stulna kyssar och kvicka repliker.

Jag var aldrig svartsjuk på kvinnorna du jagade, det var alltid som att se på Animal Planet,

när lejonet fäller en ensam gasell, så vacker och förbrukningsbar.

Du älskade att jag såg igenom dina lögner.

Vi låg aldrig med varandra, vi kom nära, du retirerade. Och bäst var kanske så, annars kunde vår lek ha fått sitt slut tillsist.

Jag hör att du är densamma.

Jag är inte.

Smålands kyla 1 september 2010

Den unga flickan fräser ilsket att han somnat.

Bland tält och ölburkar glatt återseende inom kort.

Flickan var en före detta.

Vi förstår och suger i oss hennes avsky inför oss.

Vi ligger med honom, vi delar och han är över förväntan.

Vi myser, inte så mycket åt att en nyss lagom myndig pojke svalt vår image med hull och hår.

Nej, vi vet att begäret nu sprider sig som gift i honom, en aptit på mer.

Nöjda över att fördärvat honom för jämnåriga.

Allt han vill nu är att knulla äldre brudar med pressleg.

Två är att föredra.

Utan vingar 1 september 2010

I två dagar ses humlan omskapas.

Stark

Ettrig

Försvagad

Hopplös.

Hela tiden centimeter från öppningen.

Friheten

Luften

Och livet.

Men stångar och fräser mot samma glasruta.

Kryper längsmed vita trälisten.

 

Tänker vad korkat.

Så slår det mig

Röken ifrån Virginia Slim träffar ögat.

Jag är precis likadan.

Bäst likaväl som värst 1 september 2010

Han skriver till mig från Irland. Vi fortsatte att träffas länge efter det att Emma förbjudit honom.

För att han sa jag var den bästa.

Är jag en förräderska? Har jag blivit så besatt av min hämnd att jag krossar dem jag älskar?

Att vara konstnär inbegriper en självutlämning, en uppoffring av det goda inom en människa,

men när drabbas karmakontot till den grad att det är omöjligt att reparera frågar jag mig själv.

Ser snön falla och den vita massan betäcker försiktigt men bestämt allt som tytt sig till marken.

Lämnar självmant sjukhuset, rastlösheten trängde sig på och godtog inte ett nej.

Borde ha stannat längre, men intalar mig själv att kanske var det början på något nytt.

Ett jag som inte dröjer sig kvar långt efter att ridån gått ner.

Någon som går och inte kommer tillbaka på knä.

Medan regnvattnet fryser till grandiosa iskristaller känner jag en längtan efter min ungdom. När jag var oförfalskad.

Lilla dockans jämmer 1 september 2010

Srebrenica i mitt minne. Kufisk.

Smal vägsträcka leder till minneskyrkogården, omramas av en vacker grön dalgång. Solen lyser bländande.

 

Ena sidan vägen, en liten kiosk, ett vaktbås och några stora fabrikslokaler.

 

Kyrkogården vittnar med rad efter rad av namn inristade i sten.

Tusentals.

Gravar så många men ytterligare kroppar saknar sin sista vila.

Familjer utan avslut. Ännu.

Åtskilliga gravplatser är små, som grifter för barn.

Få kroppar har återfunnits hela.

 

En massgrav markerad av förövarna,

ett hål i marken fylld av blöt jord och lik krönt av en trasig docka.

Ett meddelande till världen.

 

Kvinnan som driver den lilla butiken saknar fortfarande sin son.

Mannen fick hon tillbaka huvudlös, han ligger på kyrkogården nu till sist.

Dottern vill köpa henne en fin lägenhet i Sarajevo, vill att modern ska få börja om.

Den äldre kvinnan vill inte ha någon lägenhet, menar att hennes plats är hos sin make.

Varje dag ser hon ut över hans grav för att känna att de fortfarande är tillsammans.

Ett levande liv delat borde varit deras rätt.

Förkommet 1 september 2010

Vi tappar bort mycket nu för tiden. Varendaste dag letar vi efter något. Eller är det bara jag? Känner ingen som bara har en nyckel på sin knippa. Vi behöver flera. Så många låsta dörrar. Öppenheten kräver säkra anslutningar och pin koder. Jag väljer 1 2 3 4. Så. Nu har ni mitt liv.

Vi tycks tappa mycket självrespekt, som om den glider ner i fel handväska. Hängande på armen hos henne som redan fått allt och vi så litet.

Och om jag inte tycktes ha tappat mål i mun skulle jag säga det rakt ut.

FK Overload 1 september 2010

Jag känner paniken överrumpla mig och jag svettas ymnigt. Uppgiften framför mig kastar pilar mot mig och all min oduglighet. Jag ska skicka in papper till försäkringskassan. Det borde ju vara lätt, jag är någorlunda intelligent och högutbildad, men jag lyckas inte förstå vad det är jag förväntas att göra. Det blir kaotiskt och jag gråter nästan för att jag inte längre är kapabel till någonting. Jag blir sjukare för varje dag som går och jag kan inte förstå varför. Har jag förlorat allt redan? En enorm rädsla sprider sig, vad gör jag om jag aldrig kan använda min hjärna som förr igen. Hela min identitet raserar och jag tycks inte kunna stoppa fallet.

Så nästa gång någon frågar mig vad som skickade mig över stupet kan jag ärligt svara försäkringskassan.

Begärets stöld 1 september 2010

En favoritbok gömmer ett fotografi blott för mig,

för efter gömmer kommer kanske glömmer.

 

Han och jag tillsammans flängande på stadens plåtmonster.

Han var kär.

Och efter att han slutat vara det stal jag fräckt bilden från min bästa vän.

Bevis.

Jag behöver det, inte ens vår dotter är bevis på att han älskade mig.

Vännen så ilsken, förlåt, jag behövde så mycket just då.

Vännen såg klart då som jag nu.

Kvinnan på kortet,

det syns att hon vet.

Vet att det var över, att hon förlorat och skulle bli förnedrad igen.

Men hon, jag, dröjer kvar som en envis skugga.

Komplikationer som aldrig behövt bli.

Han hade inte längre behövt vara min krycka.

Du har så bråttom alltid han sa,

Lovade att jag skulle hinna.

Älskling inget löfte du kan ge,

Jag slåss mot en annan slags tid än dig.

Smickra dig inte

Okej? 1 september 2010

Stela fingrar kan också beröra varmt.

Jag har tovigt hår, känn.

Du kan fastna det är sant.

Men vore det så illa?

Om du skulle vilja, trygghet mellan mina ben jag lovar du skulle finna.

 

Vila ditt trötta ansikte mot mitt fallfärdiga bröst

Så din kropp återigen brinna.

Vill inte minna allt det där,

Som egentligen ingenting är.

 

Känn ingen oro, bara vi två här.

 

Men jag är barn av min tid,

Allting rusar förbi.

 

Håll mig stilla för en stund tills jag fått mål i mun.

Kyss läppar röda, låt alla höra att inga hjärtan blöda.

Att se mig framkallar stor möda, jag tar inte illa upp om du väljer att blunda.

Och du behöver inte älska,

Bara ta och sedan låta mig va

Så jag kan minnas dig som ljuvligt.

Dekadent onåd 1 september 2010

Åttiotalets skuggor slokar trilskt kvar.

Kremeringens aska inpyrt i lungor,

Framtidens lungor.

Ni måste förstå.

Förstå att vi inte visste bättre,

under individ och marknadens flag.

 

Vaggade till ro, samma visa var natt.

Lullande att allt var vårt.

Ta

Ta

Ta vad ni önskar.

Bli vad ni vill,

begränsningar tjänar er inget till.

 

Det som hände var

vi gjorde inga riktiga val.

Strömmen så sval, allt verkade ju gå bra.

Idag är vi vilsna barn.

 

Ni måste förstå.

Plötsligt var valkött grejen,

Medan vi abborrar fick smäll på käften.

Tappade röst och mening.

 

Ynglade av oss ändå.

Ni måste förstå, vi tänkte inte så bra just då.

Barn i en godisaffär,

med val och möjlighet inträdde vakuum.

Alltid i rörelse.

Disney tog ungarna.

Platteve, stereo och data blev allt så vitalt,

trots att inget var betalt.

 

Ni måste väl förstå

att få leva lite trots frustande fogden utanför nya villans dörr.

Utan körkort bil från utomlandsfabriken vi tar,

så grannarna ser vad lyckligt vi har.

men herregud vad skulle vi annars göra, erkänna att vi är inga och att vi hatar det.

 

Åldrandet en sjudande soppa

Starkt kryddad bitterhet

Slitna äro våra förtidspensionerade kroppar som ingalunda slet.

Glittrar liksom inte längre i solen

Sedan älven torkade ut,

vi fick inte alla plats.

Vart är det som är vårt jag skrek,

jag gick ju för fan på universitet.

En smula höst 11 september 2010

I miss you

Jeg savner deg

Ich vermisse dich

Tu me manques

Ik mis je

Mi manchi

اشتقت لك

אני מתגעגעת אליך

मैं तुम्हें याद

איך בענק נאָך דיר

دلم برایت تنگ شده

Недостајеш ми

 

 

Pa, Papa, Papà, Cha, Тата, Μπαμπάς, أب, אבא, पिता, 아빠, پدر

…. Pappa.

 

Ström 10 2 oktober 2010

Ström 10

Dröjer kvar i sängen.

Dröjer tills dagen gått.

Tills ikonen lämnat, tills barnprogramledaren vandrat ut ur bild, tills åttioåriga Mary steppat av scenen.

Tills landsgården väcker innerlig längtan av allt som minner om vem jag är.

Eller var.

 

Huvudet värker redan så som efter då,

fast det är nu och strömmen står av.

 

Tacksam för ingen ringt efter svar jag inte har.

Gömmer bland kuddarna, i musiken och vattnet jag inte får dricka.

Rosa lappar i högar vid min sida.

 

Motar hän allt jag inte får glömma,

dess självklarhet blott en amnesti,

sanning möts av trevande slag.

 

Som förnekelse i sena timmen skulle ge mig val.

Att alla minnen få dröja sig kvar.

Tillvaro två 4 oktober 2010

Tillvaro två

Fosterställning lindrar ej.

Det krävs aktiva drag,

plågsamma val.

Läser och läser om, de orden

Likt kapslarna fastnar i min hals.

Två.

Nästan kronifierats.

Intyget över nästan jag.

Memorandum År 6 6 oktober 2010

Svårt att tro, de säger åren går.

Ingen klocka för oss slå,

kyrktornet nu stilla.

Jorden ovan dig sedan länge torr.

Tjälen slår snart ner,

höstlöven skrumpnar över graven och starka vindar drar ner dem i älven.

Ett mäkta dån av frihet.

 

Minns oss sist där gå,

varsamt balansera över hala stenblock.

År och år från skymningen du pekade i luften.

Fladdermöss jaga, mina barnaögon likt två blå månar.

Två som du och jag.

Alltid du och jag.

 

Konsolidera tycks liv och död,

nöter min sinnesro.

Se jag tror på tecken.

Utan gud.

Tecken från de levande.

Men…

Vem är jag att säga,

skillnaden på levande och död.

 

Bankok Hilton 6 november 2010

Bankok Hilton, säker jag är varje gång jag tittar upp.

Ironin jag känner – såklart.

Domen till helvetet förorsakad av olagliga nikotinplåster.

Mina mardrömmar har pikant humor.

 

Genar genom lägenhet, det jag inte känner övertygar gång på gång

Jag är hos min far.

Såklart inte så.

Jag är hemma hos mig själv, lika trång är sängen som Bankok Hilton.

Men mildare.

 

Du har kompassen och jag ankaret.

Men jag orkar inte idag älskade du.

Nattmaran rider över trassligheten.

Du skulle bli så förvånad om du visste,

tre katter och en dotter med starka ben och bestämd röst.

 

Men nattens dåsighet slutar aldrig vara grym.

Alltid så grym vid en eller annan station.

När du är död,

när en annan ljuger så uppenbarligen ljuger om att känna mig.

När du är där och så är jag,

och allt är som det borde.

Men det är det ju inte som vi vet.

Veten fräter sönder min klänning.

Substans jag aldrig kan vinna över och fogar mig därefter under.

 

Allt är tecken min vän.

Sömnlösa råd i en värld som finnes blott för mig,

för min inre tyrann.

 

Och jag saknar henne som en syster jag tror.

Ovetandes vad det betyder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *