David Prater

David Prater, född 1972 i Dubbo, Australien och bor just nu i Sverige. Han är poet, redaktör och forskare. Papertiger Media publicerade hans första diktsamling, ”We Will Disappear”, (Vi kommer att försvinna) 2007, och på Vagabond Press kom samma år diktboken ”Morgenland”. Hans dikter har förekommit i en stor mängd australiensiska och internationella tidningar, och han har framträtt vid olika festivaler i Australien, Japan, Bulgarien, Canada, USA, Nederländerna och Makedonien. Sedan 2001 är han redaktör för Cordite Poetry Review, en tidskrift för australiensisk poesi och poetik. Han bor för närvarande i Karlskrona, där han  forskar i ämnet elektronisk litteratur och pedagogik vid Blekinge Tekniska Högskola.

 

Abstrakt måne

 

Vi är planeter. Några härdar ut. Andra

smälter, eller går ur sin bana, snurrtoppar. Jag är

en av dem. Den här dikten är min splitter-

nya abstrakta måne, en satellit med

märklig attraktion som får humör att

stiga och falla i vågor, abstrakta tidvågor.

Sanningen är, att vid trävarven,

är även fiskarmännen gudar. I varje

plasthink, offergåvor till månen.

Varje krok är ett hopp eller bön; varje

kast är en arm runt skuldran hos

en tårögd främling. Jag är en av dem.

Blixten är en sorts dikt, en sång

sjungen av molnen när de gnuggar sig mot varandra.

Jag är en av dem. Skor på kullerstenar,

Ord i vinden. Fråga någon

om de skulle ha något emot att gå sakta. Vem

vet, de kanske bara säger adjö.

Vi är abstrakta i varandras ögon.

Det är okej. Du kommer hitta en blomma i

Dimman; Jag kan redan höra små

Vita träd. Händer håller fast vid oss.

Du är den sortens människa som ser

En ensam måne. Jag är också en av dem.

 

 

Vår

 

Våren inslagen i trasor känner desperationen

I mina slag i våra dagdrömmar

talar till oss utan munnar

blåslagna harmonier

Dina mjukaste ljud ända fram men de når mig inte ännu

du är en frusen flod & jag en båt

järnfryst & hämndlysten

spottande rök

ögonblicket dina ord blir en fågel & flyger

till och med rykten blir upptända som sanningen

målad på ett fönster

åskan bleknar

Våren du är en röklock blåst på tvären

& en skog genomskjuten med ångande spår

eller kulor som skakar solen

ljus som hamrar

tusen rastlösa revolutioner under dina vingar

när jag sover föds ett barn

utan att veta hur man springer inte

i min dröm

& du ska komma tillbaka snart likt ett stenregn

mot dörrsprånget av min kärlek

på glänt men din charm & ljus!

Jag ropar ut!

 

 

Kyss

 

& om jag någonsin lär mig ett enda ord holländska

som i verkligen lär sig lär sig förstå kroppen

då skulle det enda ord jag vill lära mig

vara kyss detta vackra ord för en kyss

eller är det att kyssa som i verbet att vara

att vara en främling i munnen av ett

annat språk ett annat sätt att

andas är trots allt inte bara ett

annat sätt att skriva ett språk

sättet hjärnan andas luft &

skapar verkliga koncept som att

vara som i jag är eller vi är de är inte

& sedan gå vidare till att veta plural

som i kyssar verbet ihopparat till att bli

ett par kyssar mot mina läppar som

i rundningen av detta chokladägg

att känna avståndet mellan två kyssar

& förstå möjligheten av att

andas in meningsfullhet i choklad

hönor eller ordälskare på holländska

trots allt finns det flera sammanträffanden på

våra språk som vilar sig mot

varandra likt två trötta cyklister

för alltid kyssandes på en tyst cykelbana

& att känna till rymden av detta utrymme

den fysiska meningen av ett ord inte

menat att leva i ett uppslagsverk men i

munnen för flytta in hos holländskan

likt stjärnor genom outforskad rymd

är trots allt inte språk som ett skinande

rymdskepp för alltid tumlande framåt

kyssen kyssarna att vara det att vara

ljusa & exploderande stjärnor våra liv

fulla med kurviga statiska ord vi önskar

flytta mellan stationer på

rymdlinjer vår destination kyssen

& om jag någonsin lär mig ordet för kyss

på mitt eget halva språk i vilket

jag kunde ha fötts till att vara att inte

bli hörd att tala utan att höra

smackljudet av den kyssen mot

fönstret till rymden att höra det nalkas

eller att avgå kanske vid ankomst

jag kommer andas luften som kallas holländsk

& veta hastigheten på den på den privata kyssen

mellan kyssarna lika mjuka som skuggor

födda på läpparna upplösta på vad som känns in i

att vara varande jag är att kyssande är att vara levande.

 

Vi bor

 

En gång försvann jag ut genom ett fönster du

Lämnat öppet. Jag gick tillbaka till utrymmet där vi

En gång bodde. Du sade kom inte tillbaka.

Vi återvände efter mörkret till platsen där

Ljuset förvarades. Du irrade bort dig bland sådant vi

Glömt bort. Jag sade oroa dig inte.

Lever vi eller går vi bara runt? Du

Uppfattade mörkret i mina ord. Kanske vi

Bara låtsas andas, tänkte jag.

Levande ting flög runt oss. Någonstans

Kunde jag höra henne sjunga. Ljuset gick på likt ett

Levande öga som andas. Du blinkade, en gång.

Vi stängde fönstret. Ljuden stängdes

Av likt ögon eller liv. Då i det mörkret

Höll vi ut våra händer. Vart var vi?

Lyssnar du? Kan du koncentrera dig

På denna sista instruktion? Se till att dina ögon

Är öppna. Kan du se vägen framöver?

Inget ting svarade. Synen försvann.

Att rita kryptiska kross på de osynliga väggarna

Som ingen mänsklig hand hade rört vid, jag andades.

Längre än natten, vår resa

Upprepades under stjärnorna. Dina suckar var till och med

Längre än livstider. Vi andades inte.

Död som en frostig gren, eller fågeln,

Dina fotsteg upphörde. Tystanden, likt en

Död klocka i en byggnad. Jag kände ingen oro.

När vi väl lever är vi inte längre

Döda. Jag viskade dessa ord till mig själv.

En gång i tiden, andades du fortfarande.

 

Det är Buddha

 

När det regnar non-stop i tjugofyra timmar

är det Buddha.

Både regnet och att det blir ett slut på regnandet,

och friskheten efteråt är också Buddha.

När du går bredvid sjön,

kommer du att hitta Buddha i vattnet,

förklädd till en gyllene ko.

Både sjön och kameran du använder

för att ta bilder av kon

är Buddha.

Det börjar kännas som om allting är Buddha.

Det är också Buddha.

När kockarna vid den asiatiska restaurangen

skrattar åt hur du äter din mat,

är det Buddha.

När graffittiväggar försvinner över natten, för

att bli ersatta av mängder av tegelstenar,

är också det Buddha.

Det börjar kännas som om allt är Buddha.

Och det är Buddha.

När du dansar,

är Buddha din DJ.

När du ler,

trycker Buddha ut dina mungipor.

När du kysser,

har du Buddhas tunga inuti din mun.

Och när du förälskar dig, kommer du finna Buddha

sittande på små kuddar inuti ditt hjärta,

ätande KFC.

Är du redo?

Det börjar kännas som om allting är Buddha.

Och det är Buddha.

Det är Buddha.

 

 

 

Söt

                                        … the cute and loving appreciation of my book and me

                                                  by them in Australia has gone right to my heart.

Whitman to O’Dowd

jag önskar verkligen sända minnen och kärlek till dig

& hur mår din mor bernard mår hon bra? Jag hoppas verkligen det

(trots att jag aldrig mött henne eller ert goda själv men likväl

sänd henne mina hälsningar & säg åt henne att vattna sina prästkragar ofta

& är allt väl med fred woods? Jag hoppas verkligen att hans blåmärken snart är borta

(vad som hände med honom kan trots allt jag inte heller berätta

& unge jim hartigan mår han också bra? Jag hoppas verkligen det

var snäll och sänd honom mina bästa hälsningar & lösningen

på denna veckas korsord som bifogas & ada hoppas jag

mår bra du talar så väl om henne jag undrar huruvida hon är

din fru på riktigt trots allt dra nu inte några förhastade

slutsatser bernard jag kan bara döma efter vad du berättar

angående dina tarmrörelser bernard är de regelbundna

jag ber så för dig du ska veta mina synpunkter i den här frågan torkade plommon och

kärnmjölk (tillräckligt sagt eva antar jag mår bra? Åh

jag hoppas det & som jag vet nu hon är mycket söt på det fotot

du nämnde det bifogade kom aldrig fram tyvärr

fortfarande ser jag henne ganska bra härifrån & väldigt söt är hon

& hennes föräldrar herr och fru fryer är båda fina? Jag hoppas det

var snäll och hälsa vänligt till kära herr fryer mina uppriktiga

gratulationer till att vunnit bridgeturneringen &

fråga inte hur jag käner till den! Säg till ted att han är efterlyst i flera

stater här (jag är säker på att han fattar skämtet det är personligt

jag minns inte vem louie är men var vänlig skicka honom eller henne

varma hälsningar & till sist tom touchstone som jag inte kan

placera (nej jag får inget men antar & hoppas han

mår bra jag antar att det var allt men säger också hej till andra vänner inte

nämnda som husdjuren katterna mjölkmannen (åh han är en snygg en

TL;DR (För lång; läste inte)

 

Dina dikter är för långa; jag läser dem inte

(ärligt talat har jag knappt energi att scrolla…

det här intranätformatet är så opassande

för alla roller någon roll, förutom spanare och troll.

Ditt liv har pågått alldeles för länge; jag kan inte

läsa mellan raderna, kan inte förmå mig själv

att tänka, faktiskt, inte om någonting alls.

Men som de säger du har fortfarande hälsan

& tänk bara på alla bittar du inte kommer

använda i framtiden. Jag är för lat; Jag orkade inte

kolla först innan jag hamrade

iväg på tangenterna. Men jag bryr mig inte & kommer inte

att stanna länge. Faktiskt, jag har redan gått,

vidare till min nästa blogg. För sent!

Dumma rimmare!

 

 

Övergången

 

Det här är fasen du behöver för att komma igenom

mycket snabbt nu. Det är redan för sent att åberopa

okunnighet, eller ett undantagsfall. Du har virrat in i

den grå zonen mellan faktorer av omsorg. Å ena

sidan: noll. Å den andra: ingen. Någon

kommer strax att knacka dig på axeln, fråga efter

något: papper, identitet, droger. Det spelar ingen

direkt roll vad de vill, bara hur du

reagerar. Det måste ske i tid. Det måste verka vardagligt,

bortom all ansträngning. Du måste bete dig som om du verkligen

inte bryr dig. Det är bra. Det är väldigt,

väldigt bra. Som belöning, ta vara på de två bifogade

bussbiljetterna, enkel resa. Den första kommer att ta dig

till stationen. Den andra har redan gått ut.

 

 

Solsken för Kim Dae-jung

 

den dagen du dog hörde jag helikoptrar

& jetplan som flög över seouls gamla huvud

solen var stekande het och brände ner

teheran-ro & stålgatorna i gangnam

var fyllda av unga flickor med paraplyer

vid tunnelbaneentrén höll en ung man

en äldre man om händerna han skrev

någonting i ett litet block, båda såg ledsna

ut för något men jag visste att det inte var

på grund av dig; & när jag gick nedför trapporna på väg

ner i tunnelbanestationen tittade jag på flickor som kom upp

med handväskor som täckte deras bakdelar för att

förhindra tjuvtitten under kjolen & de kameror

jag nyligen läst om blir fler …

jag visste att du just hade dött & hur

kunde någon här ha den vetskapen

men det gjorde mig ledsen hur som helt att tänka

på ditt långa & otroliga liv & livet

för gwangjufolket som är så olikt från

det liv flickan har hon går genom gangnam

hon bär en ansiktsmask inte för att hon har influensa

utan på grund av ett besök nyligen hos ansiktsdoktorn

& det är inte hennes fel & jag vet ingenting

om hennes liv men jag undrar vad poängen är

med allt detta trots att jag inte förväntar mig ett svar

från henne för att inte tala om någon här jag måste hitta mina

egna grunder för livet & gå vidare inom mig,

jag måste sluta tänka på sorgliga saker som

fotot av dig och kim jong-il, hand i

hand till sist, medan ko un tittade på; jag måste tro

på någon sfär av frihet där

flickor kan gå omkring med korta kjolar

& hålla paraplyn för att skydda sina blekta

ansikten från den skadliga gamla solens gamma strålar

& pojkar måste inte göra sin tjugosex

månader & gamla kvinnor behöver inte leva i

källarvåningar & kravla uppför trapporna

& ingen försöker stjäla blicken upp under kjolen hos

någon alls & sjabbiga gamla mattor täckta med röd

chilli utlagda för att torka kan bli lämnade mitt i

gatan; jag måste tro på den här

gatan & anledningarna för att vandra ensam på natten

& så skriver jag & tänker på dig i förfluten tid

& vet att bara några timmar efter att du dött

hade din wikipediasida ändrats för att skildra

faktum & då visste jag att du verkligen var borta

& det stod bortom alla tvivel & ditt liv var inte

längre en artikel som inte citerar sina källor

utan snarare en sång fri från kidnappare och fiender

& krokodiler som gråter aloe vera tårar ja glöm

att det inte spelar roll nu, du kommer att ansluta till mr roh

någonstans bakom ett vattenfall & tillsammans kommer ni

vänta på att resten av oss ska anlända (en efter en som

sommardagar fyllda med tårar som faller & händer

& solsken

Seoul, 2009

* Tehran Boulevard

 

 

Kom med mig, igenom

 

Grinden, vi kommer att hitta vägen

men skynda, gör det. Gången är

dold men där ändå –

löven kommer att förklä den igen

när vi väl passerat. Följ

barnen, de kommer att veta vägen;

Deras fötter kommer alltid att finna de

lenaste stenarna. Spring med mig.

Den här vägen är säkrare & längre bort

från oljudet, från vad som jagar oss.

Det finns alltid där, så börja springa.

Din mage är ännu inte en bomb.

Din mage döljer inte en bomb.

Du flyger upp och över grinden.

Du sveper bort de sista löven på

grenen och de faller av, täcker

vår väg. Det springer ett barn

framför oss. Hon verkar veta

vägen men tvekar & vänder sig om

för att se på mig. Vet du

vägen? frågar hon och du får

upp henne i dina kjolar och vi springer.

Din mage är ingen bomb.

Din mage döljer ingen bomb.

 

Dikterna har tidigare publicerats i Post Scriptum.

Översättning Linda Bönström & Boel Schenlaer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *