Bland ikoner och Prodigy People

Storsjöyran (Foto: Niklas Vestin)

Miss Li
Sony_Boy_Gustavsson_och_Miss_Li_Foto_Niklas_WestinMiss Li ger allt trots att det mesta går emot henne. Speltiden är en halvtimme efter att festivalområdet öppnat, det har hällregnat i timmar, hon har problem med rösten, teknik och rekvisita envisas med att krångla. Men här får vi se varför Miss Li är en av Sveriges främsta artister; hon har förmågan att göra snabba val. Plötsligt hoppar hon till allas förvåning ner ifrån den höga scenen för att engagera sin publik. Och till viss del fungerar det.

Men Sonny Boy Gustavsson, låtskrivare och gitarrist, är ovanligt disträ medan My Wall på fiol utmärker sig med sin entusiasm. När Miss Li löst problemet med att ta sig tillbaka upp på scenen visar hon en enorm beslutsamhet och sjunger med sin karaktäristiska röst tills den nästan försvinner helt under ”My Heart Goes Boom”. Låtlistan är inte optimal men populära covers, – nu med två år på nacken -, från teveprogrammet ”Så mycket bättre”, som tolkningen av Magnus Ugglas ”1: a gången” och Olle Ljungströms ”Nåt för dom som väntar” är fortfarande en tillgång åt repertoaren. De framgångsrika singlarna ”Oh Boy” (2006) och ”Dancing the Whole Way Home” (2009) möter nysläppta ”I Finally Found It” (2014) men ändå räcker inte dessa säkra kort hela vägen för Miss Li idag. På sin hemsida skriver hon; ”I won’t let stupid people bring us down”. Och det gör hon alldeles rätt i.

Under augusti uppträder Miss Li även i Fagerstranden och Bollnäs.

Laleh
Laleh_Foto_Niklas_WestinLalehs uppträdande vid Peace & Love festivalen 2012 lämnade många fans med ett abrupt slut på en kärlekshistoria; konserten blev ökänd för sitt så kallade flum och trots att studioalbumet ”Sjung” tidigare under året gått in som flera listettor kopplade inte Laleh med sin publik. Men så på Stortorget i Östersund kommer uppståndelsen. ”Bjurö klubb” från albumet ”Me and Simon” (2009) skulle kunna vara en konsert för sig själv, ”Colors” (2013) är både allvar och lek, och ”Stars Align” ges med hjälp av det stora bandet och kördansare mer rättvisa live. Laleh, liksom de andra kollegorna från teveprogrammet ”Så mycket bättre”, använder sig av publikvänliga covers och Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” fungerar som ett perfekt flöde från scenen ut mot publiken. Så är det hela för mycket effekt och för lite innehåll? Snarare börjar Laleh att finna sin balans igen.

I augusti spelar Laleh i Göteborg och Uddevalla.

 Icona Pop
Icona_Pop_Foto_Niklas_WestinFrågan om huruvida Icona Pop kommer att kunna behålla sin megastora stjärnstatus eller inte får läggas på framtiden för det är nu som gäller på Stortorgets scen och publiken slukar nästintill DJ-duon i frenesi. Aino Jawo och Caroline Hjelt ställer till med ett redigt partaj med pop-house och självklart gör listhiten ”I Love It” skäl för sitt guld och platina. Det är inget tvivel om att Icona Pop är ett live-band, vilket fångats upp av världsartister som Miley Cyrus, Katy Perry och Marina and the Diamonds (vars nya indiepop album ryktas om att släppas senare i år) som använt sig av den svenska gruppen som förband under deras senaste turnéer. Men framgångar och erfarenhet betyder inte perfektion; än så länge har bandet bara två studiealbum med sig och det ligger något juvenilt över flera låtar. Ett stort bekymmer för Icona Pop är just Icona Pop själva eftersom de lätt faller in i repetition där låtar blir alltför lika och får svårt att stå ut för sig själva. Kvällens ”We Got the World” känns en smula sliten medan ”In the Stars”, ”All Night” och senaste singeln ”Get Lost” är absolut klockrena.

Under augusti uppträder Icona Pop i Göteborg, Hasselt (Belgien) och Chelmsford (England).

The Prodigy
The_Prodigy_Rob_Holliday_Foto_Niklas_WestinStorsjöyrans stora musikaliska dragplåster är big beats från England; The Prodigy. Trots att det gått fem år sedan senaste albumet förblir The Prodigy kult bland elektronisk musik, och har dessutom sålt tjugofem miljoner skivexemplar. Men trots en stor och jublande publik handlar det mer om ren nostalgi än om någon som helst spänning. Liam Howlett grundade gruppen i en tid när rave och dansmusik började att lyftas från sin status som subkultur och det går inte att bortskriva The Prodigy sin roll i detta. Särskilt med det tredje studioalbumet ”The Fat of the Land” (1997) med sitt råa ljud och då mycket kontroversiella låttexter nådde gruppen ut till massorna. Howlett är fortfarande suverän i sin egen rätt som musiker medan Keith Flint och Maxim Reality sällan tänder till på något oväntat vis under spelningen. Det är till och med så att plötsligt märker jag hur Maxim plötsligt går förbi mig, han har helt sonika vandrat av scenen och tagit sig ett varv runt Stortorget utan att några utom få ens märkt det. Rob Holliday, sedan länge gitarrist och basist för bandet under live-spelningar, är ett rent nöje med fokus och rutin och som dessutom betar av fler strängar under kortare tid än någon annan musiker jag har sett. Allt finns med, ”Breathe”, ”Firestarter”, ”Smack My Bitch Up”, ”Take Me to the Hospital”, och ändå finns det en ledsam känsla av att det inte räcker till idag. Trots att vi alla är Prodigy People.

 

Recensionen är tidigare publicerad i Tidningen Kulturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *