”Bråka mer!”

Peace & Love 2012 Debatt

Politiska motsättningar och yttrandefrihet är en het fråga och under Athena scenens tak möts tre av Sveriges ledande skribenter för att diskutera hur rasism och intolerans tar form i det politiska samtalet.

Jonathan Leman som arbetar för Expo menar att det är viktigt att förstå att inget parti eller någon ideologi är immun mot rasism och att alla står inför utmaningar med frågor som väcker känslor. Han menar att liberaler ofta ser sig själva som antirasister och att liberalismen inte lider av rasism eftersom man ser det som en individuell och inte en kollektiv åsikt medan vänstern har en typ av inneboende antirasism i rörelsen men samtidigt tycks bjuda in till intoleranta åsikter ändå. Varken höger eller vänsterpartier tycks hantera frågor om rasism tillräckligt bra. Inom vänsterpartier kan man traditionellt sett finna ett tydligare sätt att exempelvis tala om Sverigedemokraterna; Mona Sahlin (S) var extremhögerns hatobjekt men idag kan vi se hur Fredrik Reinfeldt (M) fått överta den här rollen. Statsministern kallas av vissa för ”kulturmarxist” och det har dykt upp skyltar med texten ”Krossa folkförrädarna” kryssat över moderaternas logga. Så vems fråga är det då egentligen?

Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, menar att ingen äger frågan i sig; ”Vi delar den trots att det ser olika ut”. Journalisten och redaktören Fredrik Krohnman fortsätter med att olika grupper har olika engagemang. Antirasism ska inte vara en vattendelare men medieklimatet förändras. I våras publicerade Jerusalem Post en artikel där man hade räknat på hur många barn som fötts och fått namnet Mohammed där man då ville demonstrera problemet med förföljelse av judar genom att belysa någon typ av antal. ”Det var extremt men blir vanligare”, säger Krohnman. Konservativa partier vill gärna tydligare lyfta frågan om islam, medan liberala partier försöker ”hålla rent hus” med åsikter som utmynnar i intolerans. Man vill inte ha det i kölvattnet av den legitima politiken och svarar därför med att ”vissa medlemmar urartade”. Jonathan Leman drar upp exemplet med ett utspel från förra året mellan Morgan Johansson (S) och dåvarande socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt som började med att Johansson gått ut med ett förslag gällande dubbelt medborgarskap. Daniel Swedin menar att det största problemet med Johansson som exempel är att det för ofta tar alldeles för lång tid innan ett avståndstagande kommer mot liknande uttalanden. ”Idag är det allmänt hårdare, det är inte så mycket utspel i sig utan att de innehåller oftare retorik av ’hårdare tag’ och i nyhetsvärlden är bara några timmar en mycket lång tid”.

Leman undrar om Sverigedemokraternas framgångar påverkat det politiska samtalet. Fredrik Krohnman menar att de deltar inte riktigt men att alla partier måste förhålla sig till dem och att ett stort problem är att många partier inte vet vilken strategi de ska använda för att bemöta dem. Samma problem återfinns också inom journalistkåren. Om man i vanliga fall arbetar efter sin övertygelse borde man kunna göra det med Sverigedemokraterna också. Det måste finnas ett ansvar för helheten. Daniel Swedin känner detsamma och menar att Sverigedemokraterna är det enda parti som får prata bara om de frågor de själva vill. ”Försök att prata med dem om frågor som inte är deras”, uppmanar Swedin.

Sen blir det ofta så att om man röstar lika som Sverigedemokraterna så pratas det som om det vore ett samarbete, varför blir det så, frågar Leman. Swedin svarar direkt att det är en konsekvens av blockpolitik och Krohnman tillägger att det blir också ofta så att man säger att Sverigedemokraterna har ”vunnit” en fråga om de får stöd av något annat parti. Det finns en extrem tolerans kring dem på många tidningsredaktioner och han menar att det finns en typ av ambivalens, man vill granska dem extra men samtidigt lika som med andra partier. Journalister måste bli hårdare; ”De sitter i riksdagen som vilket parti som helst”. Det är också så att det ligger väldigt låga förväntningar på just Sverigedemokraterna menar både Daniel Swedin och Jonathan Leman. ”De säger dumheter och är ett freak parti”, säger Swedin. Man förväntar sig inte bättre.

Idén om etniska svenskar är gammal menar Leman; ”Varför tog det hus i helvetet nu när Reinfeldt sa det?”. Daniel Swedin tror att det handlar om att man försöker bortförklara sina egna misslyckanden men att det är en retorik som kanske är vanligare att använda inom exempelvis universitetsstudier. ”Det var mycket tydligare än tidigare och om statsministern säger det så skapar det en orolighet inför vad som händer i samhället”, menar han. Fredrik Krohnman är inne på det liknande, att det skapar en ängslighet exempelvis om medborgarskap och känslan av att man inte kan vara svensk och någonting annat på samma gång. Man pratar på ett sätt som ger en snäv självbild.

Oavsett om intoleransen finns hos fler idag eller inte så finns det definitivt en annan typ av närhet, man kan lätt hitta miljöer för detta. Leman säger att folk som nekas att publiceras med rasistiska och intoleranta budskap ofta hojtar att det är ett förtryck de utsätts för. Fredrik Krohnman håller med och menar att tanken om yttrandefrihet tycks bli alltmer feltolkad; ”Yttrandefrihet är ingen rätt till att bli publicerad”. Daniel Swedin medger att klimatet runt dessa frågor påverkar hans skrivande, att det rent utav är ett arbetsmiljöproblem. Han ger exempel på hur man funderar på hur man ska skriva för att inte bli hotad eller mejlbombad; hur undviker man hatstorm blir en vanligare fråga. ”De hittar alltid ingångar till varje givet ämne” fortsätter han att förklara, rasismen kommer alltid tillbaka och söker specifikt negativa rapporteringar om invandrare. Fredrik Krohnman tycker att det är viktigt att man inte stänger nättidningarnas kommentarfält just eftersom åsikterna inte försvinner bara för det. Daniel Swedin är av samma åsikt men menar att som när Utöya hände och det kom hånfulla kommentarer om barnen som drabbats så var det mycket svårt att se meningen i det. ”Men vi vill diskutera”.

 

Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.