Cecilia Persson – Författaren som tar ställning

Cecilia Persson är författaren som tar ställning. Just nu arbetar hon – bland annat – med sina böcker och är verksam kulturskribent, men hon har även en bakgrund som socialpedagog med ensamkommande flyktingbarn sedan 2013. Tillsammans med Agneta Pleijel, Anita Dorazio och Ewa-Andersson Wilks grundade hon 2011 frivilligorganisationen Etikkomissionen i Sverige som arbetar för asylsökandes rättigheter. Idag är hon aktiv som ideell asylaktivist.

 

Sverige och Afghanistan ingick förra året ett så kallat samförståndsavtal som innebär att personer som har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd ska skickas tillbaka till Afghanistan. Har du märkt några konsekvenser av detta? 

– Det har haft förödande konsekvenser och nu är det politiska konfliktläget i Afghanistan så allvarligt: det är direkt inhumant och livsfarligt att skicka ungdomarna tillbaka. Utrikesdepartementet avråder svenskar att åka dit men samtidigt ska Sverige skicka ensamkommande dit. Det visar på en cynism och att människovärdet definitivt inte är lika för alla. Sedan på en vardaglig nivå så har de förändrade riktlinjerna skapat ett alarmerande psykiskt och känslomässigt dåligt mående, och självmorden är många. En majoritet av ungdomarna har kontakter med BUP eller äter psykofarmaka. Det här är också en målgrupp där många lider av posttraumatisk stress och där är stabilisering oerhört viktigt för att kunna behandla och nu är just det nästan omöjligt. Ja, det är mycket illa på så många olika plan.

 

Ett nytt politiskt beslut har tagits som innebär att asylsökande ungdomar får göra klart gymnasiestudier och sedan har sex månader på sig att få ett arbete och på detta sätt få uppehållstillstånd, hur tänker du kring detta?

– Det är en slags respit men också knepigt eftersom Sverige då indirekt har sagt att är det bättre efter gymnasietiden så finns inga asylskäl kvar om läget förbättrats i länderna som de ensamkommande har flytt ifrån. Det är både humant och inhumant och givetvis under så lång tid i Sverige har man integrerats och ingår i ett nätverk av sociala relationer och utvisningen är självklart i det perspektivet en obegripligt uppslitande separation. De ensamkommande har dessutom vant sig att leva i en demokrati och länderna de har flytt ifrån är inte demokratiska och exempelvis synen på sexualitet och intima relationer (äktenskap), skiljer sig radikalt åt. Det är olika kulturella normer och det i sig är ytterligare ett problem. Men är det fred och harmoni i hemländerna så kan givetvis de ensamkommade bidra med både en utbildningsnivå och ett demokratisk ”kapital” som kan gagna utvecklingen i hemländerna men det förutsätter att länderna är fungerande.

 

Det har förekommit kritik senaste tiden om att det ska föregå sexuellt utnyttjande av dessa barn i HVB-hem. Det har insinuerats att detta skulle vara vanligt förekommande, kan du hålla med om det?

– Nej, finns inget som antyder att det skulle vara normaliserat eller vanligt förekommande. Om jag ska relatera till mina år som socialpedagog med ensamkommande så har jag kallats för ”mami” och ”bandi”, mamma och mormor och det finns inte i pojkarna föreställningsvärld att ”mami” eller ”banid” är sexuella objekt. Sedan är det klart att det förekommer ibland, precis som exempelvis på en skola att en lärare och elev intimiserar men vanligt och normaliserat så är svaret definitivt nej.

Det är viktigt att komma ihåg att man lever och arbetar väldigt nära på HVB-hem och på själva boendet är det svårt att dölja om något sådant skulle pågår. Det är en laglig skyldighet att anmäla ens vid blotta misstanke. Det här är en målgrupp som är ovanligt ”bevakad”: personal, gode män, mentorer, BUP och annan sjukvård, så kontrollen är även stor. Men när det förekommer så är det givetvis mycket allvarligt och oacceptabelt. Då ska det åtgärdas omedelbart och personal både få sparken och en varning.

 

Skulle det ens, enligt dig, vara möjligt att detta kan förekomma i ”stor skala” utan att det uppmärksammats tidigare?

– Nej, absolut inte!

 

Hur har reaktionerna till dessa anklagelser sett ut inom nätverket bland både de ideella och ungdomarna?

– Starka och, i synnerhet bland medelålderskvinnor som arbetar både ideellt och professionellt så har det upplevts som ett förtal och djupt kränkande. Det har även fått fäste bland rasister och hotbilden ökade i samma sekund som dessa grundlösa åsikter börjad spridas. När så här allvarliga anklagelser kommer så måste den som påstår dylikt ha mycket på fötterna och kunna redogöra för källor som kan granskas. Det går inte att använda ”rykten”. Dessutom är det ett sekretessbrott att lämna ut uppgifter till media och privatpersoner.

 

Stämmer det att det inte finns ett enda domslut för någon av dessa fall som det hänvisas till?

– Dom har inte fallit och klart att det får mycket uppmärksamhet, det får allting som rör ensamkommande och flyktingar negativt. Ingen dom har fallit heller, någonsin om sexuella brott.

 

Vad blir effekterna av dessa spekulationer?

– Som sagt, att fördomar och rasism ökar, det är en tydlig effekt. Vidare har jag hört kvinnor som arbetar med ensamkommade på olika sätt som inte törs ge dem en kram offentligt, och det gäller även fosterföräldrar. Absurt.

 

Tror du människor kan bli tveksamma att hjälpa till med ungdomar som volontärer för man vill inte få dessa etiketter på sig?

– Tveksamt eftersom jag tror att de flesta som är beredda att ta det steget redan är positivt inställda till ensamkommande och flyktingar och snarare vill arbeta emot myter och rasistiska fördomar men det kan givetvis finnas en rädsla, i synnerhet hos yngre kvinnor.

 

 

Intervjun är tidigare publicerad i Tidningen Kulturen.