Crister Enander: Radikalt uppbrott

”Bestäm dig och gör sedan vad du beslutat” replikerar författaren när jag beklagar min egen oförmåga att avsluta saker och ting. Så efter en timmes sökande efter aktuella noteringar sitter jag framför datorn med två mycket röda publikationer vid min sida, en tämligen simpel ordlek till rubrik och en ofärdig karta av färgglada post it lappar som var tänkt att leda väg till Crister Enander. Det var en dag för en månad eller två tillbaks som jag hängde över först ”Den radikala jukeboxen” (Hägglunds förlag 1992) och direkt igenom ”Uppbrottstider – en brevväxling om det rämnande folkhemmet” (med Jan Fogelbäck, Hägglunds förlag 1994), med en ofrånkomlig fascination av det skriftliga blitzkrieg Enander för. Det är text med fason som självklart lockar med rasande utropstecken och bruket av ”korruption”, min personliga gunstling bland ord, titt som tätt. Skulle jag välja något som en utmärkande signatur i den här litteraturen så är det faktiskt det vertikala strecket med en prick under och det är en komplimang som är ställd i en djupare grund än vad det måhända ger sken av. Jag är grovt deformerad av skolans lektioner i det svenska skriftspråket, aldrig har det funnits en plats som är så pass missunnsam när det gäller starka uttryck. Utropet måste till alla medel användas sparsamt, en snålhet som är tilltänkt att enbart gynna de riktigt starka stolparna i ett anförande. Hur skulle vi annars veta vad som är viktigt? Enander funkar inte att läsa så, det är snarare att ta ett djupt andetag och rusa ut. Och jag misstänker att det är precis så han ser på det hela; att det är av vikt.

Det hela, den här jakten efter människan som tillsynes alltid producerar, började så klart inte helt plötsligt med att de där böckerna dök upp i brevlådan. Det här är ingen vänskapsrecension, ”Den radikala jukeboxen” innehåller ett gediget stycke av vem backar vem i litterära Sverige och det skall då stå klart att frågan är lika jävla kladdig nu som den var på det omdömeslösa åttiotal Enander befann sig i. Jag minns en gång hur han kommenterade något jag skrivit på min Facebook sida gällande just åttiotalet; ”Horror” var ordet och då förstod jag faktiskt inte hur genuint formulerat det var. Men nu är det 2000-tal och sociala medier är hur vi känner av varandra. Jag hade faktiskt ingen aning om vem människan med synpunkter på det mesta var, bara att han dök upp med smarta tankar, allra oftast omfamnade i humor. Jag vet fortfarande inte särskilt mycket om den Smålandsbördige författaren och skribenten, aktiv och artig, beläst på det där riktiga sättet. Det är snirkligt att ge sig ut efter något slag av porträtt- liknande dokument. ”Den radikala jukeboxen” är en samling av artiklar från en tid Enander tillskriver svek och ytlighet, allra sista sidan är en källförteckning – snarast en tidslinje där jag försöker att hitta mig själv. Jo, på ett vis vet jag självklart att det är fånigt, det här hände trots allt under år när jag antagligen ägnade mest tid åt att lära mig gå, alfabetet och andra basala färdigheter, det är en gigantisk efterkonstruktion det är det. Men det är även i just detta som det blir intressant; varifrån kommer då denna märkliga känsla av medhåll, att jag faktiskt rätt nöjt konsoliderar våra uppfattningar, min generation som produkt och hans generation som tillverkare till trots? På sidan tjugosex har jag satt en gul lapp, Enander är mitt uppe i en intervju med professor Sven-Eric Liedman, hans Augustbelönade alster som återfinns i min bokhylla är ännu inte skriven. Jag vet varför lappen sitter där men medan jag drar några långsamma bloss på balkongen kan jag inte finna något vettigt sätt att utveckla, det är egentligen inget särskilt med just den artikeln, den är inte grandios. Fast samtidigt är den allt, ni vet det där hela stora alltet med syfte och mening. Innehållet är en oundkomlig sorgsenhet och vidare vad som kommer visa sig att vara, temat om ni så vill, i Enanders författarskap. ”Hur frihet står mot beroende”.

Självklart är vi dumma av val! De samlade texterna under kapitlet ”Kultur och ideologi” är en ren fröjd, när de läggs ovanpå varandra är det frenesi över hela brädet och jag tror inte ens att det finns några baktankar. Inga större konspirationsteorier om varför Enander hojtar sig igenom slutet av åttiotalet, det är kanske mer en fråga om att från sitt synsätt absolut inte ha något att förlora på att bara säga det. Att inte bara stå där som ett fån och se ”allmänt folkrörelserörd ut”. Vart ifrån det här tillsynes starka, om inte till och med tvångsmässiga, behovet av att stimulera, agitera, för och emot, kommer är något dunkelt. Han skriver mycket sparsamt om sin egen bakgrund, eller det är inte riktigt rätt det heller. Enander skriver om sig själv men historien är bearbetad till den av en författare berättad. Jag har inte försökt mig på någon djupdykning i ämnet utanför hans böcker, bortsett en otalig mängd publikationer finns inte många spår av ett Curriculum vitae över huvud taget; nätet tycks vara nästintill bisarrt rent för någon som levt hela sitt liv genom att ställa andra mot väggen. I mina anteckningar tycks jag återkomma till stycket ”Börja från början”, intervjun med Liedman som skulle stötas ihop med en likadan fast med Jan Myrdal – bara en sådan sak är befogat utropstecken! Det är nog så, återigen inte för att det är det bästa materialet i boken, att frihet mot beroende fortfarande jagar mig i den akademiska värld Enander för länge sedan avslöjat. Han hade det där jäkla skrivbordet och platsen på institutionen, och han hade helt rätt i formuleringen ”den absurda konkurrenssituationen skapade sjuka – riktigt sjuka – människor, som sålde sin personliga moral för en docenttjänst, ett doktorandstipendium eller några futtiga föreläsningstimmar”. Åtminstone när det kommer till mig, ta vad ni vill ha och ge mig en skrubb! Lund, studenternas stad, är som sådan vidrig. Jag känner vartenda yttrande gällande dess kollektiva fantasivärld för sant, det må vara intellektuell sparlåga bland yngre förmågor – ja, de äldre är kanske inte alltid så framförhållna heller – och att bli akademiker är svårt utan att ha kräkts i stadsparken åtminstone en gång. Här ligger vad som borde vara det radikala uppbrottet; skärningspunkten. Enander sökte någon annanstans. Jag läser om människor han mött, de med NAMN och de som verkligen var utan men kanske ändå lite viktigare. En process där erfarenhet glider ut i samhällsfrågor så som att vara biträdande bingohallschef, precis som processen omvandlar samhällsfrågorna till erfarenheter genom att ”vältra sig hämningslöst i förakt mot medelklassen” i form av tiggeri. Han står inte ut med tanken på att institutionaliseras precis som jag inte står ut med tanken på att vara utanför. Ibland retas jag lite försiktigt, antyder att han som Crister Enander uppnått formen av en institution i sig själv med sina följare. Jag tror inte han är lika road men det ligger i sakens natur; frihet mot beroende.

”Uppbrottstider – en brevväxling om det rämnande folkhemmet” publicerades två år efter ”Den radikala jukeboxen” och är något helt annat att tackla som läsare. Enanders korrespondens med Jan Fogelbäck ska vara ett generationsmöte, förlaget säljer det som en intellektuell boxningsmatch. Av ett sammanträffande noterar jag att även i denna bok påbörjar post it paraden på sidan tjugosex; det handlar om hemligheter och det handlar om ”Kapitalet”. I mångt och mycket rör sig den här boken om hemligheter, med det snubblande dilemmat att det kanske inte finns några värda att lufta. Enander söker fortfarande, det råder det inget tvivel om, med största sannolikhet efter desamma sanningar som i ”Den radikala jukeboxen” men något är annorlunda, uppställningen är inte lika kompakt och prydlig. Som att åren emellan de båda böckerna kanske ändrat den där frågan som aldrig riktigt går att formulera. I mina hieroglyfer minner jag hur tagen jag blev av ”Uppbrottstider”, inte genom ett dramatiskt innehåll nej, utan spänningen i Enanders stundom stilavvikelse. Att begrava sig i ett osäkert projekt, att hytta med pennan och anklaga adressaten för återhållsamhet är som att dirigera ljus med speglar. Jag får en känsla av att Enander emellanåt önskar att hans provokationer landade och till och med motbevisades. Att en av de där försändelserna från Fogelbäck skulle utmana till något nytt, någon ny poäng att ta, energi direkt från återvinningscentralen för att lansera ännu en attack mot de svekfulla. Första delen av ”Uppbrottstider” kan liknas vid ett minröjarspel. Suget efter en riktig smäll rinner längsmed raderna, men explosionen vill sig inte riktigt. Mycket av behållning i dessa texter ligger i något liknande tre arkivkartonger som inledningsvis mest jongleras omkring. Som läsare känner man vittring av desperation och jag tror att den inte undkom Fogelbäck, det skulle inte heller förvåna mig om han kände sympati. Han verkar litet som en landningsbana utan större bucklor och det gör Enander galen. Efter acklimatiseringen ter sig Fogelbäck mer som mentorn som försöker lära sin student att en uppsats bör försöka sig på att besvara ett så få till antalet frågor som möjligt. Jag tror att han är öppen i sina brev till Enander, han avväpnar kritiken och spelar sina kort. Kartong två: politik och filosofi. Det är möjligt att jag bär med mig tolkningar från ”Den radikala jukeboxen” som jag blint projicerar på de politiska samtalen. Här har vi två författare som uppenbarligen kan sin politiska historia – även om utläggningarna splintar emellanåt – men det finns också två problem. Boken riktar in sig på folkhemmet och samtiden; det är ett jäkla brett ämne att avverka under relativt kort tid. Särskilt om man tar ansatsen att göra så utifrån det personliga, gräva i det enda egna man äger. Strukturen är stundtals knagglig och jag tror det är det som ger mig en omvänd känsla, som att Enander borde ha skrivit den här boken innan ”Den radikala jukeboxen”. Här verkare vi snarare ha fått en yngre författare som inte längre pekar med hela handen, antagligen för att målet har dålig synlighet. Det är inte så att författaren inte kan skriva politik, det vore rent trams att säga. Men däremot är det en helt annan sak att läsa när han faller tillbaka på filosofin. Jag förstår kanske hälften men det är mycket tydligt att det är en trygg borg som styrs med exakthet. Den politiska diskussionen är passionerad och upplevd, den filosofiska diskursen väcker en akademiker. Den sista lilla kartongen är något av en bonus; brevvännerna ger sig i kast med kvinnor. Nog för att de finns i texterna annars också men i ”Uppbrottstider” är de antagligen den mest potentiella bryggan åt det privata, tyvärr är herrarna alltför skygga att passera över hela. Crister Enander, 1977, utkastad från Grupp 8 hade varit värt en slant att få bevittna. ”Det var första gången jag blev kallad man”, skriver författaren, sant eller ej.

Att träda ut från ”Uppbrottstider” är märkligt, 1994 kommer det sista brevet. Och det är det. Å andra sidan kan jag inte tänka mig så många andra vägar att gå med ett sådant format. Det är inte en lysande bok, men läsvärd. Tanken bakom den är inte dum alls men resultatet skulle ha mått gott av om någon av herrarna kunnat förändra eller förändrats – om så litet. Jag frågar författaren som jagat Fogelbäck efter ögonblick av personlig glasnost om hur han känner inför sin egen öppenhet, om han hade förlänat tillgänglighet, och på ett mycket typiskt Enander vis får jag svaret; ”Säg bjuda på sig själv, det blir kanske riktigare”.

Så skall en summering följa. Jag tar en cigarett, nattens mörker har börjat förlora, vanligtvis däckar jag när morgonsofforna vaknar. Av ren självbevarelsedrift. Slumpen minner om något viktigt, Enander har tagit redaktionell ledning för bokserien ”Litterära profiler” hos förlaget h:ström. Ett utmärkt drag skulle jag förutspå. ”Den radikala jukeboxen” håller några av författarens egna porträtt och de är fina, en kritik som låter tam men som snarare är ett omdöme på ett rent hantverk. Det finns en ömhet man sällan kommer över i de glassiga tidningarna som snarare saluför sina avbildningar än att skildra dem. Recensenter får sällan beröm för att använda sådana low-key ord som ”fint”, det ligger tydligen en risk i att verka obildad. Lyckosamt för mig är jag varken eller och fint är vad det är. Och kanske är det mycket därför de här texterna fungerar, det finns en generationslös och samhällsöverskridande mening gällande valet. Att vi hela tiden måste ställa oss i relation till något eller någon annan. Det är också möjligt om vi mötts där vid universitet, han kravlandes ut efter luft och jag konformistiskt villig på ingång, ja det är rent av mycket möjligt att jag också placerat mig själv som ”[…] en stackars liten skit som börjat ansättas av tvivel”.

 

Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.