Den kulturella stingsligheten

För några veckor sedan skrev jag krönikan Pengar och pop med anledning av att Svensk Live och Studiefrämjandet Väst presenterat sin nya rapport Maktens musik – En vitbok om popmusiken och den svenska kulturpolitikenMin kollega Andreas Engström valde i sin debattartikel Mediaeliten gillar helt enkelt angloamerikansk pop att grovt misstolka mina åsikter i fråga om resursfördelningen i svenskt musikliv.

Rätt ska vara rätt; när Engström skriver i sin debattartikel att jag gör ett ställningstagande som skribent som knappast är originellt bör det baseras åtminstone på rätt premisser. ”Popmusiken får för lite av kakan och Bönström håller med”, står det att läsa och själv är jag förbryllad. För tydlighetens skull – nej – Bönström håller inte med. Inte alls faktiskt. I min mening behöver Kulturrådets bidrag, som diskussionen är sprungen ur, inte öronmärkas för vad som kallats ”popmusik” så som Svensk Live gärna vill ha det. Bidraget kan och bör i allra möjligaste mån gå till vad jag kallar för riktiga investeringar så som replokaler, instrument och mentorer – för musiker inom alla genrer. Och naturligtvis är det ett ideal jag talar om, för där har Engström och jag samma mening: det finns inget nytt i att i synnerhet unga musiker blir förfördelade och att det tycks vara problematiskt med långsiktiga satsningar och offentlig finansiering. Men det betyder väl ändå inte att vi ska sluta påpeka det! Ytterligare en sak vi kan komma överens om är att mediaeliten, om vi här ska utgå ifrån att Engström syftar till klassisk gammelmedia, gillar angloamerikansk pop så visst tycks det vara så. Och? Ska vi våga tala om finkulturalisternas protektionistiska vy?

Pop må härstamma ur just benämningen populärmusik, men det finns inget definitivt likhetstecken emellan dem båda. Det är att fördumma inte bara kritikerkåren utan något mycket värre – publiken – att antyda att det saknas förståelse för detta. För popen är en del av – understryker del av – populärmusiken och den är i sin tur splittrad i flertalet ljuvliga subgenrer. Men menar Engström att man inte ska recensera den engelskspråkiga popen? Tar det i sig något ifrån den pop som spelas ute i landet med rötter i andra kulturer och språk? Att det finns en betydande del musiker som organiserar sig utan hjälp från Kulturrådet är väl, för att åter citera Engström, inget nytt?

Det finns en stingslighet i kulturella sammanhang, och även så i Engströms inlägg, när det existerar en känsla av att vissa känner sig förfördelade och inte får tillräckligt mycket av kakan trots att de redan får mer av den än vad andra får. För de som sitter i jazzbåten vill ha sitt, de som går till jobbet på Operan sitt, och världsmusikerna vill likaså äta sin del. Ingen av dessa skulle med glatt humör inordna sig under populärmusikens fana eftersom det är en ren prestigefråga; det är nämligen inte självklart att deras egna anslag skulle minska om stödet till popen skulle öka.

Men jag håller med Engström, eller jag vill snarare ta det ett steg längre och säga rakt ut att jag tycker det är skittråkigt att många recensenter nöjer sig enbart med de skivsläpp som dimper ner i brevlådan. Men vi måste även uppmärksamma att idag reagerar inte längre de stora mediekoncernerna när det gäller det skrivna ordet om musik. Om några vunnit slaget om kritikerna så är det främst de som hör till de smalare formerna som just folkmusiken, jazzen och konstmusiken. Så jag protesterar! Aldrig förr har väl recensenter andats luften utanför den ”angloamerikanska” rock- och popbubblan och haft möjlighet – och vilja – att bejaka andra typer av populärmusik som nu.

 

Debattartikeln är tidigare publicerad i Opulens