Eleanor Livingstone, bor i Fife i Skottland. Hon är poet, redaktör och manusgranskare och kanske mest känd som Festivaldirektör för StAnza, Skottlands Internationella Poesifestival, som äger rum varje år i St Andrews.
”Even the Sea” (Red Squirrel Press, 2010), heter hennes första diktsamling som nu kommit i en andra upplaga, den nominerades samma år till London New Poetry. Hon har givit ut ytterligare två diktsamlingar, ”The Last King of Fife” (HappenStance, 2005) och ”A Sampler” (HappenStance, 2008). Hon var tidigare redaktör för Skein of Geese (The Shed Press, 2008) och Migraasje: Versions in Scots and Shetlandic (Stravaigers, 2008).
Om att lyssna till dikter
lästa på engelska och keltiska
I träden som samlats
bortom fönstret, sjunger
också fåglar med olika röster
lyssna när rader och verser
rusar in över klippor och småsten;
lyssna till viskandet: ord
sköljer över sand och singel
när tidvattnet rinner ut.
Det är inte
lika kyligt som det låter
lika djupt som det står
lika sött som det når fram till
lika surt som det faller
lika rågat som det mäter upp till
lika fyrkantigt som det bryts
tvärs igenom öronen
liksom utan sympati
liksom det präglar fårorna
i dina handflator
lika försiktigt som en flod
seende lika långt som salt
under en höstdag
lika nära som det här.
Nyheter
Ursprungligen spreds den via hörsägen
och sedan med postväsendet, via brev för bara en penny, senare
dödsklockans tickande från telegrafen,
den hade skurit ut sitt arbete för att nå oss.
På cirkusdirektören Barnums tid
lärde den dåliga nyheten sig att bli en trapetsartist
balanserande på styv lina
annonserad med en fanfar.
Då fanns det ännu en hel värld
där vi kunde känna oss trygga; på tåg,
i affärer, vilse i en skog av stadskvarter,
i vida svep från tomma stränder
där sanddyner och betong
fästningar höll den inne, i bukten. Nu
är enda flykten från dåliga nyheter
konsten, på bibliotek eller i gallerior
med patrullerande hyschande bibliotekarier
och tysta meddelanden; och ibland
i lä, i skydd från höga byggnader
innan de faller.
Det är min fest så…
Nästan som på julen
med firandet tillsammans
vi öppnar korten och presenter,
skär bara upp en enda tårta,
samma gamla skämt, år
efter år, sjungande
grattis på födelsedagen till oss!
i fel tonart vid familjeträffarna
tills du upptäckte
hur du kunde slippa åldras,
lämnade mig så jag får festa vidare ensam
försöker i ett enda andetag
blåsa ut
de dumma evighetsljusen,
tårtan halvt naken
med bara mitt namn på den.
Hålet i allting
“Någonstans finns det alltid ett hål i teorierna
om du tittar efter tillräckligt noga.“ Mark Twain
Han landar ensam, tapetserarbiet
och med käken karvar han ut ett hål
flyger sedan iväg med en cirkel, lätt
som löv i luften som han ska använda till sitt bobygge.
Nu ser jag hans arbete vart jag än tittar:
på spetsdukar under tallrikar med morgonens bröd
i fönstret hos varje bagare,
i varje tuggad eller otuggad pepparmintstablett
hos numrerade flaggor på stängerna på golfbanor
eller halvvägs nerför Canongate, under
ett träd där augustis kvällsljus speglar
en fläck av guld på Fergussons bronshuvud.
Mycket senare på tåget när jag sover
surrar han omkring för att kräva tillbaks min biljett hem.
Gravitation
ingenting är riktat mot dig
men glas finns överallt runt om
ingen ängel går säker
och därför skjuter vi uppåt
in i den här sommarens molniga himmel
sedan vakar vi över våra ord
faller tillbaka till jorden i en dusch
var och en väsande genom luften
Fågel i handen, flyktigt
Ben och träd kan bevaras i århundraden.
Ge dem en hög kulle med en utsiktspunkt,
de kommer att blicka ut medan generationer kommer och går
tills vetenskapen hugger ner dem för att räkna årsringarna
eller mal ner dem till vackert porslin.
Drickmuggar upptäckta i gravar har överlevt läpparna
som smuttat från dem, och forntida händer
bevarade i varje benig detalj mattade av tiden.
I jämförelse med trä eller ben, är anden
en korttidsgäst; men medan ett träd
genom alla sina år kan hysa tiotusen
små hjärtan, minns varje skelett bara ett.
Inte heller fågeln som bygger sitt bo
bland grenarna tror att hon äger hela trädet.
Hamn
Och om du skulle återvända
för att stå ensam där ute
genomdränkt av salt
ring mig då; prata inte,
låt bara min tunga smaka saltet
när jag slickar på telefonen.
Andlös
Bortom förstörda hus och ett tidigare förflutet
urholkat av salt och strandhavre
sträcker sig mil av sanddyner
där vi som barn kastade oss
ut i rymden, våra ben och rebellvrål
blev hängande i luften, landade
bredbent och barbent i bomullsshorts,
krokiga men vid liv.
Under augustikvällar, år senare
återvände vi i skydd av mörkret
snubblande i och ur kaninhål
för att finna sanden solvärmd, mjuk
och förd tillräckligt långt bort
så att vi kunde ligga lika stilla och tysta som havet
utom våra fingrar som finner knapparna
och bultandet från våra hjärtan.
Ingen Sound of Music?
Låt säga att hon hade försovit sig till den allra första provfilmningen, missat bussen, fått influensa.
Fox hade kanske gjort filmen med någon annan eller kanske inte alls
(liksom Paramount) men vilket som, det går i alla fall inte att få filmen ogjord. Klättrade
någon i alla berg? Eller marscherade i cirklar runt fontänen? Vem
i en förväntansfull 60-tals barndom lärde sig sjunga om edelweiss,
edelweiss, eller hörde den ensamma getherden joddla till ett feminint rådjur. Hind?
Inget “sextonde“ på gång för oss, inget sommarhus, ingen stråle
från en gyllene sol. Vi hamnade aldrig i ett album – Mina favoritsaker; ett fåtal.
Vi var åtta år, snart nio, redo att samla in de där filmduksögonblicken
som Beatleskorten vi hamstrade tidigare, de som lever vidare med hundöron,
tuggade av minnen. Så Ringo, fortfarande, men ingen Maria, inte heller klädda i sjömanskläder
inte kallade på av Kaptenens vissla, Liesl, Kurt, Freidrich och de andra.
Inga klänningar ur gardintyg, ingen gitarr. Ingen Max, ingen hemsk Baronessa – en skurk
vi nästan kunde väsa åt. Mary Poppins? Nä, inte ens nära och ingen cigarr. Vi saknade
geografin av levande kullar, sångerna och historien, folkmassans applåder
medan spotlights lyste upp en flykt mitt-i-natten (vilket inte ens var sant).
Hon sjunger perfekt, ja, men ingen ros är döpt efter henne. Vilka eleganta manér, vilket självförtroende
vi skulle kunna ha lärt oss. Istället behövdes inga ursäkter för att alla skulle sjunga med.
Det kunde ha fört med sig något gott men säg auf wiedersehn till det. Hej då.
Inga Oscars (fem), inga digitala upprepningar. Bara häv upp en suck. Glöm det allra sista adeiu. Adeiu.
Dikterna har tidigare publicerats i Post Scriptum.
Översättning: Linda Bönström & Boel Schenlaer.