Eleanor Livingstone, bor i Fife i Skottland. Hon är poet, redaktör och manusgranskare och kanske mest känd som Festivaldirektör för StAnza, Skottlands Internationella Poesifestival, som äger rum varje år i St Andrews.

”Even the Sea” (Red Squirrel Press, 2010), heter hennes första diktsamling som nu kommit i en andra upplaga, den nominerades samma år till London New Poetry. Hon har givit ut ytterligare två diktsamlingar, ”The Last King of Fife” (HappenStance, 2005) och ”A Sampler” (HappenStance, 2008). Hon var tidigare redaktör för Skein of Geese (The Shed Press, 2008) och Migraasje: Versions in Scots and Shetlandic (Stravaigers, 2008).

 

 

 

 

Om att lyssna till dikter

lästa på engelska och keltiska

 

 

I träden som samlats

bortom fönstret, sjunger

också fåglar med olika röster

lyssna när rader och verser

rusar in över klippor och småsten;

lyssna till viskandet: ord

sköljer över sand och singel

när tidvattnet rinner ut.

 

 

 

Det är inte

 

lika kyligt som det låter

lika djupt som det står

lika sött som det når fram till

lika surt som det faller

lika rågat som det mäter upp till

lika fyrkantigt som det bryts

tvärs igenom öronen

liksom utan sympati

liksom det präglar fårorna

i dina handflator

lika försiktigt som en flod

seende lika långt som salt

under en höstdag

lika nära som det här.

 

 

Nyheter

 

 

Ursprungligen spreds den via hörsägen

och sedan med postväsendet, via brev för bara en penny, senare

dödsklockans tickande från telegrafen,

den hade skurit ut sitt arbete för att nå oss.

 

På cirkusdirektören Barnums tid

lärde den dåliga nyheten sig att bli en trapetsartist

balanserande på styv lina

annonserad med en fanfar.

 

Då fanns det ännu en hel värld

där vi kunde känna oss trygga; på tåg,

i affärer, vilse i en skog av stadskvarter,

i vida svep från tomma stränder

 

där sanddyner och betong

fästningar höll den inne, i bukten. Nu

är enda flykten från dåliga nyheter

konsten, på bibliotek eller i gallerior

 

med patrullerande hyschande bibliotekarier

och tysta meddelanden; och ibland

i lä, i skydd från höga byggnader

innan de faller.

 

 

Det är min fest så…

 

 

Nästan som på julen

med firandet tillsammans

 

vi öppnar korten och presenter,

skär bara upp en enda tårta,

samma gamla skämt, år

 

efter år, sjungande

grattis på födelsedagen till oss!

i fel tonart vid familjeträffarna

 

tills du upptäckte

hur du kunde slippa åldras,

lämnade mig så jag får festa vidare ensam

 

försöker i ett enda andetag

blåsa ut

de dumma evighetsljusen,

 

tårtan halvt naken

med bara mitt namn på den.

 

 

Hålet i allting

 

“Någonstans finns det alltid ett hål i teorierna

om du tittar efter tillräckligt noga.“ Mark Twain

 

Han landar ensam, tapetserarbiet

och med käken karvar han ut ett hål

flyger sedan iväg med en cirkel, lätt

som löv i luften som han ska använda till sitt bobygge.

 

Nu ser jag hans arbete vart jag än tittar:

på spetsdukar under tallrikar med morgonens bröd

i fönstret hos varje bagare,

i varje tuggad eller otuggad pepparmintstablett

 

hos numrerade flaggor på stängerna på golfbanor

eller halvvägs nerför Canongate, under

ett träd där augustis kvällsljus speglar

en fläck av guld på Fergussons bronshuvud.

 

Mycket senare på tåget när jag sover

surrar han omkring för att kräva tillbaks min biljett hem.

 

 

Gravitation

 

ingenting är riktat mot dig

men glas finns överallt runt om

 

ingen ängel går säker

och därför skjuter vi uppåt

 

in i den här sommarens molniga himmel

sedan vakar vi över våra ord

 

faller tillbaka till jorden i en dusch

var och en väsande genom luften

 

 

Fågel i handen, flyktigt

 

Ben och träd kan bevaras i århundraden.

Ge dem en hög kulle med en utsiktspunkt,

de kommer att blicka ut medan generationer kommer och går

tills vetenskapen hugger ner dem för att räkna årsringarna

eller mal ner dem till vackert porslin.

Drickmuggar upptäckta i gravar har överlevt läpparna

som smuttat från dem, och forntida händer

bevarade i varje benig detalj mattade av tiden.

 

I jämförelse med trä eller ben, är anden

en korttidsgäst; men medan ett träd

genom alla sina år kan hysa tiotusen

små hjärtan, minns varje skelett bara ett.

Inte heller fågeln som bygger sitt bo

bland grenarna tror att hon äger hela trädet.

 

 

Hamn

 

Och om du skulle återvända

för att stå ensam där ute

genomdränkt av salt

 

ring mig då; prata inte,

låt bara min tunga smaka saltet

när jag slickar på telefonen.

 

 

Andlös

 

Bortom förstörda hus och ett tidigare förflutet

urholkat av salt och strandhavre

sträcker sig mil av sanddyner

där vi som barn kastade oss

ut i rymden, våra ben och rebellvrål

blev hängande i luften, landade

 

bredbent och barbent i bomullsshorts,

krokiga men vid liv.

 

Under augustikvällar, år senare

återvände vi i skydd av mörkret

snubblande i och ur kaninhål

för att finna sanden solvärmd, mjuk

och förd tillräckligt långt bort

så att vi kunde ligga lika stilla och tysta som havet

utom våra fingrar som finner knapparna

och bultandet från våra hjärtan.

 

 

Ingen Sound of Music?

 

Låt säga att hon hade försovit sig till den allra första provfilmningen, missat bussen, fått influensa.

Fox hade kanske gjort filmen med någon annan eller kanske inte alls

(liksom Paramount) men vilket som, det går i alla fall inte att få filmen ogjord. Klättrade

någon i alla berg? Eller marscherade i cirklar runt fontänen? Vem

 

i en förväntansfull 60-tals barndom lärde sig sjunga om edelweiss,

edelweiss, eller hörde den ensamma getherden joddla till ett feminint rådjur. Hind?

Inget “sextonde“ på gång för oss, inget sommarhus, ingen stråle

från en gyllene sol. Vi hamnade aldrig i ett album – Mina favoritsaker; ett fåtal.

 

Vi var åtta år, snart nio, redo att samla in de där filmduksögonblicken

som Beatleskorten vi hamstrade tidigare, de som lever vidare med hundöron,

tuggade av minnen. Så Ringo, fortfarande, men ingen Maria, inte heller klädda i sjömanskläder

inte kallade på av Kaptenens vissla, Liesl, Kurt, Freidrich och de andra.

 

Inga klänningar ur gardintyg, ingen gitarr. Ingen Max, ingen hemsk Baronessa – en skurk

vi nästan kunde väsa åt. Mary Poppins? Nä, inte ens nära och ingen cigarr. Vi saknade

geografin av levande kullar, sångerna och historien, folkmassans applåder

medan spotlights lyste upp en flykt mitt-i-natten (vilket inte ens var sant).

 

Hon sjunger perfekt, ja, men ingen ros är döpt efter henne. Vilka eleganta manér, vilket självförtroende

vi skulle kunna ha lärt oss. Istället behövdes inga ursäkter för att alla skulle sjunga med.

Det kunde ha fört med sig något gott men säg auf wiedersehn till det. Hej då.

Inga Oscars (fem), inga digitala upprepningar. Bara häv upp en suck. Glöm det allra sista adeiu. Adeiu.

 

 

 

Dikterna har tidigare publicerats i Post Scriptum.

Översättning: Linda Bönström & Boel Schenlaer.