Hej Facebook!

NÄTHÄLSA. Min kollega här på Opulens Cecilia Persson meddelar att hon lämnar Facebook permanent. Jag däremot tänker stanna. Vad skiljer oss åt? Hur kan den ena känna existentiell kris och den andra existentiellt utrymme?

Cecilia Persson skriver att Mark Zuckerberg ”förstod nog redan när Facebook grundades i februari 2004 att risken fanns att en person med mina grundvärderingar fjorton år senare skulle sitta och skriva en floskulös drapa om varför jag raderat mitt konto permanent”. Det faktum att Zuckerberg var tjugo år gammal när Facebook grundades gör mig tveksam till att han kunde förutse hur stort det skulle bli.  Och det har trots allt gått fjorton år innan Perssons grundvärderingar gjorde sig gällande. Sedan ska också tilläggas att Zuckerberg inte ensam bör hållas ansvarig för hennes existentiella vånda, utan också medgrundarna Eduardo Saverin, Andrew McCollum, Dustin Moskovitz och Chris Hughes.

Persson menar att det har blivit en komplicerad existentiell och politisk fråga att vara med på Facebook. Själv hälsar jag mitt Facebook-konto god morgon varje dag. Oavsett om det är goda eller dåliga nyheter så kan jag lita på att informationen når mig. Är det genialisk mörkläggning att alla forskningsrapporter om negativa hälsoaspekter av just Facebook gått mig förbi? Den som vill driva en hälsoargumentation tror jag bör vara medveten om att sociala digitala mötesplatser inte är synonyma med Facebook.

Redan 1998 hade vi Skunk, ett populärt svenskt community som var en föregångare för chattfunktioner. Året därpå gjorde meddelandetjänsten MSN Messenger, numera Windows Live Messenger, debut på marknaden. År 2000 lanserades Lunarstorm som fullständigt exploderade med en topp på 1,2 miljoner medlemmar – vid den här tiden en enorm siffra. Mellan 2004 och 2010, märk väl att detta var under Facebooks ungdomsår, var Myspace det största sociala communityt i världen. Något annat hände också i början av 2010-talet, nämligen kommunikation via Instagram och Snapchat, vilket medfört att intresset för Facebook bland unga är svalt.

Jag är inte blind för de sociala och mentala konsekvenser som sociala medier kan föra med sig. Det finns en mycket ful sida där människor kan bli sårade och förnedrande. Det är platser som troll och annat otyg gärna drar sig till eftersom anonymiteten är så pass stor att det går att skriva i stort sett vad som helst. Men Facebook är också ett stöd för många. Facebook bryter mångas ensamhet, Facebook är full av grupper som stödjer en i olika delar av livet: hälsan, politiken, vänskapen och även kärleken.

Sedan det här med algoritmerna. Det vi vet är att vi vill behålla vår personliga information för oss själva, och det är väl inte orimligt. Men tvärtemot Persson anser jag inte Facebooks algoritmer vara det största demokratiproblemet. Dagens stora demokratiproblem på nätet är snarare hur nyhetssajtern i allt högre utsträckning inför betalväggar: information blir alltmer en fråga om prenumeration. Det blir ett privilegium att konsumera nyheter, och makten blir således detsamma: privilegierad.

Men låt oss inte fastna i det praktiska. Frågan är om Facebook-användarna är masochister? Eller bekräftelsessjuka och vilsna som små barn? För jag håller med Persson: Varför lägger vi inte bara av när vi vet att för mycket datatid inte är nyttigt? Jag tror att sociala medier för en del blir ett beroende, men jag tror inte att det är mediets utformning i sig själv som är knarket, utan hur våra liv ser ut i verkligheten, IRL.

Jag har varit sjukskriven på heltid under mycket lång tid och Facebook har blivit en naturlig del av min tillvaro – oftast på ett positivt sätt. Jag har kunnat stärka många olika typer av relationer på ett sätt som annars hade varit omöjligt för mig: allt från det privata till det offentliga. Den tid jag tillbringar på Facebook är ibland bortkastad och ibland meningsfull, precis som alla andra sociala interaktioner, till exempel det där telefonsamtalet som aldrig tycks ta slut eller den där vännen som alltid berättar samma sak. Jag antar att jag liksom Persson har ett ”skrivansikte”, det som är mitt varumärke och som är beroende av personlig närvaro. Och? Självklart kräver Facebook att vi interagerar med andra, oavsett om vi är författare som vill kränga böcker eller musikkritiker som arbetar under mottot ”jag tycker”. Till skillnad från Persson blir jag inte dyster till sinnet, jag accepterar att det krävs mer av mig för ett sådant ändamål. Jag kan bara säga att om textinnehållet inte håller i sin egen rätt, ja då håller det inte heller på Facebook.

Cecilia Persson förklarar i ett offentligt inlägg på Facebook den 23 april att hon iscensatt sin profils död som ”ett kreativt anslag med en bakomliggande litterär avsikt”. Kanske handlar det inte om något annat än just en floskulös drapa.

Jag vet folk som lämnat Facebook för gott. De allra flesta har kommit tillbaka. Många drar ner på sina aktiviteter under vissa perioder medan andra drar upp den. Att finnas eller inte finnas på Facebook är trots allt inte en fråga som bara Persson ställer sig. Och det är en giltig fråga: Vad händer om man väljer att inte delta tillsammans med de 2,2 miljarder aktiva användarna varje månad?

Svårt att förutspå men enkelt att ta reda på.

Cecilia Perssons inlägg finns publicerat i Opulens

Debattartikeln har tidigare publicerats i Opulens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *