I had so many dreams, I had so many breakthroughs

David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto Adam Bielawski.
David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

 

-Till minne av David Bowie

Med anledning av David Bowies bortgång ser recensenten Peter Sjöblom i dag tillbaka på en stil- och musikikon vars mångsidiga karriär sträckte sig över drygt femtio år.

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans födelsedag den 8 januari och möttes av översvallande recensioner. Hela världen sörjer en stil- och musikikon vars mångsidiga karriär sträckte sig över drygt femtio år.

David Bowies självbetitlade debutalbum ”David Bowie” (Deram Records 1967).
David Bowies självbetitlade debutalbum ”David Bowie” (Deram Records 1967).

Jag minns exakt ögonblicket när jag blev ett Bowie-fan. Solen sken starkt genom bilfönstret och baksätet var varmt och det var lite klibbigt och det skulle bli skönt att komma till stranden. Jag minns inte om sommaren kom särskilt tidig 1980 men jag minns det som att det fortfarande pågick en storkonflikt på arbetsmarknaden och parterna var väldigt arga på varandra och vi fick lära oss vad lockout betyder innan radion tystnade och teverutan blev svart för teknikerna i Kaknästornet var nog argast av alla och gick i strejk. När den vanliga radion inte sände så kunde man lyssna på närradion i Stockholm ända bort till Södertälje där jag bodde och detta var riktigt exotiskt för på den tiden hördes ingen annan radio än P1, P2 och P3 – inte ens P4 fanns. Ur den lilla sjuttiotalsbruna bandspelaren strömmade ett inspelat närradioprogram om David Bowie. Låtar som ”Heroes”, ”Panic in Detroit” och ”Young Americans” riktade om mina nyblivet tonåriga hjärnvågor så att jag helt och fullt skulle kunna sluka och uppslukas av LP:n ”Scary Monsters” när den gavs ut några månader senare. Även om storkonflikten verkligen levde upp till sitt namn och blev historisk så är det tveksamt om jag faktiskt skulle ha kommit ihåg den om det inte hade varit för att jag blev ett ungt Bowie-fan där och då i den överhettade bilen på väg till stranden.

På ett sätt känns det som att det inte har gått någon tid alls sedan dess och samtidigt känns det som att det gått tusentals år men när orden ”David Bowie är död” plötsligt bultar sig ut genom min datorskärm känns det som om tiden inte fanns överhuvudtaget.

 

 Det är fullständigt obegripligt.

Han var ju här helt nyss, alldeles levande, och gav ut ”Blackstar” på sin 69-årsdag. Det var ju bara några dagar sedan! Och plötsligt är han bara borta. Cancern har raderat ännu ett liv utan att be om vare sig lov eller ursäkt. Kallt och hårt som fruset stål och så desperat oåterkalleligt.

Det. Är. Fullständigt. Obegripligt.

Döden har haft bråttom den sista tiden. Den har svingat sin obevekliga lie inte bara inom musiken men det är kanske där det har märkts som mest: från Lemmy till Edgar Froese, från B.B. King till Pierre Boulez, från Percy Sledge till Peter Lundblad, från James Last till Ornette Coleman. Vad man tycker eller inte tycker om dem som artister spelar ingen roll här för de var alla fundamentala på sina områden. Så stora på sitt sätt att deras död skapar konstig stum rekyl av saknad oavsett vilka smakpreferenser man har.

David Bowie var så pass stor att alla som är det minsta intresserade av populärkultur måste förhålla sig till honom. Han skar genom lager och grupperingar och konstformer, speglade och omdanade och kopplade samman och skapade nytt. Det finns få populärkulturella sammanhang där det inte skulle vara relevant att nämna David Bowie. Detta förstås för att han ständigt uppfann sig själv på nytt. ”Kameleont” måste vara det mest utslitna epitetet för Bowie och samtidigt det mest passande.

Vissa människor har föränderligheten som ett tvingande personlighetsdrag och det är möjligt att Bowie var en av dem. Jag har av någon anledning aldrig riktigt brytt mig om att läsa Bowie-biografier och de beteendeanalyser som de kanske innehåller. Dels eftersom jag velat ha min Bowie mest genom musiken och dels därför att jag inte tror att man kan komma särskilt nära kärnan i Bowies personlighet. Jag har aldrig tyckt mig behöva förstå honom genom hans person. Det var i så fall viktigare för mig att förstå mig själv – under den period i livet när man behöver hitta koordinaterna i sin identitet fanns Bowie som en viktig reflekterande yta som kunde visa mig både vad jag var och vad jag inte var.

 

”Aladdin Sane”, (RCA Records 1973), unikt omslag med tryck i sju färger. Foto Brian Duffy.
”Aladdin Sane”, (RCA Records 1973), unikt omslag med tryck i sju färger. Foto: Brian Duffy.

Men visst har jag funderat över vad Bowies ständiga rollskiften kan ha berott på. Det är en platt och enkel köksbordspsykologisk förklaring som säkerligen inte är det minsta originell men kanske var han bara rädd för sig själv. Vilket nu inte är så bara eftersom det är den största rädslan av alla. Han lär ha sagt vid något tillfälle att han inte ville gå till en psykolog eftersom det kanske skulle uppdagas att han, Bowie, var galen och det fanns ingenting som skrämde honom mer än det. Inte utan fog ska sägas: hans halvbror Terry var schizofren och i mitten av åttiotalet tog han brutalt livet av sig efter att ha smitit från det mentalsjukhus där han var inskriven. Terry figurerar mer eller mindre tydligt i flera låtar från Bowies hela karriär, och galenskapen som psykiskt tillstånd är ett återkommande text tema. Kanske trodde han att om han hela tiden gick in i nya roller kunde han undgå sig själv och lura vansinnet som kanske fanns inom honom. Då han spelade alla sina roller med lika stor övertygelse lyckades han dessutom undgå att kännas falsk. Hans Ziggy Stardust-persona som mer än något annat lanserade glamrocken i början av sjuttiotalet är otroligt fjantig, men den emotionella och konstnärliga tyngden i skivan ”Aladdin Sane”, inspelad när Ziggy-karaktärens stjärna stod i zenit, kan bara inte avfärdas.

Det är en sak som jag inte tycker Bowie någonsin fått tillräckligt med erkänsla för – låtskrivandet. Låtar som ”Life on Mars?”, ”Time”, ”Lady Grinning Soul”, ”’Heroes’” och ”The Man Who Sold the World” tas så för givna att deras raffinemang glöms bort. Går man ännu längre tillbaka i tiden, till prövoåren för skivbolaget Deram, hittar man istället praktiskt taget okända låtar som bekräftar en brådmogen talang – ”Let Me Sleep Beside You”, ”London Boys” och ”In the Heat of the Morning”. För att inte tala om den magnifika ”Silly Boy Blue” som lyckas vara rörande naiv och moget storstilad på en och samma gång.

Bowie fortsatte att förändras genom hela sin karriär, men det betyder inte att allt han har gjort är meningsfullt. Kanhända låter det snålt att säga det men ”Scary Monsters” (som 1980 ynglade av sig i hitsen ”Ashes to Ashes” och ”Fashion”) är den sista verkligt relevanta Bowie-plattan. För som en vän så koncist uttryckte det: fram till och med den ledde Bowie utvecklingen men efter den följde han den bara. Det har visserligen också sagts att nyckeln till Bowies framgång redan från början var att han kände vindens riktning långt innan någon annan gjorde det. Men om det nu skulle vara på det viset så var hans tajming betydligt bättre förr än vad den var de sista trettio åren när han redan på förhand varit omsprungen av till exempel Nine Inch Nails, Scott Walker och – sig själv. Varken förra skivan ”The Next Day” eller ”Blackstar” låter alls så radikala som de påstås göra.

Inte oväntat diskuteras det hur mycket ”Blackstar” handlar om Bowies då förestående död. Det kommer förmodligen att sysselsätta människor en lång tid framöver, och det finns säkert mängder med ”ledtrådar” att hitta för den som vill. Bowie visste ju vad som väntade honom. Hur som helst tror jag inte att det var en slump att utgivningsdatumet sattes till hans födelsedag den 8 januari. Jag inbillar mig att det ligger både en sorts självmedvetenhet och ett slags spjuveraktig humor i det. Som om han ända in i det sista hade ett litet trick att bjuda på.

Oavsett hur det förhåller sig med det, och oavsett vad jag anser om hans senare år, så förblir David Bowie en hjälte. För mig är det tack vare skivor som ovan nämnda ”Scary Monsters” och ”Aladdin Sane”, och ”The Man Who Sold the World”, ”Hunky Dory” och ”Station to Station”. Och skivorna han spelade in med Brian Eno i Berlin – i synnerhet ”Lodger”. Många vill förstås också lägga till ”Ziggy Stardust”. Det är skivor som inte bara överskuggade mycket som gavs ut vid samma tid utan också det mesta som gjorts därefter. Det är för dessa skivor som saknaden och sorgen efter David Bowie är gargantuansk. För min egen lilla del är det också tack vare dem som solen på en annars ganska vanlig sommardag för snart 36 år sedan fortfarande lyser lika varmt och starkt.

Peter Sjöblom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *