”I morgon kommer det kännas bättre att du sparade idag”

Så löd meddelandet från min bank som dök upp på automatskärmen. Först var det rätt roligt, det skulle nog faktiskt kännas bättre i morgon med någon hundring kvar, och dessutom blir det väl knappast tydligare vad beroende banksystemet är av att vi behåller vara pengar – i deras händer. Sedan började jag fundera på vad allt detta om i morgon betyder; vad är det som vi förväntas göra då, är det annorlunda från idag?

Jag tycker om att resa i Sverige, särskilt med tåg. Sverige är ett land som är värt att se även om all inclusive charter till Turkiet tycks locka på alltmer. Men resandet gör som jag tycker att det alltid bör, det väcker frågor både om det stora och det lilla. Ofta tänker jag på vad mycket plats vi har över, varför skulle vi inte låta människor komma hit, varför vägrar vi att satsa på att skapa hållbarhet. Saken är att hur vi än känner blir det inte som förr, vi kan inte bygga ett starkt land i en bubbla där bara vissa av oss ska ha utrymme Tågen passerar genom samhälle efter samhälle, de där små som man sällan pratar om sålunda det inte berör ord som ”avbefolkning” eller ”nedläggning”. Hur blev det så? När jag var yngre uppfattade jag alltid Centerpartiet (C) som det främsta partiet för att ta tillvara och representera just dessa samhällen, den levande landsbygden Idag känner jag att Centerpartiet likt Socialdemokraterna (S) tog sin identitetskris och flyttade in till storstaden där de försöker passa in, maskera sina rötter av väljare som förde dem till Rosenbad.

Vi närmar oss valtider men det finns tid att prata om en ny nödvändighet, jag tror att vi kommer att behöva landsbygden mer än på mycket lång tid, det är dags att erkänna dess vitalitet men också att investera. Vi kan inte vänta tills i morgon för även om det vore skönt att ha pengar i kassan just nu tror jag att här måste vi stärka landets ryggrad. Vi kan naturligtvis inte begära att människor ska slå sig ner där det inte ens finns en ambulans eller där en stor krater har uppstått som sväljer hela byar. Alla kan inte bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö, och varför skulle vi vilja det om liknande förutsättningar spred sig över hela landet? En del säger att vi kan inte låta vem som helst bosätta sig här, det skulle bara bli massa bråk och bidragsberoende som vi inte klarar av; men varför förutsätts det? Varför propageras det från alla håll och kanter att det måste bli negativt, att inget skulle kunna lyfta och skapas? Det passar en del att säga så för det tjänar dem väl, men när jag reser vet jag för säkert att det inte passar mig. Jag vill hellre tänka på att vi kan ta chansen till att skapa ett större självförsörjande och inte bara där ute på den stora marknaden utan något som också kan ge oss ett större oberoende. Det som egentligen betyder mer makt för folket.

Det är gamla fastigheter som behöver renoveras, gott. Vissa boende har en hyreshöjning på upp till sextio procent att vänta sig, på nyheter säger man från Stena Fastigheter att detta kan möjligen vara ”en kännbar höjning” samtidigt som man i Göteborgs Posten skriver att ”Stena Fastigheter bryr sig!”. Något är det som händer, och det är knappast en smygande utveckling längre, bara i år känner jag flera som antingen redan har fått flytta ut, en del har tvingats splittra sina familjer medan andra pressas att lämna sina hyreslägenheter för ägare ser guld i det attraktiva marknadsvärdet hos en omvandlad bostadsrätt. Och inte heller får man längre låna tillräckligt med pengar för att kunna skaffa sig ett eget boende. Jag hör unga soldater som tillhör den svenska utlandsstyrkan berätta om hur deras lön är så låg att de inte har råd att behålla sina egna bostäder när de åker på uppdrag. Jag hör om barnfamiljer som tvingas flytta runt och runt till tillfälliga boende, om ens socialen lyckats få fram dessa.

Jag vet inte om de som styr antingen glömt bort eller rent av struntar i att en bostad är inte bara att ha tak över huvudet. Det ska också vara ett hem, en trygghet vi alla förtjänar.

Har man inte råd att bo skulle man kunna tro att man åtminstone har råd att äta, men tydligen beror det på vem man frågar. När frivilligorganisationer säger att de nu fullständigt översvämmas av människor som behöver en måltid, när skolpersonal säger att de har elever som stannar kvar i matsalen så länge de kan för att kunna ta om flera gånger på tallriken, eller, när en mamma öppet berättar i teve att hon bara har möjlighet att ge sina unga barn ett mål om dagen; – varför säger då regeringen att dessa människor inte finns? Att i Sverige är alla mätta och somnar tryggt i sina egna bekanta sängar. Då måste vi för fan fråga vem det är som ljuger om det ska kännas bättre i morgon!