Intervju: PIERRE MENS – ”Det blev liksom a way of living”

”En kulturpolitisk bredd som bara en livsgärning kan ge” står det i motiveringen till Malmö Stads kulturpristagare i år. Linda Bönström intervjuar den legendariska fotografen Pierre Mens.

 

För att hoppa rakt in på frågorna, du sålde din första bild som fjortonåring till Kvällsposten, hur gick det här till?

– Jo, det var följande att jag jobbade extra på somrarna på en bildbyrå som hette Skånereportage som då ägdes av Bertil Rubin och mitt jobb var att torka bilder. På den tiden gjorde man ju papperskopior och så körde man dem genom en vals, som sådana man har i tvättstugan, och sedan vidare till en press och efter det så plockade jag upp bilderna och så bar jag ut dem till fotograferna. Sedan åkte jag bud till tidningarna Skånska dagbladet, Arbetet, Sydsvenskan och Kvällsposten och när jag efter det blev fri och ledig så lånade jag en kamera, ofta en Rolleiflex. En dag gick jag på en Malmö FF match.

– Och då satt jag där, med en sådan kamera hade du en rulle och den tog bara tolv bilder, och när rullen var slut så gick jag tillbaka och bad att få den framkallad den men det var ingen som hade tid. Så först efter två dagar så framkallades den och då såg de att jag hade en kanonbild med en forward som satte skon mitt upp i trynen på målvakten! Denna bilden, sa då chefen Rubbe, den måste vi gå med till Kvällsposten och de hade en kille som hette Magnusson som var chef för tevesporten i många år. När han såg bilden tyckte han att den var en kanonbild så han publicerade den på en hel sida och så skrev han storyn precis som det var med att jag fått vänta innan rullen blev framkallad och så vidare.

– Och på den tiden tror jag att man fick fem kronor och tjugofem öre för en bild – ja det var mycket pengar på den tiden. Och sedan rullade det på!

Men redan vid fjorton var du alltså igång? Det blir en lång karriär!

– Ja, till och med tretton år tror jag att jag var första sommaren jag jobbade som bud där uppe så absolut!

Minns du din första egna kamera?

– Min första egna kamera var en Ikoflex och den hade jag med mig 1957, då hade jag hoppat av skolan och fått ett elevjobb som jag också hoppade av, och så for jag till Berlin. Där fanns Gary Engman som frilansade så vi började jobba ihop där i några månader. Sedan åkte vi ut i Europa, gjorde lite jobb i Wien, Venedig och så vidare.

– Gary fick plötsligt ett vikariat på Arbetet så han hade bråttom hem och, då hade vi alltså liftat oss runt och då var vi i Hamburg, så han fick klä upp sig och gå upp på svenska konsulatet och frågade om vi kunde få låna hundra mark, det var ungefär hundratjugo spänn, för att vi skulle köpa tågbiljetter hem. Men det fick vi inte så att då gick vi till en pantbank och där lade vi hela min fotoutrustning och så fick vi pengar så att vi kunde ta tåget hem.

– Sedermera efter någon månad när Gary hade fått sin första lön och jag hade jobbat lite extra så kunde jag lifta ner till Hamburg och lösa ut min kamerautrustning.

Den fanns kvar!

– Absolut.

Så den här passionen för fotografi om man säger så började nästan lite av en slump?

– Ja, det blev ju nästan så, det är en sådan lång historia men jag hamnade på Skånereportage eftersom jag jobbade som bud på någonting som hette Skånemässan som var stor i Malmö. Och som extra jobb hade man till att dela ut broschyrer åt företag, då fick man kanske en krona extra per dag, och då så kom det en man som sprang förbi och jag räckte honom en broschyr och han sa jag har inte tid, han stannade faktiskt och sa att jag har inte tid att ta det här, så jag sa att då stoppar jag det i din ficka och det gjorde jag.

– Han kom tillbaka efter någon timme och sa att du var en redig påg så kom upp till mig nästa somma. Jag heter Bertil Rubin och jag driver en tidning som heter Skånereportage. Så det var så jag gled in i fotobranschen.

Du kände direkt att det här var någonting kul att fortsätta med?

– Absolut och på den här tiden, åh det fanns så många roliga uppdrag… Sedan efter Berlin så fick jag så småningom jobb på Skånereportage igen och så stannade jag där i tretton år, till 1971 då jag startade mitt företag som frilansare.

Jag tänker, är det någon särskild som du sett upp till inom branschen?

– Alltså, på Skånereportage hade jag ju två fantastiska läromästare. Den ena var Jan Fridlund, han blev Sveriges första professor i fotografi och han var väldigt duktig och mycket teknisk. På kvällarna var vi uppe på taket och tog nattbilder, jag lärde mig otroligt mycket av honom! Och så var det en som hette Jan Andersson som jobbade med stillbilder då men blev sedan en klassisk filmfotograf hos Lasse Holmqvist. Han gjorde också många olika filmer om hur barn leker och så vidare och Jan och jag for till Tanganyika som det hette då och gjorde film för Radiohjälpen om lepra. Och vi var även i Yemen och gjorde film om TBC och i Etiopien. När han slutade så fick jag fortsätta att filma. Så jag gjorde några filmer för Radiohjälpen, Rädda barnen och Lutherhjälpen.

Som jag förstått det så är du fortfarande mycket i Sydafrika?

– Ja, sedan 2002 är jag några månader där på vintern. Dels följer jag ett township och sedan har jag gjort en del olika jobb där nere. Det var exempelvis en utställning om Mandela och då bidrog jag med några bilder till Malmö museum och 2005 invigdes ju Nobel Square i Capetown.

– Då hade jag sådan tur att eftersom jag kom från Sverige så blev jag inbjuden på lunch och det var jag, Desmond Tutu, president F.W. de Klerk – han som släppte ut Mandela – och hans grekiska fru. Det var en orkester och konstnärinnan som hade gjort statyerna av de fyra pristagarna av Nobels fredspris var där.

Du hamnade väldigt väl där!

– Ja i och med att Nobel är så starkt förknippat med Sverige. De andra fotograferna och journalisterna hamnade ju långt bak i kön och jag fick till och med en minnesplakett från den här invigningen.

Det är lite som när du började, att vara på rätt plats?

– Ja just det, och sedan träffade jag Desmond Tutu då Mandela hade dött den dagen då han höll en predikan i Saint Pau- katedralen i Capetown. Och han hade också flyttat till Hermanus där jag bor.

Så ni blev som grannar då nästan?

– Haha, nej, nej inte alls. Han har en fantastisk humor. Han berättade en gång att han 1987 hade fått tillstånd att resa till en kongress i London. En morgon var han lite vilse och frågade en vit polis om hjälp. Polisen gjorde honnör och frågade vad kan jag göra för er sir? Desmond Tutu sa att det var första gången i hela sitt liv som en vit man tilltalat honom med sir, så hela veckan han var kvar i London gick han minst en gång om dagen fram till en vit polisman för att höra de där orden. Han har väldigt fin humor. Mycket ödmjuk och en rättvisans rebell. Alltså han är stenhård när det gäller rättvisa!

Du har täckt många historiska händelser, allt från kultur som exempelvis dina bilder på The Beatles till katastrofer som Biafra under inbördeskriget, hur förhåller du dig som fotograf inför detta – vad har varit din svåraste situation?

– Det svåraste var nog i inbördeskriget i Nigeria, i Biafra. Redan när vi skulle dit bombhotades flygplanet så på flygplatsen fick vi kasta oss av planet. Men det var ingen bomb och när vi väl kom iväg så hämtade vi förnödenheter i Frankfurt. Sedan tog vi oss vidare via Kanarieöarna och flög in på femtio meters för att inte bli träffade av luftvärn.

– Och de släppte av mig mitt i natten. Det var en präst där som hämtade upp mig och jag kunde sova några timmar på en soffa. Sedan for jag omkring där i några dagar och så kom jag upp till en liten by som hette Abba och det var fruktansvärt att se de här barnen som var som skelett.

– Jag träffade en norrman som jobbade där för UPI och så skulle vi gå på en restaurang när det kom ryska plan . Och då slängde sig alla ner i diket och där tänkte jag, att vad fan skulle jag här och göra! Då tittar jag upp och till höger om mig ligger en ung flicka på femton, sexton år och ammar sitt barn.

– Så småningom tog jag mig bort till flygplatsen igen och då träffade jag en ny präst, som även smugglade vapen, men hur som haver så kom jag ut med ett flygplan mitt i natten och på vägen ut blev vi träffade sju, åtta gånger av kpist eller gevärskulor. Och sedan när vi landat lyckades jag få tag i ett vapensmugglarplan som skulle upp till Lissabon.

– Och jag går ombord på planet och där sitter en åtta, tio nunnor och läser i Bibeln och de två piloterna hade i sina stolsfack varsin flaska whiskey. Och så lyfte planet! Jag tog mig hem till Malmö men då var jag helt slut, jag bara grät över det hela. Det är den värsta resa jag har varit med om.

Det måste vara svårt när man har jobbet att dokumentera?

– Ja, jag filmade och tog stillbilder och skulle hela tiden vara på alerten och så vidare. Jag var en av de sista att lämna Abba som sedan jämnades med marken.

Men du kände även att du ville fortsätta?

– Absolut! Men när det blev fred då hade Skånska dagbladet en historisk löpsedel, det stod i stora bokstäver ”Mjölkbil välte i Eslöv” och så stod det på en rad längst ner att ”Biafra föll i natt”…

Vad snedvridet!

Stämmer det att du har runt en miljon bilder i ditt arkiv?

– Det har jag säkert. Jag håller på att gå igenom dom nu för jag sitter i redaktionen, tillsammans med bland andra Martin Andersson på Sydsvenskan, för ett band böcker om Malmö stads historia. Den åttonde delen kommer nu och den handlar om stans historia och utveckling.

– Jag var faktiskt inne och tittade nu och då hittade jag en mängd bilder av Percy Nilsson där han står ute på Hyllie och det är bara han och fält, inte ett hus utan bara vattentornet. Idag är det ju ett myller och gytter där ute!

Vad gör Malmö så speciellt tycker du?

– Malmö är en fantastisk stad! Och med en utveckling, jag menar från en industristad har det nu blivit en universitetsstad och vi har bron, Malmö live och allt det här. Det växer ju så det knakar. Sen har ju Malmö samma problem som Göteborg och Stockholm och så vidare och det jobbas ju stenhårt från alla håll. Men Malmö tog emot lite lite lite för många flyktingar här för ett och ett halvt år sedan.

Mer än vad man klarade av?

– Ja, man hade inte den organisationen. Det är ju behjärtansvärt, de här stackars människorna som kom hit från Syrien, det måste ju vara världens helvete att bo där!

Är det något du funderat på att dokumentera?

– Ja, dels har jag ju absolut gjort det på centralstationen när det var som värst, men jag har alltså inte varit i Syrien utan jag har dokumenterat det på hemmaplan.

Det har även sagts om dig att du berikat kulturarvet, känns det så?

– Ja det har man naturligtvis genom alla de här olika – jag tror att jag gjort femton böcker med anknytning till Malmö. Jag var fotograf när de byggde Öresundsbron och tog 40 000 bilder under sju år. Det byggdes även åttio broar runtomkring i Malmö för trafiken. Sen fotograferade jag för Turning torso när det byggdes – den boken skrev förresten Björn Ranelid texten till – och den gjorde vi även i en engelsk upplaga.

Jag läste förresten att han var mycket nöjd över att du fick priset.

– Ja just det! Det såg jag.

– Min pappa var en katolsk präst som kom från Holland till Sverige 1928 och träffade min mamma. De fattade tyckte för varandra och min pappa blev således bannlyst av påven då de gifte sig. Björn Ranelid skrev i en bok att ”påven i Rom kunde inte bannlysa kärleken i Malmö”. Vi har genom åren blivit goda vänner och han skriver fina kolumner i Expressen och Kvällsposten.

Era vägar har korsats naturligt?

– Ja, han är intresserad av fotboll men också av litteratur och är allmänbildad och vi har mycket trevligt när vi träffas.

Av de här fotoböckerna är det någon särskild som ligger dig närmast om hjärtat?

– Ja, alltså min första fotobok hette I Haile Selassies land med förord av prins Bertil och den gjorde jag 1961. Jag for till Etiopien och var där i tre månader, liftade omkring, åkte lokalbuss och så vidare. Jag besökte även kejsaren ett par gånger och det blev alltså en bilderbok.

Det är som att du fortsätter med det att hitta rätt människor?

– Ja och då fick jag liksom ”Afrikagiftet” i mig, som är jag kallar det. Sedan har jag besökt Etiopien ett tiotal gånger och jag har väl besökt ett tjugotal länder i Afrika.

Det är något särskilt med Afrika som du dras till?

– Ja, absolut! Ernest Hemingway skrev en gång att ”I never knew of a morning in Africa when I woke up that I was not happy”, och det stämmer väldigt mycket tycker jag! Och då har jag antingen vaknat i ett tält eller var som helst liksom så ja, det är någonting särskilt med Afrika. Och framför allt med Etiopien som är ett väldigt fattigt land med halvdiktatur eller kanske heldiktatur men underbara och vackra människor!

Från det ena till det andra, hur känns det att ha fått Malmö stads kulturpris?

– Det är helt fantastiskt! Det kunde jag aldrig ana.

Ingen föraning alls?

– Nej, här ringde Kent Andersson som är borgmästare och kommunfullmäktiges ordförande och då tänkte jag att det att det gäller boken men då sa han att det här gäller inte boken utan nu är det så att du har tilldelats Malmö stads kulturpris. Och jag tänkte är det här Kent Andersson eller är det någon som driver med mig? Men så kände jag igen hans röst och jag blev ju alldeles stum och bara satte mig ner och det var ju helt fantastiskt.

Det verkligen tog dig låter det som!

– Absolut! Och sedan efter någon timme började jag ju att sväva och det var en  fantastiskt fin tillställning när jag fick motta priset.

– Allt kan jag ju tacka filmen för. Tänk vad lite vi visste om världen om inte filmen funnits! Det är ju digitaliserat numera men filmen hängde med i över hundra år!

Så du kanske ser utvecklingen av filmen och inte kameran som drivande kraft?

– Ja det är absolut så, men på något sätt så saknar man ju filmen där man gjorde kopior, kornen och så där…

Hantverket menar du?

– Ja hantverket men visst är det digitala helt fantastiskt. Jag kommer ihåg när den första digitalkameran kom och den kostade 120 000 kronor och jag minns inte om det var Aftonbladet eller Expressen som köpte in den och så använde man den lite och alla bara skakade på huvudet. Det kommer aldrig användas sa man då.

Som med persondatorn alltså?

– Just det! Men fantastisk utveckling. Nu kommer du hem från ett jobb och stoppar in kortet och så vips har du bilderna och så tittar du, vrider lite och så skickar du tio stycken och allt har gått på en halvtimme. Innan fick man ju framkalla filmen först och torka den. Sedan så skulle man göra kontaktkartor och titta på dem och rita i och skicka dem till kunden som tittade och sedan ringde eller faxade tillbaka och sedan så gjorde man kopior…

Malmö stads kulturpriskommitté skriver bland annat i sin motivering att Pierre Mens har en kulturpolitisk bredd som bara en livsgärning kan ge. Jag tycker att det var en fin formulering, känner du så?

– Ja det var väldigt vackert formulerat och det är klart, jag har ju gjort väldigt mycket som betyder mycket för Malmö. Alla de här böckerna och glöm sen inte bort fem böcker om MFF.

Ja, jag tänkte säga det. Vi måste ju prata lite om det också!

– Det började 1974 med att vi gjorde en bok som heter Borta bra – himma bäst, en bok om Malmö FF. Det var jag, Ken Olofsson och Olle Svenning. Då följde vi laget i ett år och vi var med på träningsläger, på resor, och vi fick vara inne i omklädningsrummet. Vi fick göra precis allt som vi ville, den berömde Erik Persson var ju ledare då, och när den kom ut så blev den en stor succé och sålde slut på 8 000 exemplar. Och det var ju många böcker på den tiden. Och i samband med det frågade Erik Persson om jag kunde hjälp MFF med lite bilder och så där, så i tjugofem år arbetade jag med årsboken och Programbladet, en tidning som kom ut tolv gånger om året. Fantastiska tider.

– Det blev liksom a way of living!

 

Ålder: 78 år ung!
Familj: Min kära Berit försvann 2004 efter fyrtio år tillsammans, c’est la vie, men hon är med mig fortfarande! Och vi fick aldrig några barn vilket är tråkigt men jag har brorsbarn och brorbarnbarn här i Malmö som jag har mycket kontakt med.
Bor: Malmö, i Kronprinsen.
Uppväxt: Malmö, på väster.
Fritidsintressen: Teater, film, konst, mat – mycket –, träning.

 

Intervjun har tidigare publicerats i Opulens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *