Jimmie Åkesson: Satis polito

Titel: Satis polito

Författare: Jimmie Åkesson

Förlag: Asp & Lycke (2013)

 

Förra året publicerade sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vad han själv kallar ”populärpolitiska” boken ”Satis polito”, titelns latin blev kanske det mest bestående minnet så här ett år senare. ”Välpolerad nog” kommer att sticka i folks ögon, som om att jag försöker verka viktig skriver Åkesson, men själv tror jag att det utfallet snarare kom sig av att författaren själv satt i tevesoffan utan att riktigt kunna förklara uttrycket; och ja, vi skrattade.

Det är sällan man går in för att recensera en självbiografi utan några förutsatta meningar men det ligger en inte i fatet så att säga, snarare tvärtom, det blir upp till författaren att övertyga oss om sanningsvärdet, att ge en berättelse att tro på. Eller inte. Och kanske är det därför jag ändrar mig, att recensera ”Satis polito” är tämligen ointressant ur någon litterär aspekt och dessutom undanböjer sig Åkesson detta i vilket fall, hans bok är tänkt för ”en läsekrets bestående av så kallat vanligt folk, som inte begagnar sig av politisk litteratur till vardags”. Vilka det ”vanliga folket” är får läsaren aldrig riktigt veta mer om än så och när man räknar bort alla som Åkesson menar att boken inte vänder sig till, ja vilka blir kvar? Kanske de redan egna, kanske dem som har en valsedel darrande i vinden som kan fångas?

Det är synd för att under detta valår kanske det är viktigare än någonsin att faktiskt läsa den här boken trots att de första hundrafemtio sidorna är en pärs. Berättandet är platt, som en blandning av ett utdrag från Wikipedia och ett partiprotokoll, och det förvånar mig eftersom Åkesson har just berättelser om sitt liv och formandet av ett parti men det personliga ligger där precis under ytan och ändå låter han det gå förbi utan särskild substans.

Men jag håller mig ändå kvar vid min numera gamla mening; man behöver verkligen inte tycka om Jimmie Åkesson men för att förstå hur Sverigedemokraterna och kanske främst partiledaren själv kunnat braka in i Sveriges politiska system måste vi tala om det som tar emot. Det finns anledningar till partiets form och förmåga att efter skandal på skandal verkar vara inslaget i teflon, skadekontrollen är oerhört effektiv. Åkesson har emellanåt dugliga analyser av politiska förlopp och trots att han, i jämförelse med andra partiledare, har mycket liten erfarenhet faller han inte helt efter. Tittar man till Sifos Väljarbarometern så gör partiets väljare inte det heller.

Den ”alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson” som skriver en bok av och om sig själv känner att det är rätt att skriva även ytterligare ett förord, ett påhittat sådant. Tidigare statsminister och socialdemokratisk partiledare Per Albin Hansson (född 1885 och avliden 1946) skriver om sin bedrövelse och oro för ”den inneboende kulturella gemenskapen inom fosterlandet”. Hade Per Albin Hansson varit vid liv skulle han ha varit förstående inför Sverigedemokraterna, rentutav tacksam över att de försöker rädda hans folkhem. I en död mans namn låter Åkesson varna för friktion och konflikter i samhället som följd av ett alltför heterogent samhälle.

”Jag känner icke Jimmie Åkesson mer än till namnet och i begränsad mån även politiken, men jag har en stark känsla av att han och hans parti representerar de värden av sammanhållning och gemenskap som är framtiden”.

Och så är tonen satt för ”Satis polito” som sedan efter alla de där sidorna i bokens första del tämligen oblygt stiger. Nu får vi det som jag menar är läsvärdet – det som måste diskuteras. Dissekera å det grundligaste. Nu dyker ”den alldeles speciella SD-andan”, som Åkesson beskriver sin gemenskap, upp. Åkesson blir den gode samariten med en moralisk plikt, en plikt som även förändras; goda handlingar får inte gå ut över välfärden. Det handlar om icke medborgare, invandrare som inte försörjer sig men ändå får ta del av service och välfärd som någon annan (jag får här utgå ifrån att en svensk medborgare är denne andre) arbetat och skattat för. Jag menar att den Sverigedemokratiska retoriken allt som oftast framläggs just så här. Sverigedemokrater är inga monster, de är medmänniskor till dem i nöd, men bara upp till en viss gräns. Hit men inte längre.

Det här är också ett genomgående mönster i Åkessons författande, alla händelser vitt och brett som han redogör för, – vare sig det är tårtkastning eller hur det svenska samhället anpassas efter en muslimsk minoritet -, börjar med en kritik som följs av sympati och förlåtelse med en slutkläm av syrlighet och sarkasm. För det är ju naturligtvis en ytterst tveksam sympati i en bok som mest kräver. Det krävs en svensk nation, krävs ett svenskt språk, krävs gemensamma normer och värderingar. Det som krävs kan inte vem som helst ha, jag tvivlar om ens jag som svensk skulle kunna leva upp till Åkessons ”svenskhet”. Och det är den exakta poängen med Sverigedemokraterna, de överlever på cirkelresonemang, och uppriktigt sagt också på folks naivitet. Det finns alltid ett element av att godkänna och godkännas och att det rör sig om någon typ av exkludering där man bara kan vara en sak, en självbild som bara kan vara på ett sätt.

Men Jimmie Åkesson har helt rätt i en del frågor; både andra partier och media har gynnat Sverigedemokraterna. I början ville ingen tala med partiet, sedan ville alla tala till partiet och där någonstans fick plötsligt SD lift både uppåt och utåt. Deras frågor blev invandring, ännu närmare är nog att säga att invandring var den enda frågan som ställdes. Inte ekonomi, inte arbetsmarknad, inte sjukvård eller skola. Inga av de vanliga frågorna som andra partier måste förhålla sig till. Inte heller sminkloger kunde delas. Dessutom varken var eller är inte Sverigedemokraterna helt ensamma, vilket Åkesson själv klarsynt tydliggör, när andra partier fingrar på pass och medborgarskap, REVA eller till exempel olika språkkrav stärks Åkesson i sin egen övertygelse. I ”Satis polito” är övertygelse vitalt, åren och slitet det tagit att skapa om partiet och sin egen position kräver det. Och kanske har det i sig, uteslutning från vanliga politiska sammanhang, ännu mer bidragit till att Åkesson inte riktigt behöver konkretisera många av sina idéer.

Återkommande är folkhemmet, för Åkesson är detta ett mått på ett lyckat samhälle, ett välmående samhälle. Folkhemmet kan bara bebos av likasinnade, inte icke-svenskar med krav på att få ha kvar sina traditioner i det svenska samhället. Folkhemmet bygger inga moskéer i varje stad och när det gäller muslimer tycker Åkesson att ”ibland är generaliseringar nödvändiga av rent pedagogiskt syfte”. Det han talar om som värdekonflikt ser han mångt och mycket i just mångkulturalism; dess splittringar och segregerade samhällen beror på att det saknas en stark gemensam identitet som håller samman nationen. Åkesson använder ofta ordet ”identitet” och det är tydligt att han medvetet väljer en mycket gammaldags och snäv mening av det för att han gärna vill få det låta som med en liten akademisk knorr på det hela, just så där lagom angeläget. Men ingen, jag kan åtminstone inte dra mig till minnes någon framstående och modern samhällsforskare eller skola, definierar identitet som så längre. Eller som när Åkesson menar som ytterligare exempel på dessa krav skapade ur värdekonflikt; badhus med särskilda tider för kvinnor och män. Skolavslutning skild från kyrkan och halalanpassad skolmat. ”Som sverigedemokrat menar jag dock att något kan anses vara del av den svenska kulturen endast om det har en djup förankring bland nu levande eller tidigare generationers svenskar eller om det är något unikt för Sverige eller en del av Sverige”.

För några år sedan lyssnade jag på ett föredrag med Alexander Bengtsson från Expo, han gav en både progressiv och obehaglig uppmaning; ”Ibland är det bättre att tänka att SD har rätt”. Hans förslag hjälper tydligt att demonstrera det som jag tidigare benämnt som Sverigedemokraternas retoriska cirkelresonemang, ”Lek med tanken, vad är då lösningen?”. Svensk kultur är vad svenskar tycker är svensk kultur, svensk kan man som invandrare bara bli ”om man känner sig svensk och uppfattas av andra som svensk”,

Sverigedemokraternas partiprogram handlar exempelvis om just den här typen av assimilering, det kan verka vettigt om man inte ställer sig frågan; om man som muslim är ett sådant hot, muslimer som kommer ta över landet med sin egen kultur, skulle dessa då ens låta sig assimileras? Man kan rentutav säga att det finstilta är ju trots allt att man inte vill ha ”andra” människor här och att de faktiskt inte kan bli svenskar enligt den teorin. Så Åkesson och partiet vill inte skapa någon integration och i ”Satis polito” är det tveklöst muslimer man riktar in sig på, men utanför boken och partiprogrammet tycker jag att det här är en del av Sverigedemokraternas agenda som man offentligt mjukar upp i kanterna, man förstår vikten av att trots allt hålla sig lite svävande. Men 2011 intervjuas Åkesson i det brittiska nyhetsprogrammet BBC Hardtalk och citeras för världen; ”Swedish immigration is extreme”.

Aldrig har jag hört Åkesson prata med samma öppenhet i svenska medier, för BBC hymlas det inte lika mycket om vilka som är problemet här, aldrig skulle Åkesson repetera denna tre och en halv minuts intervju under Almedalsveckan. Men när jag läser hans ”populärpolitiska” bok börjar jag ana varför. Han oroar sig för att ingen kan veta exakt hur många muslimer som lever i Sverige och därmed inte heller hur många av dem som är moderata respektive ortodoxa, och trots att forskning på området saknas finns det ”dock indikationer från andra länder i vårt närområde”. Åkesson har hittat en undersökning av attityder bland brittiska muslimer efter tunnelbaneattackerna i London 2005 och Muhammedkonflikten 2005-2006 som Channel Four gjort med hjälp av företaget GfK. Eftersom Åkesson kommer använda de här siffrorna till att bygga på sitt resonemang om de farliga och ojämnlika muslimerna måste jag förstå vad han läst, och trots den knappa referensen tror jag att jag fått tag i undersökning.

Företaget GfK (Gesellschaft für Konsumforschung) ägnar sig till allra största delen åt marknadsundersökningar – konsumenters vanor – och tycks alltså ha fått i uppdrag av tevekanalen Channel Four att ta fram en analys. Vi får på så vis ”Attitudes to Living in Britain – A Survey of Muslim Opinion” (For Channel 4 Dispatches). Åkesson tolkar åt oss; ”Den visar bland annat att drygt nio av tio brittiska muslimer ansåg att religionen var mycket viktig och ungefär hälften gick i moskén. En tredjedel av dem ville ha sharialagar och nästan lika många ville att Storbritannien skulle vara en muslimsk stat. Knappt hälften ansåg att attacken på World Trade Center var en judisk-amerikansk konspiration och drygt tjugo procent att tunnelbaneattacken i London var mer eller mindre berättigad”. Först ska sägas att den här attitydundersökningen bygger på 1000 telefonintervjuer i ett land som i det här sammanhanget av flera olika anledningar inte kan användas rakt av som en schablon för Sverige (och det handlar till viss del faktiskt om det Åkesson själv håller för gott; det som är svenskt är unikt för annars är det inte svenskt…).

Majoriteten muslimer svarar i undersökningen att de tycker att religion är viktigt men att hälften går till moskén är sant, men inte riktigt korrekt ändå. Åkesson visar inte hur fördelningen ser ut; procentuellt har majoriteten av dessa svarat att de besökt en moské en gång medan de som besökt en moské sju gånger eller fler består av tio procent. De som svarat att de aldrig besökt en moské hamnar på fyrtioåtta procent. Sharialagar. Visst hävdar resultatet från GfK att en tredjedel av deltagarna, precis som Åkesson skriver, vill leva under sharialagar och dessa anser religion vara viktigt. Men att femtiofyra procent svarar att de helst vill leva under brittisk lag och att hela sjutio procent svarat att de inte vill flytta till ett land med sharialagar, ja den biten säger Åkesson inget om. Men det viktigaste, – som Åkesson verkligen inte skriver om -, är att för de flesta är inte religion och nationalitet en konflikt. Majoriteten ser Storbritannien som sitt land; man är både britt och muslim.

Nu när Åkesson själv skriver att man ska ”akta sig för att dra några alldeles säkra slutsatser utifrån de resultat som presenterades” så säger det sig nästan självt att han förstår att undersökningen från GfK är tämligen haltande och att han själv plockat ut det som passar. För det passar just som en ”fingervisning”. Anledning till att jag har ägnat tid åt just detta stycke i ”Satis Polito” är just det där om att ge en fingervisning, en indikation. ”Till exempel skulle det innebära att omkring 150 000 människor i Sverige kan antas vilja ha sharialagar och att Sverige ska vara en muslimsk stat”. Så fort går det att ge sig hän med missrepresentation. Jag tycker att man alltid ska fundera på vad alla politiker säger, finna ut källan och värdera, men med Sverigedemokraterna är det i synnerhet något som måste göras. Ju oftare man får höra något oemotsagt desto snarare blir det en sanning. Hur mycket ljug den än är.

Erik Almqvist, Kent Ekeroth, Christian Westling, Lars Isovaara, Patrik Ehn, William Petzäll, Björn Söder; “Visst har vi haft krisliknande situationer att hantera, men att döma av opinionsläget ser vi ut att ha klarat även dessa utan att ha tagit någon större skada”, skriver Åkesson. Och det är verkligen utmärkande hur väl detta stämmer, inom alla partier finns alltid några skandalösa människor vars handlingar väl offentliga lämnar sina skuggor över partiet medan Sverigedemokraterna tycks tämligen osårbara. Hur kan en skandal som ”järnrörsgänget” inte röra väljarna, inte ens att Kent Ekeroth kom dragandes med att han ägde upphovsrätten till ”Kungsgatanfilmen” verkade inte stötande nog. Jonathan Leman från Expo och Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, sa för något år sedan att ett av problemen är att det ligger väldigt låga förväntningar på Sverigedemokraterna. ”De säger dumheter och är ett freak parti”, man förväntar sig inte bättre menade Swedin. Jag tror också att det varit just så i många år, till och med efter det att partiet tog sig in i riksdagen 2010. Händelserna, de ”krisliknande situationerna”, skildras även i ”Satis polito” och Åkesson är förvånad rätt igenom. Återkommande är mönstret att han inte vill göra några ursäkter för det som hänt, så mycket är det som inte Sverigedemokraterna kan acceptera, men han vill gärna se till förmildrande omständigheter. Jo, de måste ha känt sig hotade eller den och den har förändras. Han är ofta ledsen eftersom det är personliga relationer som skadas men ”den som går in som medlem sluter ett kontrakt med partiet och den som bryter kontraktet får söka sig någon annanstans […] I vårt parti jobbar man konstruktivt för laget. Annars är man inte välkommen”.

Kent Ekeroth är, för att nämna en, idag riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och suppleant i EU-nämnden, Näringsutskottet och Utrikesutskottet.

Jimmie Åkesson nämner aldrig, inte så vitt jag kan minnas, ordet klass. Åtminstone om man inte räknar förordet av ”Per Albin Hansson” och ett minne från högstadiet. Jag vet däremot att han inte låter det ingå i sina samhällsanalyser. Att det uppstår segregerade områden, invandrartäta, blir förstått som en gruppering av religion. Inte klass. I första hand, i enda hand, är det muslimska miniatyrsamhällen som uppstår. Men kan det inte vara så att den samhällsklass man tillhör avgör exempelvis ens boende? Lever man segregerat i första hand på grund av sin tro eller på grund av sin plånbok? Finns det inte fler och större samhällen inom samhället där samhörighet kommer ur ett klassperspektiv? För någon som hyllar folkhemmet och vill återinföra det med kraft är det mycket märkligt att det här mest är små punkter här och där i Åkessons program. Återigen;

”Som sverigedemokrat menar jag dock att något kan anses vara del av den svenska kulturen endast om det har en djup förankring bland nu levande eller tidigare generationers svenskar eller om det är något unikt för Sverige eller en del av Sverige”.

Efter att ha läst ”Satis polito” funderar jag på hur vi kunnat bli så olika, Jimmie Åkesson och jag. Åldersmässigt finns ingen betydande skillnad, vi växte upp i likadana små bruksorter och vi började med statsvetenskap vid Lunds universitet. Åkesson gillar att kalla sig ”kusinen från landet” och jag antar att jag är detsamma.

Att vi självklart har politiska och sociala problem som måste lösas och att visst kostar allt är inget att vara oense om. Men där Åkesson ser rätt svar ser jag det ”Sverigevänliga partiet” som bedrägeri. Folkhemmet skulle aldrig finnas för de utvalda. I folkhemmet är alla valda.

Och det är det mest unika för Sverige.

 

Recensionen har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.