Kerstin Thorvall, akta dig inte mer

Tåget som ska ta mig till vad som kallas hem rör sig behagligt förbi ännu istäckta vattendrag och vita snödrivor bortom smog och asfalt. Himlen så ovanligt blå, solen värmer mitt ansikte och förför de dolda fräknarna under höger öga till att trädda fram. Under morgonen har jag läst om Kerstin Thorvalls bortgång.  Jag märker genast hur många av oss skriver samma sak; hon har ju alltid funnits där. Lite som folk till mans talar om äldre släktingar som ja, alltid funnits där. Där, som i utkanten men ändå med närvaro. Thorvall hade en bestämd närvaro i allt hon företog sig. Journalistiken, författeriet, illustrationerna, men framförallt i sin mänsklighet.

Hur börjar man minnas någon som varit obestridlig i ens tillvaro utan att ens ha mött människan? ”Tantsnusk” skrek de minsann, vissa kraxar fortfarande. Tantsnusk skulle vi förstå var verkligen illa, inte bara snusk utan snusk skriven av en äldre kvinna därpå! Från Thorvalls diktsamling ”Fula ord är så sköna” (1967) finner jag svar på tal som får mig att le i dikten ”Herre Gud”;

 

”Herre Gud
varför har ingen talat om för en
att livet är en dammsugare
och att kultureliten sitter och onanerar åt varandra
medan de lipar åt småfolket
som inte får vara med.”
 

Hon var uppror och revolt, avsiktligen eller ej kan inte jag avgöra och inte heller önskar jag att göra så. Jag kan berätta att nog lånade jag min första Thorvall i skolans lilla bibliotek under den största diskretion jag kunnat uppbåda. Och tantsnusk eller inte – den tanten kunde i alla fall skriva, det förstod jag direkt. Jag var småfolk som plötsligt fick vara med. Dessutom, allt det här med snusk hit och dit, om man är en någorlunda modern människa som inte längre behöver gripas av den då tidsenliga moral panik som tacksamt korsfäste Thorvall och hennes texter finner man otroligt gedigen poesi.

Thorvall är varken vulgär, grov eller osofistikerad men hon är definitivt sin egen. Den bästa av kvalitéer en författare kan begåvas med. Hennes dikter är fyllda av klarhet, som om hon alltid kunnat ställa sig utanför sin egen sorg, sina tvivel och kanske till och med sin ensamhet. Att våga ställa sig själv mot väggen och se efter vad som är vad kan inte beskrivas som annat än rent mod. Jag måste tillstå att Thorvall kan skriva sorgligt, men hon var i mina ögon aldrig sorglig. Hon höll den goda tonen att aldrig nedfalla i patetiskt, simpelt ältande. Jag är inte naiv på sådant vis att jag skulle vara blind inför en livslång kamp, och det är beklagligt som sådant, men i hennes texter finner jag ändå en tilltalande nyans i känsloregistret vilken många poeter saknar naturlig fallenhet att tangera. I samlingen ”Följetång i skärt och svart” (1971) finner jag dikten ”Litet sjaskigt” som för mig är en skildring på sökandet, en nedvärdering nästintill självutplåning som ändå inte lyckas ta död på stinget. Ta död på rätten – viljan – att vara, även om man inte riktigt vet vad vara är.

 

”Det är klart att det var lite sjaskigt
Inte mycket värdighet inte
eller moral
eller andra finesser som stolthet och kräsenhet
Kåt och ensam och inte ung
det är just inte mycket att hålla på
eller hur?
Men ibland är det inte bara sjaskigt
Ibland är det ju roligt
och skönt är det också.
Det har hänt att det känts som
lycka.
Och vad kan man mera begära?
I min ålder, menar jag.”

 

Kerstin Thorvall blev speciell för mig på så vis att hon var den första författarinnan där jag mötte min egen åldersnoja, min egen sjukdoms förvridna syn, en lust som dövar, en kropp som förändras utan tillåtelse. Kanske blev hon även på sitt sätt min egen ”Hanna från Arlöv” tänker jag nu. Säkerligen var hon även fläktdraget för svenska kvinnliga författares tillträde till det olovliga; den sexuella texten som inte krävde omskrivningar i form av oändlig trädgårdsskötsel. För det kan jag gått och väl stå för, Thorvall en av de exceptionellt få som kan nämna blommor och pistiller utan att jag får god lust att hänga mig från äppelträdet. Nej, hos Thorvall finner vi en skokänga bakom varje stavelse. Och jag älskar det. Om jag ska jämföra Thorvall med sina yngre kollegor finns det två självklara författarinnor. De har inte så mycket gemensamt kanske, de skriver olika texter och jag tror faktiskt de är tämligen olika personligheter. Men det är det som är så härligt, och må så vara att mitt tonårssinne suktande förföljer mig men Carina Rydberg och Unni Drougge för Thorvall vidare in i 2000-talet i form av deras gemensamma kraft. De är kvinnor som skjuter ord likt ett maskingevär som ytterst sällan tycks behöva laddas om. Skribenter som satt ett jäkla tryck bakom sitt namn och sin förmåga. De liksom Thorvall har ett bredare djup än enbart frispråkighet. Jag, och säkerligen många med mig skulle, förvånas över alla illustrationer Thorvall gjort, många till böcker som finns i de flesta barnrum. Eller hennes journalistiska och politiska disciplin. Hon var mångfald men aldrig, som jag uppfattat henne, utspridd. En hängivelse som krävde ett kvickt sinne, glädje och medkänsla.

 

Trivialt

”Man borde inte sova
när livet är så kort
Sen ångrar man sig nog
När man sitter där
nej, jag menar, ligger där
död
och tänker på hur man inte levde
när man levde.”

ur ”Men akta dig så att du inte blir kär” (1973)

 

Taxi genom mörk stad, en stor kyrkogård passeras upplyst blott av gatlampornas svaga sken och stänk från tillfälliga framljus. Jag tänker för mig själv; vart än så dansa Kerstin. Dansa fri hela natten lång. Tack för allt Du valde att ge. Nu behöver Du inte akta mer.