Låtarna som vägrar dö

Det är något med ordet julmusik som framkallar ofrivilliga ryckningar i ena ögat och fötterna vill instinktivt hoppa två steg bakåt. Och egentligen är det väl fruktansvärt orättvist av mig – eller? Frågan driver mig till att kolla upp vad folket i landet egentligen köper för musik den här tiden på året.

iTunes-topplistan visar att en kamp pågår, julskivorna klänger sig fast, och klänger sig fast är rätt ord för våra favoriter går från fyrtiofyraspåriga Absolut Christmas (Warner) och Merry Christmas – En Riktigt God Jul (Sony) som slänger ut det udda antalet nittioåtta låtar, men båda plattorna gavs ut 2012. The Greatest Xmas Hits Ever: 100 Songs for Christmas & Classic Carols(Maximuse Inc. 2013), titeln får man ju säga lovar att något bör man kunna lyssna på utan rysningar i ryggraden.

Första julskivan på listan som faktiskt kommit ut i år är Sia med Everyday is Christmas(Atlantic), det får vi väl lov att hoppas att det är en ren och skär lögn! Men här tar den svenska publiken minsann ställningen emot hopkok och krystningar om julefrid i förmån för årets Benny Anderssons Piano (Mono Music) eller någon av de två Så Mycket Bättre-skivorna. Fast jag hade nog ändå önskat att en platta av Sven-Ingvars tagit första plats än detta hyllningsprogram som knådats ihop. Nej, någon måtta får det faktiskt vara.

I slutet av november påbörjade jag ett uppdrag, eller kalla det en grotesk utmaning som gick ut på att välja ut tolv – upprepar tolv – julsånger till en musikkalender. Med tillägget att jag skulle tycka att de var bra. Jag har fortfarande fyra platser att fylla…

Men varifrån kommer egentligen denna blandade känsla av uppgivenhet, irritation och likgiltighet? En teori är kommersen, och då inte den i form av skivförsäljning utan den besatthet butiker uppvisar månader i förväg med att spela julsånger. Högt. Som om det får oss att köpa fler presentaskar och prylar vi väl hemma inte förstår hur vi tänkte med det. Ja! Klart att det är så! För det fungerar, jag vet inte hur många impulsinköp jag gjort bara för att komma ur den där jäkla affären som spelar Mariah Careys Merry Christmas (Columbia), för att sedan fångas i nästa butik av exakt samma illsinthet. Sedan 1994 har världen fått dras med All I Want for Christmas is You så det är väl inte så konstigt att jag har fått nog!

Men viss tröst finner jag exempelvis i Kanadas favoritsingel 2001 I Won’t Be Home for Christmas (MCA) med Blink-182 eller A Christmas Duel (No Fun) med The Hives och Cyndi Lauper från 2008 – för övrigt det enda spåret av The Hives som jag tror står att finnas i min skivsamling. Och att Eminem släpper Revival (Shady), sin första platta på tre år på fredag.

Man får väl ta julskivan för vad den är: något som får eftervärlden att vara tacksam för evolutionen. Förhoppningsvis.

”So whatever you say, it’s all fine by me
Who the fuck anyway wants a Christmas tree
Cause the snow keeps on fallin’ even though we were bad
It’ll cover the filth, we should both just be glad

And spend this Christmas together”.

 

Krönikan har tidigare publicerats i Opulens.