Rätten till berättelsen

Berättelsen glider ifrån oss, berättelsen avfärdas av det offentliga rummet, berättelsen har det kärvt med att bli tagen på allvar. Och ändå är det just berättelsen som formar oss som individer och kollektiv; berättelsen är det som tillhör varje människa.

Också publicerad i Tidningen Kulturen

Det finns ingen exakt brytpunk mellan vad som är vetenskap och vad som är uppfattning, snarare är de beroende av varandra. Vetenskapens resultat är utelämnade till inget, till pappershögar, om ingen uppfattning ackompanjerar den, och uppfattning är i grunden frågan om vad vi vill veta som sätter vetenskap i rörelse. Problemet ligger i att vårt samhälle alltmer tillskriver professioner som något absolut, de äger fler och fler punkter, stänger fler och fler dörrar omkring sig. Konträrt sitt ursprung, den gemensamma berättelsen, skyr den politiska likväl den kulturella sfären så väl den kontinuitet som omstrukturering som nya berättelser kräver.

Jag oroar mig för berättelsen, berättelsen som jag förstår i den form där vi talar om vad vi ser och upplever som även leder till uppfattningen om sakers tillstånd. Nog för att verkligheten har ett behov av statistik, grafer och välgrundade tal; med andra ord måste vi veta vad vi uttalar oss om. Men det är ett misstag att undervärdera betydelsen av den känsla och tolkning som berättelsen förmedlar. Jag menar att ibland måste vi helt enkelt få ”säga” saker, ju större klyftor som uppstår i samhället mellan den offentliga makten och folket desto mer tycks det tära på berättelsen. Det vi ser och vill berätta om godkänns inte hur som helst, allt ska backas upp med rapporter och siffror. Att vara betydelsefull är en förnedrande process.

Berättandet hämmas av att berättarna själva ofta måste se bakom sina ryggar, vad får man säga, hur förklarar man med exakthet, vad blir konsekvensen om man inte är tillräckligt noggrann för att bli förstådd rätt? Det är inte ett nytt tillstånd, även rädsla har sin plats i berättelsernas historia, men i modern tid anser jag att vi huserar i ett utrymme som är alltför tryckande, grumligt, med fingerpekande, och lågt i tak.

I mataffären går en gammal man, att använda de smidiga korgarna på hjul är inte att tala om utan han behöver en stor vagn, för sin egen skull. Den gamla mannen och den stora vagnen rör sig långsamt, varje steg ser ut som ett beslut att inte falla, att fortsätta att röra sig framåt. Genom fredagseftermiddagens kaos av stressade människor och otåliga barn tar han sig till kassan. Jag hjälper honom att plocka upp sina varor som ligger djupt ner i den stora vagnen; en chokladbit, en liten flaska smaksatt vatten och fyrtiosex kronor blir mannens helgmys. Jag följer honom med ögonen när han, kanske till och med ännu så mer långsamt, rör sig över det lilla torget mot busshållsplatsen. Han är fasan inom mig, för jag vet att han räknas till de friskare, han som klarar sig med att stå och gå och antagligen kämpar emot att flytta till ett äldreboende. Han är fasan för att om han, med kriterierna att kunna stå och gå, klarar sig bäst, vilka är då de ännu svagare? Äldrevård på entreprenad är ett skämt – ett grymt -, det är bara att säga det. Var fri med dina drömmar om den oantastliga marknaden, svar med ”enskilda händelser” duger för dig. Alla dessa enskilda händelser, allt som är lika illa inom det kommunala blir ett försvar som om det vore viktigt att något alltid är sämre, och om något annat är sämre så är man inte heller värst och därmed minskar bördan med ansvar. Och medmänsklighet. Så ofta jag hör att gamla vanvårdas för att det ”finns inte tid”, så ofta att berättelsen ändrar sig till sympati för vårdgivare, en förfalskning infekterar ropen; För vem i helsike låter bli att mata en annan levande människa, oavsett vad ett schema säger! Det är en svår berättelse om hur vår kultur öppnar sig långsamt inför att goda blir onda.

De representativa politikerna besväras av att finnas i våra berättelser, i vår vardag, i vår syn.

Jag bor i storstaden där boende saknas, som i så många delar av landet. I flera år har jag rest samma väg och ändå förändras den. Jag ser hur det byggs längor efter längor av bostadshus medan politikerna talar om komplicerade processer som hindrar agerande. Men det byggs boenden, självklart byggs det! I berättelsen kan vi beskriva vem som bygger och för vilka. Likaså kollektivtrafik och infrastruktur; bilar och flygplan skvallrar om något större. En ny kulturell identitet som liknar det amerikanska beroendet av individuella tillgångar, man måste köpa sig rörelsefrihet. Regeringens löften lugnar inte dem som talar om stillastående tåg och kostsamma busskort; minnet håller sig intakt genom upprepning, känslan av svek är sann i berättelsen.

Konst har, i min mening, en svårgripbar plats i det sociala livet och kanske är det både elitism och profession som vi berättar om. Det är mycket motsägelsefullt att tavlorna, musiken, dansen och andra konstformer som sätter berättelserna i ett historiskt sammanhang, – konst är en ständig inställning i berättelsen -, blir allt mindre bekanta för kollektivet. Inte enbart för att man ägnar sig åt samtidens nya former utan för att kontakten försvåras. Det är de redan invigda som kan skrämmas, med flit eller missriktad välvilja, och kostnader gör konsten till en ekonomisk avvägning. Hur vet man om man tycker om Svansjön, Trollflöjten eller Chagall om man inte får delta? Och framförallt om man inte får dela upplevelsen i berättelser, med sin egen kritiker. För det är inget fel i att kalla International Klein Blue för blått.

Äg din berättelse.
Linda Bönström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *