Regeringen och förebyggandet av psykisk ohälsa: Vad får vi egentligen veta om vår tids utmaning?

I dagens SvD Opinion (25/5 2012) står det att läsa om hur socialminister Göran Hägglund (KD) och Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tänker lägga 870 miljoner kronor årligen mellan 2012-2016 för att förebygga psykisk ohälsa och förbättra vården inom psykiatrin. Vi får veta att det är en fortsättning på den stora psykiatrisatsningen som regeringen sedan den tillträdde skjutit till med 3,7 miljarder kronor. Ett nytt avtal med SKL ska slutas idag.

Själv tycker jag naturligtvis att varenda krona till vården är bra och viktig, och jag är glad att man lyfter psykiatrin som en typ av prioritet. Däremot oroar sådana här inlägg mig. De skapar ett enkelt uttryck för en mycket komplicerad situation som rånar läsaren på flera kontexter. En slags sanning med modifikation.

Som när man talar om att en av fyra drabbas av psykisk ohälsa någon gång i livet så är det statistiskt sett sant, eller åtminstone som vi tror. Men vad är psykisk ohälsa först och främst? Här föreslås tillstånd med ångest, depressioner eller självmordstankar. Den nationella webbplatsen för forskningsinformation (forskning.se) påpekar att psykiska sjukdomar inte är lätta att avgränsa. Enligt klassifikationssystemet DSM-IV finns många grupperingar och mest förekommande är förstämningstillstånd, ångestsyndrom, psykossjukdomar och beroende problematik. Vanligast i Sverige är ångestsyndrom som drabbar mellan sju och tolv procent av befolkningen och man uppskattar vidare att fem procent av invånarna lider av depression. Den hittills kartlagda psykiska ohälsan består främst av panikångestattacker, generell ångest, fobier eller tvångssyndrom enligt Forskning.se. Jag menar att när vi talar om ”en av fyra” handlar det ofta om övergående episoder och lite krasst uttryckt så berör detta insatser inom den ”billiga” psykiatrin. Att ”kroppslig ohälsa” var ett stort problem under industrisamhället är naturligtvis sant, nog för jag misstänker att det i sig ofta gick tillsammans med psykisk ohälsa (och ”enorma förbättringar” känns väl lite sådär för alla som sliter som fan trots att de knappt kan röra på sig år 2012). Vi talar också om en annan relation till stigma, men viktigast av allt har psykiatrin i sig självt förändrats under hundra års tid…

Det är fortfarande sanning att många människor lider i onödan, och samtidigt har vi många människor som står för ett stort mörkertal där vi faktiskt inte vet vilka som får vård, av vem de vårdas och för vilka sjukdomar. Vi vet inte vem som behöver vård. Att regeringen och SKL formulerat en handlingsplan för främst de två utsatta grupperna barn och ungdomar som riskerar att drabbas av psykisk ohälsa, och, personer med svåra psykiatriska problem är ett stort och viktigt steg för den svenska hälso- och sjukvården. Naturligtvis blir jag intresserad av ”handlingsplanen PRIO psykisk ohälsa 2012-2016”. Ett komplicerat intresse visar det sig snart.

På regeringens hemsida verkar det fruktlöst att söka på den nämnda handlingsplanen. Hos Socialdepartementet har man publicerat ett pressmeddelande och samma debattinlägg jag läst i SvD Brännpunkt. PRIO känns inte direkt prioriterat. Hos SKL finner jag inte heller PRIO. Men däremot finner jag ”Psynk”-projektet.

Psynk verkar för mig i stort vara samma handlingsplan som PRIO tänkts vara. I ett dokument träffar jag på ett regeringsbeslut där Göran Hägglund (KD) förlängt överenskommelsen med SKL gällande uppdraget förändringsarbete med vad som kallas första linjens vård och omsorg för barn och ungdomar med psykisk ohälsa under 2010 och 2011. För budgetåret 2010 avsattes även medel för förbättringar inom vuxenpsykiatrin. Längre än så kommer jag inte med regeringen, men däremot hittar jag ett gediget arbete hos SKL; återigen Psynk. I tre år har de arbetat med projektet ”Modellområden” vars uppgift varit att synkronisera insatser för barn och ungdomars psykiska hälsa i Sverige och jag bekantar mig med dess slutrapport 2009-2011, vilken snabbt visar sig vara relevant.

Precis som Hägglund och Knape skriver håller slutrapporten med om att det finns en ökning av psykisk ohälsa bland barn och unga. Man menar till och med att man sett en ”tydligare åldersrelaterad nedgång i livsstillfredställelse jämfört med andra europeiska länder”. Ångest, ängsla och oro. Det som Hägglund och Knape däremot inte delar med sig av rapporten är slutsatsen att sociala förutsättningar är en viktig faktor i frågan. Man talar om en ”betydande överrisk (cirka 80 procent)” hos barn som lever i social utsatthet.

Som det fungerar idag, och vilket regeringen fortsätter att förespråka, fattas de viktigaste besluten i frågan om den goda vården främst på lokal nivå, i kommuner och landsting och i februari 2009 fastställde regering genom Socialdepartementet och SKL en förstärkt vårdgaranti gällande barn och ungdomar vilken innebar att alla landsting senast 2011 skulle kunna erbjuda tid för bedömning hos den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin inom högst 30 dagar, och efter ytterligare maximalt 30 dagar ska djupare behandling erbjudas. Allt detta låter ypperligt för självklart måste särskilt de unga vårdas skyndsamt. Men så var det ju det här med stimulansbidrag; den prestationsbaserade modellen som både får bra och dåliga vitsord från landstinget. Man varnar för att det finns en risk för att prioriteringar inte görs efter behov utan för att klara vårdgarantin. Med andra ord pratar vi om hur det som ser bra ut på papper direkt påverkar pengaflödet och därmed blir det svårare för kommuner och landsting som kämpar med sin ekonomi att hoppa på det tåget. ”Hur medel kan frigöras för tidiga insatser är således en viktig fråga av såväl humanitära som ekonomiska skäl”, står det i rapporten.

Man tjänar pengar på att upptäcka psykisk ohälsa tidigt. Och man har stora möjligheter att begränsa lidandet. Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) uppger en stor ökning på deras verksamhet. Jag hittar siffror utanför rapporten från 2007/2008 där man beräknat att BUP kostade 2 miljarder per år. Tvångsomhändertagandet (LVU) genom Socialtjänstlagen (SoL) kostade då 11,5 miljarder kronor per år för heldygnsvård. Vad bara dessa två delar av psykiatrin kostar fyra år senare…

Men om vi ska titta på utmaningen måste vi då inte ägna oss åt att undersöka varför utmaningen ens finns? Problemet är i teoretisk mening inte vad Hägglund och Knape skriver om den nya satsningen. Problemet ligger i vad de inte skriver, det som en del inte vill tala om i dagens Sverige. Jag uppfattar det som att SKL gjort ett gediget arbete och i slutet på året ska den andra delrapporten för Psynk till Socialdepartementet för utvärdering. Kommer man därefter att prata om att man fastslagit att social utsatthet är i grunden den värsta utmaningen barn och ungdomar möter gällande, bland mycket, sin psykiska hälsa? Om projekt PRIO inte är försvarsmaktens affärssystem utan en konkret handlingsplan från Socialdepartementet kommer man då att säga att vi måste skapa en trygg miljö för barnen vilket innebär de tillsynes enkla sakerna i livet som många barn inte kan räkna med; permanent bostad, mat på bordet, en skyddad skola, fritidsaktiviteter, föräldrar som har ett arbete att gå till? Borde man kanske rent av fråga de berörda om hur de känner inför dessa 870 miljoner kronor om året? Eller berättat vad pengarna ska gå till, på riktigt?

Jag tittar lite på detta, reaktionerna i dag. På Föreningen Balans Sverige, en ideell lobbyförening för dem med depressionssjukdomar och deras anhöriga, kommenterar man så här; ”Väldigt allmänt hållet, inte ett ord om det som behövs mest – satsning på heldygnsvården! Nsph [Nationell samverkan för psykisk hälsa] mer och mer inblandat i regeringens förehavanden.” SvD: s läsarkommentarer får jag nog mest beskriva som arga. Många uttrycker förlusten av förtroende, att det man pratar om är inte det som de själva upplever inom psykiatrin – nämligen en försämring av kvalité och platsbrits.

Jag är inte ett dugg kritisk till att regeringen vill göra ekonomiska insatser, – om än så små-, men man borde verkligen tala om för folket vad de kommer att få för sina pengar. Personligen skulle jag inte förvänta mig mycket fler vårdplatser under den närmsta framtiden, precis som jag inte direkt upplevt dessa stora förändringar som ska ha skett under de senaste fem åren. Man måste, tycker jag, vara mer konkret i vilka insatser som genererar den fysiska absoluta förändringen – som är riktig information. Och tyvärr tvingas jag att reservera mig, jag kan inte debattera om de ”långsiktiga handlingsplanerna” som idag kallas för nya för jag vet inte vad de är. Jag kan inte säga vad jag tror om PRIO som regeringen ska ha presenterat. Det betyder inte att den inte finns, men det betyder att åtminstone Socialdepartementet verkar inte vilja att det ska vara lätt för alla medborgare att värdera beskedet efter eget tycke. Jag tycker inte att det duger.

 

Debattartikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.