Så råkas du, jag och alla andra för ännu en Valborgsmässoafton

Jag har varit student vid ett flertal universitet i många år nu och kommer säkerligen vara det i många till. Jag är nog något av vad man förr refererade till som ”övervintrare”. Jag älskar universitetsmiljön, den fyller mig med andetag av historia och känslan av att något större ligger gömt att finna. Vissa byggnader känns som hem och jag har inga intentioner till att överge dem. Men jag är rysligt bortkommen gällande studentlivet. Kårer, nationer och klubbar, debatter, lekar och sittningar har aldrig funnit sig en naturlig plats i min tillvaro. Ja, förutom någon öl här och var naturligtvis. Men däremot har jag många goda vänner och bekanta som verkligen tagit dessa sociala seder till sina hjärtan. För en del av dem är det rent utav en livsstil, en identitet i sammanbunden färg.

Vad vi än gör med vår studietids mer lättsamma stunder tror jag att vi alla har en högtid tillsammans som icke kan försummas – Valborgsmässoafton – studenternas kronjuvel och i vissa fall allmänhetens förtret. Särskilt vid landets större universitetsstäder kryper ljusskygga studenter fram från sina överdrivet dyra hålor, och vi tar plats, det gör vi. Och jag vet snart kommer prognos och resultat på än det ena än det andra; ungdomsfylla, vandalisering, droger, misshandel, bilder från Maria Ungdom och förstörda parker. Jag vet det, precis som alla andra vet det. De konstanta variablerna. I ett litet sidospår kan jag också säga att nej, det är inte roligt. Och nej, det är inte ett dugg festligt eller oproblematiskt. Men nu testar jag att anamma en ny attityd, när det inte finns något nytt att säga finns heller inget vettigt att höra. Lägg märke till att det inte är att göra sig blind eller moraliskt korrupt, det är snarare en vädjan till en fräsch debatt och nyskapande tankar om hur vi ska hantera de saker som går åt helsike fel för många ungdomar. Men nu nog om detta. För vi har väldans skoj också.

Flippar fram och tillbaka i fotoalbum. Det är som att lukten av billig öl och alkocider på burk sitter kvar inuti bilderna, som att en kupol sänktes ner över Stadsparken i Lund och preserverade tiden. Picknickfiltar och flygande bollar av varierande typ. Karuseller som redan snurrar för fullt, snabbmat och sockervadd. Kanske är det så enkelt att det faktiskt är den hedniska andan som lever kvar, och lever ut, i oss denna natt.

I Sverige har vi relativt få högtider jämfört med andra samhällen som vi uppmärksammar så helhjärtat. Vi gillar jul, nyår åker med av bara farten, påsk och obligatorisk midsommar. Innan Valborg blev ett välkomnande av våren fanns i Norden en mer kittlande innebörd av dygnet då man menade att gränsen mellan de levande och de döda var som svagast. Valborg tycks under mycket lång tid även varit tacksamt för den konstnärliga gestaltningen; i litteraturen, i musiken, på scenen har det beretts plats åt de frisatta döda och kaotiska andarna. Jag vet inte om vi befinner oss på Djävulens stora bal men i en ännu kylig vårvind mot kroppen ser jag påtagligt portalen. Inte mellan liv och död utan snarare den diffusa platsen mellan barn och vuxen. Vi dansar som tokar men förhoppningsvis har de flesta kommit ihåg att deklarera. Som sagt, vagt är det fortfarande en kort stund till mellan dem vi var och dem vi börjar bli.

Men låt oss inte glömma att studenterna inte har fullkomligt monopol på högtiden, sitt stora antal till trots. Jag misstänker, från det ena till det andra, att den kommande helgen alstrar de högsta försäljningssiffrorna på engångsgrillar under hela året (midsommar undantaget). Engångsgrillen, tändstickor och kapsylöppnare är Valborgs sociala klister så önskar du utvidga din bekantskapskrets gör du gott i att beväpna dig med alla tre. En liten stund kanske den där rösten gör sig påmind mellan allt tjo och tjim. Den som vet att det där slagfältet av unga du befinner dig på blott är välfärdssvineri utan dess like. Inte gömd under anrik tradition utan mer så under orden om den anrika traditionen. Men så ser du dina vänner, ballongerna och elden som sprakar. Det är ju trots allt bara en gång om året, tänker jag och tar med mig hem en stor övergiven rödskrikande trafikkon som jag hittar på gräsmattan.

Jag brukar kika lite på Lunds Studentsångare på nyheterna dagen därpå. Fast mest av otroligt narcissistisk sentimentalism. Minnas hur jag vanligen försökte sprinta i det djupa gruset förbi Universitetshuset, när jag inte var alltför sen det vill säga. Får om så var fallet, vilket det oftast var, gällde det att gena mellan buskaget och ut på parkeringen bakom Lexis bokhandel. Att det sedan visade sig finnas en proper gångtunnel i stort sett rakt ut till min institutionsbyggnad tog det mig nog nästan en hel termin att lista ut. Sitt inte inne, gå ut och samla minnen. Jag önskar Er alla en god helg och gör min utgång med följande råd;

Drick måttligt. Älska måttligt. Bilda dig grundligt.

 

Krönikan har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.