Silvestar Vrljić

Silvestar Vrljić född 1976 i Zagreb, Kroatien. Poet, redaktör och poesifestivalarrangör. Även verksam som översättare och fotograf. Medlem av kroatiska Författarförbundet. Han har givit ut tre diktsamlingar på kroatiska, ”While I Was Alive”, (1996), ”Magmatic Places”, (2001), och ”My Naked Mouth”, (2004), den senaste publicerades på internet i en italiensk-kroatisk utgåva. 2008 var han redaktör för en antologi med samtida kroatisk poesi ”When letters move on your face”, publicerad i Ukraina. Han har även varit redaktör för de litterära tidskrifterna Vrisak och Quorum. Sedan 2002 har han organiserat poesikvällar i Zagreb, på ART NET CLUB i samarbete med kroatiska P.E.N. Center. Hans dikter är översatta till åtta språk, bland andra engelska, italienska, tyska, bulgariska och portugisiska. Han har varit inbjuden till ett flertal internationella poesifestivaler och hans dikter är publicerade i många poesitidskrifter runt om i Europa. 2006 grundade han poesifestivalen BRUTAL – som också är en förening för främjandet av kultur och konst. Han är festivalens konstnärlige ledare.

 

 

Fruktan  En man med en hund

Till Pavo Urban

1.

 

Förakt. Här på trappan. Är detta vad

som döljer rädsla?

På grund av kriget kan jag inte glömma det skyddade, rynkiga ansiktet,

kepsen min farfar brukade bära, svaga armar.

Och en hund.

 

Vems rädsla var störst? Din eller hans?

 

Eldens rytm gör alltid mörkret tjockare. Jag är sjuk,

jag måste vara sjuk. Varför

skulle jag annars leta efter just den rytmen i en brinnande stad,

kvinnodansare i eldslågor.

Och de är alltid här. I döden.

Under den steniga trottoaren.

 

2.

 

Fotografen är tyst, döden händer här. Här

är ansiktena skarpa och vackra.

Vart i all denna tystnad gick jag vilse?

Rädslan får mig att sätta upp en fasad, åt mig och hunden.

 

Föreställ dig föraktet, här på trappan. I mörkret.

 

Mannen bredvid mig gömmer sig i tystnaden. Han vill inte. Jag

vill inte heller. Hunden vill inte heller. Inte heller vill du.

 

3.

 

Inte heller vill du.

Vart är du? Har du dansat in i lågorna?

Eller i mörkret, på säkert avstånd, lurar du på första tillfälle

att kunna springa iväg?

 

Här, på trappan, är musiken soft

ljuv. Jag väntar på dig, människor väntar på dig här.

En hund och en fördubblad man väntar på dig just här.

 

En fördubblad man, gömd i tystnaden.

Och förakt.

 

4.

 

Och förakt. Här på trapporna. Är detta

vad som döljer rädsla?

 

 

 

Om jag sträcker ut min hand genom glaset i rummet

 

1.

 

När jag rör vid ditt ansikte med mina fingrar

lägger jag

all nåd och tyngd på dig, som du ofärdig

för morgonljuset, lindar in dig själv med

och skyddar dig från båtar och skepp

som lurar genom fönstret från parker.

Mina morgnar skiljer sig från dina liksom

blekheten jag berättar om för dig

som jag bar hela natten genom gatorna.

Dina morgnar är mycket finare. Utan blekhet,

utan överdrivna rörelser, utan något

som vi, fulla och torra från natten,

kunde kalla lycka.

 

2.

 

Och hur skulle det vara om du hade rätt när du tittar på mig

över axeln

liksom någon småsak, något som

bleknar för varje gång vi rör vid varandra?

Jag talade till sakerna på bordet, allt

som låg framför oss.

 

3.

 

Jag sade: om jag sträcker ut min hand

genom glaset i rummet

kommer det

som jag ville tystna om inför dig

att nå fram

till spänningen mellan läppar

hamna på våra kroppar som en hemsökt?

 

4.

 

Jag tittar på dig när jag ligger, alldeles snöig

och full av tystnad. Vart kunde vi

kasta av oss

flyktigheten som vi består av: du

som en tät vithet, jag som ett öga

på din nacke?

 

 

En tom handflata

 

1.

 

Detta är vad jag har sagt hela tiden.

Vi flyttar på oss men lämnar inte platsen

där händer dök in i damm,

vi vänder bort våra ögon från orden.

 

Till vissa ord, kan du helt enkelt inte skänka

en betydelse.

Du tror att du uttalar, men du

öppnar bara din mun

och skrämmer växterna i rummet. Som när spårvagnen

lämnar av passagerarna.

 

Som en tom handflata.

 

2.

 

Och tomma handflator hamnar till sist alltid på ansiktet.

Du kämpar emot det, överlämnad till fönstret

och till alla som tittar på dig från utsidan.

Och lurar.

 

Du ska resa, och jag känner inte för att åka någonstans.

 

3.

 

Jag känner för att stanna för jag tycker det är svårt

att följa efter dina drömmar. För då

finns det ingen som stannar hemma, för att mata katten.

 

När jag tittar på dig,

känns det som om jag växer. Någonstans där ute,

mot väggen. Egentligen ingenstans.

Egentligen växer jag inte.

 

 

4.

 

Egentligen försvinner du.

Du blir ett ord jag lämnar osagt, ett tomt porträtt.

Som den Sedermålningen som har hängt i hallen

i månader.

Du har alltid haft god smak.

Målningar på väggen är din specialitet.

 

5.

 

Fönsterrutan passar dig perfekt.

 

En vas är min vän, och du känner för att resa.

Med bröst som ett orakel undviker du skickligt

den råa röken från en cigarett.

 

6.

 

Ännu så länge,

en spegel passar dig bäst. Den ber

dig inte om något överflödigt. Ingen tanke.

Det är där du är komplett eftersom

spegeln ger en bild utan min närvaro.

 

Du känner för att resa, du säger, till exempel

till Capri. Eller till Vatikanen:

där till och med apelsinerna luktar som helgon.

 

Jag vill bara drömma. Jag vet inte,

solrosor, till exempel.

 

Van Goghs

(de snurrar, du vet, precis som en tom handflata).

 

 

 

Dikterna har tidigare publicerats i Post Scriptum.

Översättning till svenska från engelska: Linda Bönström och Boel Schenlaer.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *