Sociala medier – 2000 talets pyramidspel

År 2010 står vi med en fot kvar i ”Information Age” och den andra i, mycket väl passande, ”Attention Age”. Det som i grunden beskriver den senare är att individer, framför allt genom Internet, marknadsför sina egna identiteter. Det handlar om möjligheten att snabbt skapa och konsumera information som delas med andra brukare. Det är viktigt att betona att en central, antagligen den mest väsentliga, delen av sociala medier är just marknadsföring. Jag läste en sådan träffande formulering om vad exakt sociala medier gör; det är en förvandling från monolog till dialog. Det sociala nätverkandet vi ser idag har en enorm genomslagskraft på våra åsikter gällande i stort sett, om inte faktiskt, alla områden. Och allt som krävs för framgång är uppmärksamhet. Andrew Keen kallar tillståndet för ”digital Darwinism”, högst och mest. Fast skillnaden för mig tycks vara att genom sociala medier är detta en kamp utan slut.

Många av oss använder ett eller annat socialt medium varje dag, personligen är jag hängiven Facebook. Och jag tror att ofta använder vi dessa utan något egentligt syfte, men det är en känsla av att vara i kontakt. Sociala medier har säkerligen varit en välsignelse för många människor som av olika anledningar levt isolerade liv och för att inte tala om dem med familjer och vänner sprida över klotet.

Jag tillhör generationen som växte upp när hemdatorerna rullade ut på band och minns fortfarande modemlådan som behövdes tryckas av varje gång någon skulle använda telefonen. Jag tror att vi var försiktigare då, vi tog nog till oss de flesta säkerhetspredikningarna trots allt. Jag är övertygad om att jag hade bättre nätvett som tonåring än nu som vuxen. För nu är sociala medier en integrerad del av min vardag och faktiskt mitt jag. Ibland kallar jag mina Facebook kontakter för vänner utan röster, för så ser jag verkligen på den relation jag har utvecklat med vissa. En insikt om att vi inte längre är blott användarnamn eller IP adress får mig att undra om det är den sociala världen som fått en ny, mer komplex arena eller om vi helt enkelt utövar en vana utan större varsamhet.

Började gräva i fenomenet sociala medier. Förutom upptäckten att det är ett begrepp med subgrupper utan dess like är det slående hur väl jag finner flera sociologiska klassiker som nästan tycks varit förberedda på att teoretiskt glida in likt ett karbonpapper i förståelsen av den nya världens samspel. Inte så mycket för att jag tror dess grundare förutsåg teknikens utveckling och omfattning men att vi, oavsett hur ofta vi använder ordet nytt, inte kan undgå att det mänskliga beteendet är tämligen konstant. Oavsett vart vi för det. Det innebär lika litet en frånvaro av konsekvenser, det som kan göra gott kan också göra ont. Minns ni den fjortonåriga flickan med det fingerade namnet Linnea som våldtogs på en skoltoalett i Bjästa? Jag frågar om ni minns, även om det knappt är två månader sedan SVT:s ”Uppdrag granskning” sände reportaget som fick magen att vända sig ut och in på varje vettig människa, för det är en stor del av problemet med uppmärksamhetsåldern – vi har svårt att bibehålla uppmärksamhet helt enkelt. Linnea blev inte bara våldtagen av en pojke, hon blev våldtagen av ett samhälle och hon blev våldtagen av sociala medier. I det här fallet tror jag det utpekade mediet var Facebook där Linneas plågoandar anonymt kunde eskalera trakasserierna. Anonymiteten blev orsaken till grym verkan. Och visst är det väl så att det finns ett naturligt inflytande på våra handlingar och uttryck när de utspelas bortom oss själva så att säga. En flicka i reportaget hade skrivit till Linnea, inför kameran förklarar hon sin ånger, hon visste inte riktigt varför hon gjort som hon gjort. Men är det verkligen så enkelt att när ingen vet vem vi är blir vi vad som helst? Nej.

Att forskarkåren fått vittring på sociala medier är långt ifrån märkligt. Om vi håller oss till Facebook; på företagets pressida står det att läsa om 400 miljoner aktiva brukare, varav hälften av dem loggar in på Facebook varje dag. Enligt Facebook själva spenderar människor över 500 miljarder minuter per månad på sajten.

Med sådana siffror blir jag gärna något Foucault-aktig; synlighet är en fälla. Min uppfattning är att vårt samhälle inte ansvarsfullt nog analyserat hur illa våra agendor och värderingar slår mot varandra. Vi talar mycket pompöst om yttrandefrihet och integritet, och verkar återgå till det privata är det privata retoriken. Men samtidigt öppnar vi upp oss själva, grunden som jag nämnde ovan är trots allt marknadsföring av vår identitet; våra åsikter, preferenser, intressen. Många ojar sig för statsmaktens reglerande utan att reflektera särskilt nämnvärt över om det stora hotet verkligen kommer ovanifrån, eller om den betydande övervakningen snarare sker som jag ser det sidledes. I det stora utrymmet vi leker genom våra datorer blir vi alltmer observerade och som följd kontrollerade av andra än vad vi vill tillstå. Att grannar, familj, arbetskollegor, chefer och främlingar ständigt fyller på med smulor från våra liv.

Förändrar sociala medier vår identitet och spelar det någon roll? Spontant tänker jag på 80-talets HIV hysteri, där alla visste fast få gjorde det egentligen. Vad jag menar med det är att jag tror de flesta av oss förstår att det finns allvarliga problem med flera aspekter av uppmärksamhetsåldern men att debatten ter sig kaotisk. Människor far illa, folk skriker att det är de anonymas fel och sedan duckar för skydd. Till att börja med måste vi till fullo acceptera att sociala medier faktiskt är uppbyggda i sin alldeles egna sociala kontext och inom denna har brukaren möjlighet att både ge uttryck för och exponera sin identitet i varierande grad.

Vi skapar en ”nätidentitet” (online identity), som visserligen kan nyttja sin anonymitet till att skada andra men som också har effekter på vår fysiska verklighet och personlighet. Men som teorier kring social maskering visat lämnar den mänskliga personligheten spår även i den virtuella världen, och att dessa faktiskt kan vara mer avslöjande om vår identitet eftersom vi måste göra mer specifika val då vi använder ett visst språk, uttryck, intressen och så vidare. Vår nätidentitet integrerar efter regelbundet användande av sociala medier med vår egen identitet och blandas. Jag och många Facebook brukare med mig har nog åtminstone en gång funderat på om man borde ha två konton med två olika vänlistor. Skilja professionella kontakter från våra mer privata, två världar där vår egen identitet och roll skiljer sig åt. Jag har vänner som valt bort många medier så som Facebook av mycket tydliga skäl; upplevda konsekvenser i det verkliga livet eller fruktan för repressalier. Ofta från arbetsgivare. En annan extremt vanligt förekommande rädsla, antagligen den främsta, bland brukare är att få sin identitet stulen eller utnyttjad vilket påverkar deras villighet att visa sitt ”rätta” jag.

Jag tror den franske filosofen och forskaren Pierre Bourdieu skulle uppskattat Facebook, även om han kanske skulle få revidera tankarna något då know-how under uppmärksamhetsåldern transformerats till know-where.

Sociala medier erbjuder nya fält men med samma strävan; att förvärva kapital. Och tittar man närmare på vad det sociala nätet värdesätter (identitet, rykte, närvaro, relationer/vänner, grupper, konversationer och delande enligt wikipedia.org) är det inte svårt att se hur en hierarki måste uppstå och hur aktörerna – här brukarna – strävar efter den dominanta positionen. Att höras och synas mest.

Bourdieu förklarar också, före sin tid, varför detta måste ses som vitalt om man som jag satt sig ut för att dissekera nätmobbare. Genom sin nätidentitet förskaffar sig en individ ett visst kapitalt värde som står i direkt relation till nätidentitetens makt över andra. Det är egentligen ingen skillnad från en skolgård eller ett lunchrum, men det jag menar är avgörande är att inom sociala medier finns i stort sett ingen tidsförskjutning. Elaka ord kopulerar inom ett ögonblick och när en person av lägre socialt kapital attackeras finns litet skydd att tillstå då ett fält som exempelvis Facebook är omöjligt att överblicka. Att stänga av datorn hjälper inte alltid, det beskrivs som en online – offline krock där den virtuella världens upplevs som såpass verklig att den påverkar oss även utanför det sociala forumet. Vi har därmed en hybrid identitet.

Nätmobbing kan mycket väl beskrivas så som Bourdieu använder begreppet ”symboliskt våld”, det involverar motiv som diskriminerar och är nedsättande eller hotfulla handlingar som Bourdieu menar egentligen är vantolkade maktstrukturer som kan kvarstå i ett socialt rum inom alla fält. Den dominerande aktörer intar positionen av att ha ”rätt” och vissa menar att det symboliska våldet är på vissa sätt mer problematiskt än det fysiska då det stämplar den sociala ordningen.

Jag mötte själv en usling genom Facebook en fredagskväll då ett torftigt tidsfördriv snabbt blev ett obehag. Han utsåg sig själv till dominerande aktör och utövade symboliskt våld enligt alla kriterier och drog sig varken för utpressning eller förtal. Oacceptabelt. Men teorierna jag så fint har framför mig, jag lever inom dem även jag. Så trots att jag hela tiden visste min rätt undgår inte tankarna om bedömande. Vad skulle alla dessa människor tänka om mig? Jag är en klar blandad identitet, integrerad som jag inledde med, i systemet av sociala medier. Men jag är lyckligt lottad då mina vänner, både de kära som känner mig i livet bortanför uppkopplingen och de varma utan röster, slöt upp kring mig utan frågor eller fördömande. Jag är också glad över att jag vet vem jag är. Mitt kapital körde uslingen i botten.

Ibland, och oftare för vissa, företer sig sociala medier som ett verktyg att vänstra på sitt eget liv. Det är både bra och dåligt att tillåtas bygga upp sig själv, att utvecklas och att våga delta på ett sätt man kanske inte känner sig bekväm med i verkliga livet. Det är, för mig, som att befinna sig i en ständig ström av småprat, trams och dödligt allvar. Jag har nog aldrig varit så uppdaterad på händelser, viktiga sådana, i världen sedan jag blev Facebook brukare. Men det händer att den där strömmen förvandlas till en informations tsunami. Och ärligt talat, vi har väl inte direkt blivit bättre på att värdera källor och sanningshalt.

Så varför släpper vi in kompletta främlingar i våra liv? Naturlig nyfiken kanske, men jag satsar mina pengar på fransosen; det är ren kapitalförvaltning. Avtrubbning är också ett viktigt ord. När jag var yngre började nätdejting så smått ta sig in i Sverige och våra datorer. Suspekt och farligt. Idag har människor sin hem adress, samtliga telefonnummer, arbetsplats – jag har sett portkoder och GPS som anger vart brukaren befinner sig i realtid – postade för världen. Vi vet att många människor far illa på sociala sajter som Facebook. Visst skvallras det, det går inte att förneka och antagligen kommer det enligt min mening vara en växande störning inom sociala medier av den enkla anledningen att ju mer ett community växer desto fler gemensamma referenspunkter vi får; ergo fler att skvallra om. Däremot har jag märkt att skvaller som företeelse getts större utrymme för reflektion bland brukarna själva. Men naturligtvis är något som aldrig lämnar verkligheten ett säkerligen omöjligt projekt att eliminera från Internets gömmor, fast det förhindrar på intet vis att göra ett försök. Däremot behöver vi bli bättre på att identifiera det symboliska våldet och föra en mer öppen och kontinuerlig diskussion hur man skyddar sin identitet – vilken man än nu må ha valt.

Jag tror för att kunna skydda oss och samtidigt våga vara aktiva och avmaskera oss själva, vilket skapar det förtroende som förbättrar dialogens och mediernas värde, måste vi ta till oss relationen mellan tre perspektiv. Vi måste ha insikt i att sociala medier verkar på individnivå, vi iakttar och påverkar på flera vis varandra och ofta på ett kraftfullt sätt. Vi måste även vidga förståelsen av nätmobbing och symboliskt våld. Många säger idag att ingen är tvingad att använda sig av ett socialt medium, vilket förvisso är sant men ändock en dramatisk simplifiering eftersom vi lever i en tidsperiod där socialt kapital förvärvas i betydelsefulla mängder inom just dessa kanaler. Och att stå utanför är en maktreducering. Slutligen menar jag att vi, och då menar jag framför allt vi som individuella brukare, måste nu och igen bryta slentrianen och fundera över hur vi själva definierar vår identitet. Vilka är vi på nätet, vem vill vi vara. Hur berörs vi av det vi läser, hur berör vi andra, och den stora frågan; vad händer när vi loggar ut?

 

Krönikan har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.