Statsministerns jultal 2015: ”Samhällsgemenskapen måste vara för alla annars är den ingen gemenskap”

Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt (M) fick en erfarenhet som nästan sträckte sig till ett decennium så när Stefan Löfven (S) kommer till Gamla stan i Stockholm den nittonde december borde vi känna lite spänning. Åtminstone uppbåda något intresse. Problemet är att Löfven redan befinner sig i ett katastrofartat läge både politiskt och i det rådande samhällsklimatet att det är så gott som omöjligt att vända det förutsägbara till begeistring, men det är som sagt inget ovanligt utan snarare tradition inbakad i traditionen.

Inledningen är besvärlig, statsministern talar om morden på Kronans skola tidigare i år. Om attacken i Paris som ledde till att han ”förberedde mig för att kontakta president Hollande och ge svenska folkets stöd till Frankrike, för tredje gången på ett år”. Som om att svenska folket utmärker sig med sin medkänsla. Och när statsministern följer upp med att den globala flyktingkrisen lett till att Sverige inte längre klarar av ett värdigt mottagande, händer det plötsligt att några journalister på första raden vaknar till uttalandet; ”Jag är övertygad om att vi hade kunnat klara flyktingkrisen på ett helt annat sätt om vi hade delat på ansvaret inom EU”, är som att rentutav slänga ben på mediakåren och oppositionen. Löfven skyller Sveriges stängda gränser på EU!

Självklart är det en korrekt uppfattning av verkligheten som statsministern framför, vi kan med säkerhet påstå att om fler länder tog mer ansvar än de gjort hittills skulle åtminstone möjligheten till det så kallade goda mottagandet öka. Men vårt land befinner sig just nu i sådana omständigheter som formar ett mycket starkt, till och med aggressivt, förhållningssätt till frågan om ansvarighet. Inte ansvar, utan ansvarighet. Det finns ett behov av att någon erkänner skuld, det måste vara någons fel, någon vi kan se. Europeiska unionen är ingen fast punkt. ”Och historien om den här tiden är ännu inte färdigskriven. Lösningen finns på EU-nivå”. Tänkbart men genomförbart, blir den egentliga frågan.

Statsministerns tal berör värderingar, solidaritet och jämlikhet. Det här är Löfvens paradgren, det är den socialdemokratiska andans retorik. Och den är viktig, jultalets enda avgörande del ligger faktiskt i tonen. Nog för att politiken blir allt mer amerikansk så talar vi inte om ett svenskt State of the Union, men stickorden handlar om identifikation. Vad är Sverige för land, för oss och för andra? Nedskärning eller investering, ser statsministern som ett val av självbild.

”Sverige väljer väg: samhällsinvesteringar framför skattesänkningar och nedskärningar. I det man vill utveckla investerar man. Därför investerar vi i Sverige.”

Med politiska tal brukar man till den skriftliga versionen tillägga; ”Det talade ordet gäller”. Statsministern kallar Tage Danielssons fjortonåring från 1975 för ”en beundrad politisk agitator”som går till jobbet på julafton. ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredställelse och är den grund varpå samhället vilar”, säger Karl-Bertil Jonsson. Och statsministern.

På papper är det torftigt och en smula genant, men på något vis får Löfven det att fungera – han talar det levande. Därför känns det också varmt när han avviker, när det talade ordet gäller;

”Och där vill jag rikta ett speciellt tack till Sveriges klimat- och miljöminister som hade en viktig roll, utförde ett mycket, mycket bra arbete, en fin insats som bidrog till detta fina resultat. Tack, Åsa Romson!”

Det är helt uppenbart att denna livlina är den bästa julklapp Sveriges vice statsminister kunnat få i stormen. Statsministerns jultal är inte sprängstoff, och inte heller minutiöst genomtänkt. Men det är god ton och det är vad Sverige behöver.

”Den våg av hat mot samhällets mest utsatta som vi sett under året, skadegörelsen, hoten, mordbränderna mot våra asylboenden, den är vidrig, ynklig, avskyvärd. Och det är upp till dig, och mig, oss alla att stå emot den. Polisen förstärks. Vaktningen ökar. Men du och jag måste göra allt i vår makt för att bemöta och bekämpa hatet och rasismen.”

 

Debattartikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.