Trist!

HOMOGENT. Festivalsommaren närmar sig, men hutlösa priser stänger ute stora grupper. Kvar blir de som håller fast vid sittplatserna och smuttar på ett glas vin och undviker att prata med någon som de inte redan känner, skriver Linda Bönström.

Sommarsäsongen för konserter och festivaler har dragit igång. Biljettsläppen haglar, reklamen intensifieras och vi musikälskare blir kopiöst köpsugna. Nog för att vi tenderar att vara det året om, men för många är det något extra med soliga sommarkvällar där man får tillfälle att var dansant och oblyg. Med andra ord får landet känt för sitt svårmod ett litet uppsving på humörbarometern.

Samtidigt som jag själv faller hårt för erbjudanden om once in a lifetime-spelningar, det där som bara måste ses och höras, undrar jag ofta vad priset egentligen är. Kostar inte musiken lite väl mycket? Under senare år har jag märkt att svaret på den frågan är jo, publiken drar sig för hisnande biljettpriser. Eller nej, så ska jag inte säga, utan det handlar om att gränsen mellan dem som har möjlighet att gå och lyssna och dem som inte har det numera är knivskarp. Många ungdomar sliter häcken av sig med extrajobb och sparande för att kunna gå på festival medan andra har privilegiet att ta det hela med ro.

Och här slår hela business-arrangemanget in, att komma innanför grindarna med ett armband är en sak, att ha råd på området en helt annan. Inte för att man behöver bränna alla sina pengar på den sponsrade och monopoliserade ölen (som ofta är värdelös pissöl), men antagligen behöver man i alla fall något litet i magen när man ska röja hela dagen – vilken man måste om man verkligen vill få valuta för pengarna. Själv är jag svag för halloumiburgare, men jag kan lova att vad man än väljer på menyn så hamnar man nära eller över en hundring. Törstig efter maten, räkna med i alla fall trettio spänn för en flaska vatten eller läskeblask. Och så fortsätter det. Kan man inte bara låta bli att konsumera? Självklart kan man det! Jag vågar dock påstå att det är mycket svårt att värja sig för sådant som öronproppar och regnponchos.

Jag klagar en del, gnäller ofta, och ändå brukar jag dyka upp på än det ena än det andra. Jag hör numera till den åldersgrupp som håller på att ta över festivalerna (igen), vi som är tillräckligt gamla för att jobba och ser det hela som social rekreation. Vi som håller fast vid sittplatserna och smuttar på ett glas vin och undviker att prata med någon som vi inte redan känner. Vi som har musiken som trevligt bakgrundsmusik utan att den tänder någon direkt blossande eld inom oss. Nåja, ”vi och vi”…

Problemet kvarstår dock, i dag har publiken på sådana här evenemang blivit alltmer homogen, både klassmässigt och åldersmässigt. Och det är förbaskat trist! Den där knivskarpa gränsen som jag nämnde skär bort så många i dag. Varför är det så? En anledning är att musikerna återigen måste turnera för att kunna fakturera; deras musik har vi oftast gratis genom streamingtjänster som Spotify och Tidal, vilket minskar skivförsäljningen. Sedan får eventbolagen betala rent hutlösa summor för vissa artister. Självklart måste cirkeln slutas någonstans, och det blir hos oss som publik.

Återigen, det blir förbaskat trist! Det låter naturligtvis som en klyscha, men jag måste ändå fortsätta att hoppas att musik kan förena. Att vi får dessa gemensamma ytor att röra oss på som vi kanske aldrig får i vardagen, att vi får mötas på ett sätt som ger oss livslust.

 

Debattartikeln är tidigare publicerad i Opulens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *