Val 2014

Vart fjärde år får vi möjligheten att lägga den svenska valkulturen under lupp, för många yrkesgrupper betyder det rent av fest eller en stormig kärlekshistoria – om än så kortlivad. Vi tycks på senare år uppnått en alltmer tydlig form av mutualism mellan dem som ska granska makten och dem som granskar granskarna och det är en fascinerande relation där kritiska frågor måste ställas, men man måste också se till att man med det riskerar att låta makten slinka en ur händerna. Varför har flera svar med avancerade metoder, men jag skulle också föreslå en enklare mening; väljarna inför valet 2014 är fullständigt uttråkade. Jag har aldrig varit med om en tid där jag, helt subjektivt, hört så få vara intresserade. Eller jag ska snarare uttrycka det som att jag aldrig varit med om att höra så många säga att de är både upprörda och avslagna på en och samma gång. Jag hör själv dit; jag är fullständigt uttråkad.

Att vara uttråkad innebär inte här att vara ointresserad, det är antagligen snarare en känsla av stå  bakom kulisserna trots att man betalat för sin biljett. Potemkinkulisser skulle man också kunna tillskriva valrörelsen; det ser vackert ut men det sanna tillståndet är betydligt värre. Hur uppstår, låt oss säga, en kultur av blasé?

Jag vandrar en dag i huvudstaden, där makten har form av människor och byggnader, och minns plötsligt att längst ner i grunden är jag utbildad inom information och reklam. Jag har inte tänkt på det på många år, denna lustiga antydan om symbios, och kanske är det i sig självt förklaringen; vad som är information och vad som är reklam har smält samman så omsorgsfullt att varken eller är att lita på, eller ens att bry sig något särskilt om. Det har normaliserats under ”tyckare-kulturen” där åsikter tar mer plats än information, teknikutveckling som slagit tillbaka på källgranskning, och självklart att politiker idag är en profession likt alla andra. Tillsammans blir det ett hopkok av tillfälligheter, dagens fråga är inte så mycket mer än dagens vara som måste säljas omgående, dess aktualitet ruttnar snabbt.

Den mediala ägarkoncentrationen blir en variabel oavsett hur mycket man än hävdar sin objektivitet, och objektivitet är snarare ett maktmedel; varje dag berättar tidningarna för oss om vad som ”hänt” men inte med saklighet utan med subjektivitet. Det är korta uttryck, vilka går framåt, vilka går bakåt, – gärna vem som gjort bort sig – , och självklart förstår vi att det finns mer bakom det hela och ändå fångas vi av det, prognoser som väderleken. Intryck av sanning är kraftfullt, vi vet att meddelanden som ständigt upprepas skapar en känsla av att ”det ligger nog någonting i det”. Vi börjar tro, trots att vi vet bättre.

Tidigt under valrörelsen märker jag att ordlekar är på modet, vi har naturligtvis klassiska paroller men intressant är snarare den nya förgreningen av slogans. Häri sker en kulturell förändring hos en del partiers kommunikation med väljarna. Under 2014 har ett nytt språk dykt upp på valaffischerna. Moderaterna, Nya Moderaterna som det ska sägas nu för tiden, har en kampanj som fascinerar mig mest. Om vi återvänder till min promenad så är det här vad jag finner;

”BYE BYE

FÖRBIFARTEN

Eller rösta på Nya Moderaterna om du vill leda trafiken runt stan.”

”AJÖKEN NIO NYA TUNNELBANESTATIONER.”

”BOOM! DÄR RÖK FÖRSVARET.”

”R.I.P. RUT”

”THE END OF

UNGDOMSJOBB.”

”TACK Å HEJ
FRITT
SKOLVAL.”

”140 000

NYA BOSTÄDER KAN
HÄLSA

HEM.”

”SÄNKT KROGMOMS

SNIPP
SNAPP
SLUT.”

Många innan mig har kommenterat hur Nya Moderaterna ägnar sin valkampanj mer åt vad de konkurrerande partierna kommer att ta bort än vad de själva ska tillföra, men språket undrar jag mer över; vem talar man till? Unga människor, jag misstänker att man framför allt försöker fånga upp förstagångs väljarna eftersom efter åtta år som styrande måste bortfall av stöd kompenseras. Och unga människor idag befinner sig i en ytterst sårbar position eftersom de inte ens hunnit införskaffa något att förlora.

Retoriken stör mig, den är faktiskt obehaglig eftersom den på sin käcka och vitsiga svensk-engelska tummar alltför mycket på allvaret, – ansvaret, – vi står inför. Är det så här man når väljare? Är det ändå inte att fördumma folket?

Folkpartiet har också en valkampanj som är intressant. Intressant för att vara så intetsägande. Framför allt använder de två olika mallar (bara att byta bild inför sin egen valkrets) att klura på.

”Rösta för skolan.”

Utbildningsminister Jan Björklund ler stort med stängd mun, och det gör han väl rätt i för vad ska vi prata om; Nej, vi vill allt rösta emot skolan?. Jag har följt Björklund under året, och vi som har gjort det vet antagligen mer om hans barndom än skolpolitik. I mars besökte han Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg, talade om världsklass och kunskapskrav medan skolledarna fick gå därifrån svarslösa på sina frågorna om hur och när.

Den andra valaffischen finner jag mer förvirrande ju oftare jag ser den;

”Feminism utan socialism.”

Nog för att jag vet att ordet ”feminism” har skrämt fler än på mycket lång tid, feminism är fientligt och anstötligt, men vad betyder Folkpartiets kombination? Jag har ägnat många år åt dessa begrepp men har jag missat något viktigt, frågar jag mig själv. ”Social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män” (Nationalencyklopedin), ”Rörelse för kvinnors jämställdhet med män” (Svenska Akademins ordlista), ”Intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen” (Wiktionary). Vill man gå tillbaka till slutet på 1800-talet hittar vi också att feminism innebär att ”kvinnliga egenskaper uppträder hos mannen” eller ”Den atmosfär af feminism och annan nervslapphet som befordrat (freds-)rörelsen” (Svenska Akademins ordbok), men låt oss stanna i nutid.

Så vi har alltså en feminism, men vad är då socialism som Folkpartiet vill klara sig utan? Använder vi samma källor som ovan blir den samlade förklaringen att ”socialism främst kännetecknas av åsikten att produktionsmedlen bör tillhöra och drivas av samhället” och är en ”politisk ideologi som vill ha ett samhälle utan klassklyftor”. Man kan lätt gräva ner sig i akademiska begrepp på grund av dessa två ord. Jag menar att det är en nödvändighet. Det är ord som tillhör skapandet av Sverige, det är inte slit och släng ord, de har en stor mening. Folkpartiet förklarar sin egen mening;

”Mer feminism utan socialism

Vi säger ja till vinster i välfärden för att det ska vara möjligt att tjäna pengar på sitt företag även inom kvinnodominerade yrken som vård och omsorg. Vi säger istället nej till vänster i välfärden för att en socialistisk politik innebär mindre chans för kvinnor som arbetar inom offentlig sektor att byta arbetsgivare och därmed kunna påverka sin lön.”

Över texten finns bilden av en Barbiedocka sittandes på en kista med pengar.

Jag kan inte räkna ut hur det går ihop, eller inte går ihop.

Torun Nilsson skriver på ledarsidan i Dagens Industri att ”Alliansen måste bryta godhetsmonopolet” (2014-09-06), om varför väljarna inte ser hur medmänsklig deras politik är. Nilssons teori är klar, rödgröna väljare är gammaldags som inte trivs med tidens komplikationer, naiva nog att falla för ”valfläsk”. Problemet menar Nilsson är att ”alliansen inte tycks få tillräckligt gehör för sin goda politik.” Jag tycker det är intressant eftersom jag funderat över varför andra affischer hamnat i skymundan som exempelvis;

”Rädda Din vårdcentral.”

”Mindre klasser. Mer kunskap.”

De finns, men social solidaritet skriver man med små bokstäver. ”För den enskilda finns det alltid risk att komma i kläm. Men i en föränderlig värld finns tryggheten bara i själva förändringen”, skriver Nilsson abstrust.

Naturligtvis finns det fler budskap att tolka, självfallet innehåller valkulturen fler lobbyister än jättarna Svenskt Näringsliv och LO, och ytterligare uttalanden är värda att dissekera.

Min poäng är att detta är tonen som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och vice statsminister och tillika utbildningsminister Jan Björklund (Fp) väljer.

Med knappt fem dagar kvar av valrörelsen jämför statsminister Reinfeldt Alliansen med skidåkerskan Charlotte Kalla i en intervju med TV4, ett uttalande som antagligen kommer att sitta kvar långt framöver; ”Nu är det dags att göra som Charlotte Kalla gjorde i OS, nu gäller det att ta dem på sista sträckan”. Hur ska det gå till undrar journalisten och Reinfeldt förklarar helt enkelt genom att visa att de är är ”sporrade och heta”.

”Dessutom bäst tillsammans”.

Och så faller kulissen mellan ”vi” och ”dem”.

 

Debattartikeln är tidigare publicerad i Tidningen Kulturen.