Verklighetens folk – vill vi verkligen vara så här?

Crister Enander undrar på Facebook; “ Finns det några vetenskapliga belägg? Blir vi mer korkade på somrarna?”. Jag tycker det är en utmärkt fråga. En del läsare kanske har invändningar till denna artikels relevans i en kulturpräglad tidning men jag hävdar å det bestämdaste att den har ett syfte. Kultur är ett begrepp, som för mig, är det allra närmaste vi kommer till att ringa in det mänskliga sociala varandet. Det är inte enbart de målningar vi studerar eller den litteratur vi begrundar. Kultur är alla små bitar av vilka vi är och hur vi passar in i varandra, klistret, det stora spelbrädet vi förflyttar oss över i verkligheten. Och där möter varandra.

Ofta sägs det att vi kan döma ett samhälle genom att titta i dess fängelser. Det är nog bra det, men jag skulle vilja påstå att man också kan mäta samhällsklimat genom sin egen reaktion på godhjärtade handlingar. Ibland är känslan så stark; avsaknaden av välvilja bland oss sänder budskapet att det blir ingen barmhärtighet så vänta inte längsmed muren.

Härom kvällen bjuder en grannfamilj på grillning i aftonens sommarvärme. Bara sådär, förklarar jag exalterat för alla. Enkelheten och spontaniteten fascinerar mig och vid närmare eftertanke är det kanske inte så underligt. Mellan 1986 och 2002 bodde jag i samma radhus med i stort sett samma grannar i bruksortens Sverige. Under sexton år kan jag inte minnas att vi grannar grillade eller firade något tillsammans, de bjöd inte in oss och vi bjöd inte in dem. Så sitter vi där och har trevligt, familjen är ursprungligen från Vietnam och säger att de tycker Sverige är ett av deras favoritländer just för att människorna här är så artiga. Min sambo och jag blir tysta. Förlägna. Inte så väldigt, svarar jag långsamt. Tillägger, som om jag visste, att det är inte längre som förr. Jag må inte ha levt det själv men jag är tämligen säker på att min morfar inte plötsligt vaknade upp en morgon som en sjuttiofemårig, och i ordets sanna mening, gentleman. Naturligtvis måste man fråga sig vad är det som hänt.

Gör ett kallare samhällsklimat kyligare människor? På sistone kanske fler av er har lagt märke till alla skyltar som dykt upp på de lokala vårdcentralerna och tandläkaremottagningarna. De som inte var där innan. De som i stora bokstäver statuerar villkoren; inga fakturor, endast kontant betalning, ej avbetalning. Helt enkelt ett ”finare” sätt att säga kom tillbaka när du har pengar. Förmiddagar av bättre slag tar mig till närmaste torg eller in till stora staden. Där finns inget lugn eller tomma ytor, snarare står jag alltid undrande över varifrån alla människor kommer – är det ingen som arbetar längre? Är det här iakttagelser som är del av essensen, att den sociala kontexten bekräftar eller avvecklar handlingar som den sociala kulturen genererar? Eller i klarspråk, blir vi jävligare gentemot varandra i takt med att vi upplever att samhället blir jävligare mot oss själva.

Det är inte stora socioekonomiska faktorer jag vill lyfta idag. Jag vänder mig till de små handlingarna som jag misstänker innehåller ett större värde än vad vi är villiga att tillstå. Artighet och anständighet. Två ord som numera tycks smaka illa i munnen, de påstås agera synonymer till krypande och lismande. Jag vet inte vad de gjort för att förtjäna det, kanske är det 80-talets förtal som har återvänt. När min dotter var nyfödd och staden var täckt i snö drabbades jag ofta av ett lätt illamående när jag funderade på om någon skulle hjälpa mig att få upp barnvagnen på de gamla plåtmonstren. Ibland fick vi vänta, ibland hoppade jag på någon förbipasserande och, mer sällan dock, fick jag frågan. Frågan som genom min barnvagns epok sken in i hjärtat; Vill du ha hjälp?

För några veckor sedan reste jag SJ ersättningsbuss med barnet som hunnit bli fyra år. Om det inte var så att jag själv vet att det är skönt att sitta ensam och ha fönsterplats skulle jag kunna svära på att alla medpassagerare var döva och blinda. Det fanns inte två platser kvar bredvid varandra vilket skapade panik och tårar. De frivilliga var märkligt frånvarande så jag valde ett offer. Ska man ha förtur och specialbehandling för att man har barn? Nej, kanske inte. Men kanske borde barnen ha det. Som en annan gång hon och jag reste tillsammans, då hon vågade sitta bredvid en ung man. När han spände fast säkerhetsbältet åt henne blev jag överväldigad av tacksamhet. Och det är så jag vet att den sociala kultur vi göder innehåller markanta brister. Vi ska uppskatta hjälp vi får från våra medmänniskor, men när vad som borde vara självklara handlingar väcker sådana starka emotionella reaktioner måste våra värderingar ha förflyttas. I den självklara kategorin finner vi oftast konsensus kring äldre, gravida, handikappade och skadade. Fast det borde möjligen skrivas i imperfekt, det tycks krävas mycket för att få en ledig stol trots allt. Och jag vill verkligen understryka att detta inte är något som enbart gått de yngre förbi.

Värmen får det att verka som att Hin håle förfört mig och jag surrar som en ettrig mygga du aldrig lyckas att klå i nattens mörka sovrum. Så nog sker värmerelaterade övertramp rätt in i dumheten. Men jag har påträffat en större bov än klimatet. De kallas transportmedel. Så fort buss, båt, tåg eller flygplan är med i bilden kan jag svära på att den kollektiva konventionen pressas till exploderande galenskap. Mina föräldrar måste ha anlänt till jorden med ett ufo då de uppfostrat mig i vad jag trott vara universella förhållningsregler; den som sitter framför går först under köbildning gällande avstigning, och, de som ska gå på väntar tills de som ska av kommit förbi. Och när jag tänker efter borde de ha förvarnat mig att inom kollektivtrafiken är det vanligt förekommande att chauffören tittar rakt på dig men ändå stänger dörren och kör iväg. Eller att ibland får man stilla vänta medan chauffören hojtar order i högtalaren men inte ids att resa sig upp och visa dem som inte förstår, allt medan bussen går på tomgång. När jag ändå håller på vill jag också säga att när jag går in i en affär eller en restaurang menar jag inte att personalen behöver vara livegna. Bara något kompetenta. Eller vänliga. Jag kan faktiskt nöja mig det sistnämnda.

Detta är ingen attack på kollektivtrafiken, den bara råkar illustrera en hel del av det vardagssvineriet vi lagt oss till med. Vi är en nation av folk välkända för vårt behov av ensamhet och utrymme, Bergman spred det svenska vemodet över världen och vi är inte snabbast i starten när vi nyktert tillstånd förväntas socialisera. Det är okej. Men glider man bara med kan det lätt hända att man blir som en äldre dam som bor ensam något kvarter bortom mitt. Jag kallar henne Rasistkärringen. Första gången jag såg henne följde hon efter en stackars mörkhyad kvinna iklädd heltäckande slöja och trakasserade henne genom gångarna på ICA. Senast jag såg henne klagade hon på att hennes, låt oss säga invandrade, grannar skaffat hund men inte hade råd med mat till alla sina ungar. Hon kan vara vem som helst bitter över vad som helst. En människa som inte klarar av att se andra människor, synen blockerad av hängivenhet till det egna jaget.

Skitstövlar finns alltid, det tycks vara en naturlag, men om vi vore bara lite mindre skitstövlar kanske det skulle bli lättare att se varandra när vi stampar omkring på det där spelbrädet. Inte för vi måste, nej sådana ord passar inte längre i vårt kulturella språk. Vi behöver inte alla skaffa hippie hår och protestera mot krig, minor och svält – trots att vi antagligen borde. Varje dag kanske inte heller de stora frågorna som kriminalitet, våld och utanförskap behöver manglas.

Jag har ett köksbord under allt katthår, jag har ett bibliotek fyllt av ord kring vår sociala samexistens. En del människor så som Göran Hägglund tror inte att det är möjligt, men mellan dessa rum, mellan de olika kulturer som trängs därinom finns ingen konflikt. För verkligheten och dess kultur måste få rymma små och stora frågor, perspektiv att förstå och välja. Små och stora handlingar som kan dela samma värde. Det säljande argumentet för att försöka bete sig som en anständig människa är att det kostar dig absolut ingenting. Det kan till och med vara en upplyftande känsla när man för ett ögonblick stiger ur den nymoderna narcissistiska kulturfällan och är ensam med någon annan.

”Det är så många, så många, som vill ta en ner på jorden, vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden”, sjunger Lars Winnerbäck och det kan väl inte vara annat än en uppmaning till verklighetens folk. Var lite schyssta mot varandra helt enkelt.

 

Krönikan är tidigare publicerad i Tidningen Kulturen.