Vetenskaplig polemik – Sanning eller sanningslik?

Journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink kom ut med sin nya bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” (Natur & Kulturs förlag 2011) som handlar om en ung judisk pojke, ett flyktingbarn som 1939 kom till Sverige. Ingrid Lomfors, historiker och tillika författare uttryckte oro för att forskningsresultat kan komma att få stå tillbaka till förmån för romaner. Sedan var fighten on, a la Americana.

Jag fångades av den här tvisten lite mer av slump än aktivt deltagande i litteraturdebatten för att vara ärlig. Åsbrink skrev ett inlägg i DN med rubriken ”Provocerande introvert på universiteten”, om hur kunskap tycks stanna innanför skolan, något jag alltid funnit mycket bekymmersamt. Och sant. Men när jag började sjunka djupare ner i den här specifika diskussionen kunde jag inte annat än fundera på om dessa ypperligt meriterade och respekterade yrkesmänniskorna egentligen förstår varandra men vill föra samtalet åt olika håll. Den drivande frågeställningen för mig blev logiskt nog huruvida man kan presentera vetenskaplig forskning i romanform?

Jag vill vara tydlig med att jag inte recenserar boken ”Och i Wienerwald står träden kvar”, men den är samtidigt det aktuella avstampet, den är ett exempel på vad vi måste konfrontera för att grundlägga den goda vetenskapen i moderna termer. Åsbrink menar att hon inte skriver fiktion, att hon medvetet valt bort att presentera sin forskning och sitt material i den traditionella akademiska formen. Hon skriver i DN att boken bygger på kontrollerade och kontrollerbara fakta men vänder sig emot noter och källhänvisning, nog för att hon kunnat presentera detta; ”Men svänger det” frågar författaren. Åsbrink vänder sig, i min tolkning, i två led. Först kritiserar hon att akademiker skulle ha ett företräde till att skriva om historien framför någon annan, varför skulle inte en journalist kunna bidra med lika god upplysning? För det andra lägger hon stor kritik vid att universiteten inte når ut med sina forskningsresultat till allmänheten, att när de misslyckas skriva avhandlingar så de blir ”brinnande bästsäljare” får de skylla sig själva. Vem får skriva denna sanna historien om förintelsen?

Ja, dagen innan Åsbrink kom med sitt genmäle hade Ingrid Lomfors ställt just den frågeställningen i sin debattartikel ”Glöm inte forskningen om Förintelsen”, om förutsättningar för att skildra någon form av sanning. Utan tvekan plockar Lomfors isär Åsbrinks ”Och i Wienerwald står träden kvar” bit för bit. Men det hon inte säger, det hon inte kritiserar överhuvud taget är att boken skulle vara utan värde. Snarare skriver hon att den är ”medryckande, tankeväckande och reslutera[t] i utmärkt litteratur”. Men detta tycks gå blint förbi. Kärnan, som jag ser det, handlar inte om att Åsbrink anklagas för att ge någon falsk skildring eller historieförvridning utan om att det finns en fara i att marknadsföra det som forskning; som en vetenskaplig presentation. Det är olämpligt att säga att en berättelse, som den här boken faktiskt är, skulle vara detsamma som vilket annat forskningsresultat som helst. Och det handlar om den absolut grundläggande transparensen, vi – alla – måste ges möjlighet till att validera resultatet vi tittar på. Det handlar om forskningens hela varande, vi måste rimligen ha material till förfogande för att förstå vad som lett fram till slutsatsen. Annars fallerar den kritiska samhällsdebatten totalt. Forskningen får aldrig bli ett medel i sig själv för tyckande, distansen och bevisbördan får inte inskränkas.

Återigen, handlar inte om ”Och i Wienerwald står träden kvar”, men låt mig demonstrera problematiken. Jag samlade ihop åtta olika litteratur recensioner av boken från olika svenska tidningar. Det var väldigt spännande i sig, detta tycks vara ett av de få ämnena när recensenterna gärna skriver långt, och förvånansvärt allmänbildat om förintelsen, Kamprad och Sveriges neutralitetspolitik. De har en tendens att glida ifrån ämnet för hand så att säga, ut till en mer normativ, jävlar anamma text. Men i alla fall, i en högst ovetenskaplig procedur kodade jag snabbt materialet. Bearbetningen ledde fram till att boken recenseras i affektiva termer, det handlar om känslor som boken framkallar. För det är väl recensenternas jobb så inget fel i det, men vi måste idka vaksamhet när ord och uttryck som ”närhet”, ”empiri”, ”historia”, ”bekräftar”, ”mellan raderna” och att ”se tydligt” används med en självklarhet. Som ”närmast total autenticitet”; ”sanningen” är vad som säljer boken. Det är inte Åsbrinks fel, ja inte helt åtminstone, men då måste man kunna luta lite åt att upplägget inte är helt perfekt.

Det senaste stycket ovan lämnar dig som läsare i mitt tolkningsgrepp, min värld. Kanske finns det här mönstret i mottagandet av boken, kanske inte alls. Bara jag sitter på källorna för vad jag kallar sant, metoden är dold. Därför kan författandet aldrig bli lika som forskning. Men det är inte samma sak som att författandet är mindre värt.

Det var ingen självklarhet för mig vart jag borde stå i den här debatten. För mig har den akademiska formen alltid tyckts mycket logisk, det finns en procedur som är satt för att forskningssamhället ska kunna förstå varandra helt enkelt, och så är det för alla arbetsgrupper. Vare sig man är forskare, ingenjör, byggare – vad än – använder vi ett speciellt språk med specifik betydelse just för det arbete vi utför. Formen är också en säkerhetsfråga, som i forskningen finns mycket stort ansvar för material och hur det framställts. Andra människors integritet och upplevelser ska genom vissa regler skyddas ifrån att missbrukas.

Samtidigt grämer det mig att jag läst många, många avhandlingar som aldrig får någon vidare bred respons. Resultat, fakta och i många fall förslag på förbättringar på allvarliga problem blir, som bäst, bara cirkulerade inom den egna institutionen. Forskarnas värld framstår helt klart som elitistisk och för många tämligen ogripbar, rent av onödig. Frågan om vem som får berätta vad som är måste naturligtvis tas på allvar. När jag ställer de olika argumenten framför mig blir frågan om en stor folkbildning och intresse för samhällets historia och konstruktion uppstår genom sakprosa, är det då en dålig sak? Ibland faller fler perspektiv in av sig själva; min femåriga dotter kommer och frågar om Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga” är på riktigt. Hon tittar på filmen och vill veta om det såg ut så förr i tiden. Instinktivt svarar jag att ja det gjorde det. Så kommer jag på mig själv, hur sanningen egentligen formas av det givna. Jag kan tro att Lindgren återger pigan som sover i köket eller priset på godisbitar korrekt, men allt däremellan? Astrid Lindgren kan mycket väl ha berättat hur det var i en socken i Småland under tidiga 1900-talet, om fattigstugor, husförhör och palt och det är en del av vår historieförståelse. Men det är inte forskning. Ett nytt test; tar fram två böcker med historiska element och ber min sambo att läsa baksidorna. Vilken är en roman och vilken är en bok om historia? Inte det heller är en självklarhet. Och vet vi inte vilket som är vilket finns det en stor risk att vi tar något för sanning som inte är, det blir istället en skev kunskap. Även om all sorts läsning naturligtvis är bra och ska uppmuntras så blir det en motverkan mot vetandet och relaterandet om vi inte är tydliga med materialet.

I den tidigare nämnda repliken av Åström påtalar hon att Lomfors ska ha en kommande recension av ”Och i Wienerwald står träden kvar” i tidskriften Judisk krönika, författaren menar att ”det står redan klart att hon [Lomfors] önskat sig en annan text”. Den här recensionen är inte tryckt när jag skriver detta, men däremot i senaste numret av samma tidning (september 2011) har Lomfors ett tvåsidigt uppslag med kritik mot historiebeskrivningen som tillrättalagd gällande Erik Nordbergs utredning om Walther Sommerlath. Hon skriver att ”perspektivet, källhanteringen, ordvalen och bristen på historievetenskaplig kontext styr utredningen i en obehaglig riktning”. Hon kritiserar att hovet håller på allt material som ska ligga till grund för de forskningsresultat som presenterats efter att drottningen själv begärt en utredning över sin fars aktiviteter under krigsåren. Frågar ni mig är denna rapport i stort värdelös så länge man går emot vanlig praxis att ge tillgång till materialet åt andra forskare. Kritik, den meningsfulla kritiken, kan inte uppstå ur inget. Ingrid Lomfors kritik gentemot hovet är i princip densamma som emot Elisabeth Åsbrink. Jag kan inte uppleva det som att Lomfors är ute efter någon hegemoni över historieberättandet, över vad som är sant och hur det berättas. Hennes akademiska expertis är förvisso judisk historia, svensk flyktingpolitik, och just förintelsen men hon argumenterar inte emot berättandet utan för att vi måste hålla ordning på vad vi låter läsarna tro. Och i ärlighetens namn är inte Lomfors ensam i denna kritik för även om recensionerna överlag är mycket goda för ”Och i Wienerwald står träden kvar”, finns det faktiskt några som erkänner att det är problematiskt att inte riktigt veta. ”Det betyder förvisso flyt i berättelsen, men också att läsaren går vilse när det gäller att avgöra vad som är nytt”, skriver Kim Salomon för SvD.

Inte heller är det här en ny polemik. Inte alls. Ta exempelvis den oerhört meriterade och också respekterade Christopher Gillberg som hyllats för sina forskningsinsatser gällande neuropsykiatriska tillstånd hos barn och ungdomar. Han lyckades hamna i en offentlig och mycket långdragen strid gällande just hantering och utlämning av källmaterial som ledde till en dom för tjänstefel 2005. Ingen ska vara oantastlig gällande forskningsetik. Men det finns också en annan aspekt som det inte talas särskilt högt om men som så klart alltid är oundviklig; nämligen pengar. I Sverige var det statliga anslaget för forskning vid universitet och högskolor 29,47 miljarder kronor under år 2010. Och då investerar näringslivet så mycket som tre gånger mer enligt regeringen och privata finansiärer är verkligen inte obetydliga. När gränserna mellan god forskning och variationer av denna blir alltmer diffusa måste det påverka vart pengarna ska gå; hur bedömer vi vad som är investeringar? Det är onekligen en känslig fråga.

Det som händer med källmaterial, det som blir till data är något som skapas av forskaren och som ska kunna limma ihop bitarna av verkligheten och analysen som sedan lämnas i ett resultat. Ofta handlar det om ”capta”, att göra data om något som redan hänt men validiteten är aldrig absolut, det handlar med andra ord inte om sanningen som obestridbar utan tvärtom. Det handlar om ett kvalitetskrav som ställer verkligheten till förfogande.

”Och i Wienerwald står träden kvar” kanske ska ses genom dess detaljrikedom, en mjuk verklighet som undersöks med mjuka data, och det är inte fel. Olika grepp att författa historien, olika sätt att bygga samband, likt säg Peter Englund, Elisabeth Åsbrink eller Ingrid Lomfors är inte fel. Så länge vi är helt öppna med om vi kallar det sanning eller sanningslik.

 

 

Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.