Vi är industrin

KÄNDISDÖD. På gymmet har min tränare nära till tårarna. Hon är berörd, kanske till och med en smula skakad. Hon säger att sista låten kör vi som en hyllning till Avicii, Tim Bergling, som dagen innan påträffats död. ”Han var en mycket fin människa som bara blev tjugoåtta år”, säger hon.

Var det Berglings musik? Hans välgörenhetsdonationer? Att han var alldeles för ung för att dö bara så där? Frågan om vad som gör en känd människa till en fin människa är fascinerande. Ta bara mitt flöde på Facebook: inläggen om Berglings bortgång gick tillfälligt om dem om Svenska Akademins skandaler (vilket i sig talar just för att Bergling var en fin människa). En del uttrycker sorg och saknad, andra irritation. Kan man ha några av livets största känslor för någon man inte ens mött?

Jag talar egentligen om artisten Avicii och människan Tim eller om relationen mellan artist och människa. Lyssnar man så skulle jag säga att de flesta artister menar sig sträva efter att ”vara sig själv”, att bevara något slags integritet. Men hur många kan rimligtvis lyckas med det när man är sin egen vara – för sälja måste man, det ligger liksom i sakens natur. Och det är detta människor är förbannade på: industrin. Industrin driver på för hårt. Industrin skiter i allt och alla. Industrin bryr sig bara om pengar. Industrin dödar.

Och nog finns det inslag i industrin som inte är vackra, ja rent äckliga, men vad är industrin – egentligen? Ondskefulla managers och giriga skivbolag har ställt till med mycket elände, men också vi som publik har ett ansvar som vi väldigt gärna smiter ifrån. Vi brukar inte tveka att delta i dansen.

Jag är en del av industrin. Jag har köpt skivor av musiker som jag vet super och knarkar upp sin lilla bit av kakan. Jag har gått på konserter, jag har recenserat och jag har hört låttexter som man i efterhand brukar kalla ett rop på hjälp. Men någon hjälp har jag nog inte varit, samtidigt som jag fortfarande tror på det där med livets största känslor. Det är den vackra delen av industrin som vi är.

 

Debattartikeln har tidigare publicerats i Opulens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *