”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.” Anteckningar om Lars Gustafsson – Crister Enander

Crister Enanders ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.” Anteckningar om Lars Gustafsson (Ord & Kulturs Förlag 2016) är en samling med avgörande texter som med tydlighet visar var han nu befinner sig som författare och litteraturkritiker.

”Det är en hisnande resa som väcker en mängd livsavgörande frågor, frågor alla bör finna sina egna svar på. Och Lars Gustafsson är inte bara en utmärkt ciceron. Han är en inspiratör, en allvarlig röst som väcker tankeverksamheten till liv.”
För att använda Gustafssons egna ord handlar det om att vara intellektuell – att våga vara intellektuell. Och Enander vågar, jag skulle säga kanske till och med mer än i sina tidigare böcker. Han låter teoribygget flöda, litteraturvetenskap – hans egen formad vetenskap – får ta plats. Sida för sida är detta en bok som inte skäms det minsta över att vara bildad.
”’Om det är ett tecken på sjukdom eller hälsa att hålla fast vid en sådan idé: det kan bara historien själv avgöra. Låt det blåsa! Håll fast, håll fast! Och vad ni än gör, förneka inte er själva! Då kommer det förr eller senare en dag när ni ser att ni har byggt på alltför lösa grunder, stormen skakar och förändrar, håll fast! Annars kommer det en dag när ni bara hör ert liv dämpat, på avstånd som en vattenåder i en bergvägvägg: och ni kan inte nå den!’” – Lars Gustafsson.
Under läsandet får jag känslan av att han inte skriver ”Anteckningar” för någon annan än Gustafsson själv, det går längre in och djupare ner än det samtal han beskriver sig ha med Gustafssons böcker och personliga minnen.
”Han gav mig, som välvillig berättare om de väsentligheter litteraturen erbjuder, ett försprång som jag är ytterst tacksam för. Den sortens beledsagare ska vi alltid försöka behandla med öppet sinne…’Allt är tillåtet!’ manar han oss som arbetar med att skriva att inse. Hans stämma uppfordrande, den ömsom viskar ömsom beordrar. ’Allt är tillåtet!’ Den som tvekar att skriva sanningen sviker sitt uppdrag.”
Minnen – dessa ömma minnen – lyckas författaren att förmedla utan det slem som gärna sätter sig som ett såll hos människor, det slisk och post-mortem lismande som går hand i hand med avlidna celebriteter. Utifrån vad Enander berättar om människan Lars Gustafsson torde han varit bedrövad över all den uppmärksamhet hans död tilldragit sig, alla som säger sig ha känt honom, sett hans sanna jag när han kämpat genom livet för att inte bli sedd.
Just detta, att bli sedd i ögonen, är en stor del av ”Anteckningar” då Enander försiktigt men med klar skärpa försöker lyfta lager av lager med roller Gustafsson skyddat sig själv med.
Men det är inte ett försök att komma författaren innanför huden, det är inte jakten på ett stort avslöjande som driver boken framåt, det är en respektfullt utförd handling – ett Enanderskt hedersord.
”Vår tids frågor är enligt Lars Gustafsson bland andra denna:
’Är således kärlek i detta samhälle möjlig?
Om svaret är nej, måste vi skapa en ny människa, en ny värld.
Detta, och ingenting annat, är den ohyggliga insikt till vilken mina forskningar om mig själv har fört mig.’”
Och detta är, för att återgå till det intellektuella samtalet mellan Enander och Gustafsson som pågår igenom boken, inte enbart ett sätt att minnas en vän och kollega utan känslan av att författaren vill visa upp sig; det här är mannen, författaren och den intellektuella människan du hjälpte mig att bli.
”Lars Gustafsson fäster – med all rätt som vi även sett tidigare – stor vikt vid hur språket börjar missbrukas. Gamla ord trasas sönder och tvingas ovanifrån på nya innebörder. Språket blir korrumperat och utsatt för en medveten ockupation för att på så sätt förvrida medborgarnas verklighetsuppfattning. ’Detta språk har vi gemensamt’, framhåller Gustafsson i Den onödiga samtiden. ’Det tränger djupare in i oss alla än någon injektionsspruta kan göra, det tränger i våra drömmar och mardrömmar.’”
Med ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.” Anteckningar om Lars Gustafsson tackar Enander sin egen ciceron.
”Nu är det upp till oss att på nytt angripa de mäktiga och deras murar så att sprickorna åter blir synliga och öppnar vägar in i maktens boning så att protesterna och det levande avståndstagandet blir hörda. Makten får inte existera utan motstånd. Ska friheten bevaras måste de beslutande och mäktiga stå under ständiga angrepp och granskning . Ingen äger längre rätten att tiga och samtidigt betrakta sig som en fullvärdig medborgare.”
Benjamin Gustafsson förtjänar att uppmärksammas då hans omslagsfoto är något jag kommer tillbaka till under genomläsningen av ”Anteckningar”. Han har fångat Lars Gustafsson på bild så som Enander tycks ha fångat honom i skrift, de olika formerna framträder i symbios. Också Agneta Blomqvist har hedervärt bidragit till minnet och boken genom att tillåta två kärleksdikter från Lars bli publicerade för första gången.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *