Way Out West 2014 – Att träffas verkar viktigare än spelningarna

way out west 2014 foto: sturefoto

Musik och mode har i alla tider hört samman, varje musikstil har tillsynes också en oundviklig klädkod och 2010- talet är inget undantag för denna förening. Snarare tvärtom. Men kan olika typer av identifikationsmarkörer, olika stilar och intressen, också mötas? Stadsfestivalen Way Out West handlar inte bara om musik utan är också en skådeplats för moderniteten.

Också publicerad i Tidningen Kulturen
Årets Way Out West festival förvandlar Göteborg till en tillfällig syn av världsordning. Bland invasionen av tygkassar, byxdresser, tighta jeans med hög midja och bara magar blir jag emellanåt osäker på om jag hamnat i en lortfri och oinspirerande återuppsättning av Woodstock eller Dirty Dancing. Kanske har Marc Jacobs startat en outlet butik med rea. Runtomkring är det sponsorerna, annonsörerna och försäljarnas yta. Way Out West, arrangerat av Stockholmbaserade företaget Luger, har nu valt en säker linje att gå på med bara ett fåtal stora akter och en större spridning av mindre aktiviteter som film och konstvisning. Det här är ett mycket klokt beslut; de senaste åren har vi fått se många festivaler dukat under ekonomiskt eller tvingats att dra ner i skala. Men det är ändå lite trist, det är det, men samtidigt får vi ytterligare ett bevis på att i Sverige är debatten om kultur och finansiering tämligen undertryckt. Regeringens så kallade kulturpolitiska mål är mycket diffusa om hur mångfalden ska stärkas, och framförallt hur man beslutar om vilka verksamheter som ska prioriteras. Trots ett enormt intresse hos besökare och goda relationer med artister från i stort sett hela världen är musikfestivaler alltid förbisedda i frågan, det är som att verka inom en gammaldags ram av hög och lågkultur. Och det får sina tydliga effekter. Biljettpriser är en frustrerande utgångspunkt för vem som har tillgänglighet och inte, årets tredagars festivalpass kostar inte mindre än 1895 kronor för en vuxen och 1595 kronor för ungdom, serviceavgift tillkommer naturligtvis. Och väl inne på området är inget förutom musiken gratis, köp av öronproppar tillkommer lika naturligtvis.

janelle monaé foto: sturefotoWay Out West är annorlunda än många andra festivaler jag besökt, här urskiljs andra konturer. Publiken, besökarna, verkar överordnade artisterna eftersom socialiserandet är såpass starkt; att träffas verkar viktigare än spelningarna. Man skulle säkert kunna säga att det beror på utbudet som inte når upp till oförglömligt men jag misstänker också något annat, vi är på identitetens modeshow. I staden visar man upp sig, medvetet eller omedvetet, och här syftar jag inte till framhävandet av olika attribut utan den snabba reflexivt som krävs när man under en enda vanlig dag kan befinna sig bland hundratals främlingar. Ofta kallas detta för att leva med storstadspuls. Och ofta är de mest uppskattade artisterna de som kan forma sig efter detta.Janelle Monáe, amerikanska R&B sångerskan som till och med fått en dag uppkallad efter sig i Boston, levererar som utlovat med energi och fart. Inte ens mellansnacket om alla människors rätt att älska vem de vill blir tramsigt, Monáe har publiken med sig. Och det är inte märkligt eftersom det är inte bara hennes musik har mottagits med ett hagel av priser och nomineringar utan också hennes sociala och politiska engagemang har uppmärksammats. Även om vissa delar av scenshowen ger mig minnesblickar från Tina och Ike Turner är detta bara estetiskt, inget är underkuvat hos Monáe och det estetiska är till trots briljant. Hon förstår att kombinera image och artisteri med lyhördhet och interaktion med sin publik. Monáe förekommer också som talesperson för CoverGirl, i reklamfilmer, till och med som röst i den animerade filmen ”Rio 2”. Inför Världsmästerskapen i fotboll 2014 släpptes hennes senaste singel ”Heroes”, cover av David Bowie, som del av en Pepsi kampanj.Man betalar aldrig ”bara för musiken”.Way Out West satsade på OutKast som huvudnummer och det blev antagligen en bitter hand att sitta med. På outcast, foto: sturefotopapper såg saker bra ut, att få hit den amerikanska hiphop gruppen med André 3000 (André Lauren Benjamin) och Big Boi (Antwan Patton) skulle bli sommarens sista hit. Det var både återförening och tjugoårs firande av gruppens födelse, storsäljarna som ”Ms Jackson” och ”Hey Ya!” skulle locka till sig en bredare publik. Klädmärket ”Benjamin Bixby” ska vara på gång med en ny kollektion och Big Boi har sin egen Chuck Taylor design hos Converse. De första låtarna byggde upp en stämning som snabbt rasade ihop med ett buller. André 3000 och Big Boi börjar prata med varandra i något halvt begripbart mummel om olika vaginor och skrattar åt sina egna skämt medan jag står längst fram och funderar på om de är höga. En kille innanför staketet börjar räcka sig ut mot unga kvinnor i publiken, han säger att de dansar bra och har snygga former; vill de dansa på scen är frågan och de som tänker ställa upp rundas ihop längs med sidan. Vad som händer med dem sedan vet jag inte, jag har lämnat min plats i publiken, konserten är olidligt seg.”Den här låten skrevs nog innan ni var födda”, säger Lemmy Kilmister och ler. Han kan nog mycket väl ha rätt när man ser de flesta i publiken men när Motörhead kommit till Way Out West möts de av kärlek. Det är inte en spelning bara för hardcore-fantaster, det är roligt för de flesta att få uppleva ett sådant ikoniskt band som Kilmister startade redan 1975.

motörhead, foto: sturefoto

Den nuvarande trion bestående av Lemmy, Wizzö (Philip Antony Campbell) och Mikkey Dee (Micael Kiriakos Delaoglou) har ett sätt kanske tvärtemot vad man väntat sig av en av världens största heavy metal band (intressant nog har Lemmy själv genom åren refererat till Motörhead som ett rock-band); det är inget stök och det finns en ödmjukhet inför publiken. Det är inte mjäkigt överhuvud taget, det ska man inte missta sig för, men inte heller en spelning full med det oväntade. Hur Way Out West lyckats ge det enda bandet med eldkastare en speltid tidigt på dagen är nästintill oförlåtligt, men ur arrangörens synvinkel kan man anta att ”gubbarna” (Lemmy 68, Wizzö 53, Mikkey Dee 50) med över trettio miljoner album sålda inte tros pocka på uppmärksamhet från den unga pop publiken.

Men det gör kanske inte så mycket. Motörhead har sitt senaste album ”Aftershock” (2013), sitt eget vin, vodka och öl, sina hörlurar, T-shirts, muggar, pins, gitarrer…

Så har Luger lyckats med Way Out West 2014? Jag kontemplerar fortfarande, vilket kanske rent av är svaret. Men ”ömsesidig nytta”, som är arrangörens ord för sponsring, är svår att värdera. Spendrups säljer sin Norrlands guld och Briska cider och Camel sina cigaretter, SJ skeppar folk till Göteborg, och omfamnad av festivalens KRAV-certifikat äter man vegetarisk pizza.

Det är inte dumt, inte dumt alls, men festivaldagarna känns artificiella när musiken inte är det högst värderade varumärket.

Linda Bönström
Foto: Sture Svensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *