Den kulturella rockstjärnan: Knarket och essensen

”Amy dog för att hon var en missbrukare” skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet den 3 augusti 2011. Det är mindre än två veckor sedan brittiska sångerskan Amy Winehouse (27) hittades död i sin bostad i Camden, London, och det är ingen överdrift att hävda att precis alla har något att säga om Winehouse; hennes musik, hennes liv, hennes missbruk. Men det måste betyda något mer, något bortom stjärnans smaskiga och trassliga privatliv, som gör att sommaren 2011 blir den mest googlade frasen ”Amy Winehouse dead” – enligt Kulturnyheterna talar vi om nästan 45 miljoner träffar på Google.

Rockmyten, det mörka, det kreativa, det outhärdliga, glorifiering av drogbruk; många journalister blir under den här tiden så till sig över den spektakulära utsikten för lösnummer försäljning att de vet knappt om de säger fy eller bravo när de smäller upp bilder på en mycket påverkad Winehouse. Det ligger i sakens natur, det finns knappt någon större gåva än en ny medlem av Club 27 om man sysslar med nöjesjournalistik. Det är en händelse som blåser dörrarna på vid gavel, det finns inga behov av making sense.

Oktober har tagit sin början. Amy Winehouse må vara död och begraven men om några veckor förväntas utredningen kring hennes död att avslutas. Rättsläkaren valde, trots att polisen inte funnit något misstänkt i hennes lägenhet, att utföra obduktion enligt engelsk paragraf 20 vilket innebär att man har skälig orsak till att misstänka en våldsam eller onaturlig död och förelägger en mer omständlig utredning kring dödsorsaken. Kort sagt så vet vi inte varför Amy Winehouse dog. Fast samtidigt så vet vi tydligen det.

Det finns något hjärtligt i hur Winehouse sörjs. Vänner, kollegor, beundrare och journalister delar sina minnen. Amys färdigheter hyllas, hennes innersta sorg beklagas. Winehouse ska uppmärksammas för sin musikaliska begåvning, för mig är det sant att hon förde jazzens comeback i 2000-talet. Men när jag talar med människor, från de mest oväntade håll, får jag en stark känsla av att det avtryck Winehouse lämnade världen med egentligen inte handlade om hennes musik. Eller hennes missbruk. Kadhammars krönika har inte släppt mitt medvetande, den stör, den är ett fall av ”rätt men ändå inte”.  Kadhammar slår ut kraftigt mot den glorifierade bilden av berömda artister som super och knarkar, hur det blir rent av heroiskt att känsliga konstnärssjälar inte klarar av vår ”förljugna samtid” som Kadhammar kallar det. Han skriver; ”Melodin upprepas gång på gång av journalister med så dålig inlevelseförmåga att de nöjer sig med utslitna klichéer”. Så sant. Lite längre fram i texten kommer det, två meningar som avslöjar hur vi inte längre talar om Amy. ”Människor som anser sig vara vänster tycks ha en särskild benägenhet att svälja myterna. Det är förunderligt”. Aha! Nu blir det intressant, nu blir det politik och politik betyder klass. Rättare sagt; klasskillnad. Den kulturella mystiken är egentligen beviset för socioekonomiska skillnader och inget annat.

Club 27 – den största myten av dem alla. Det är ett uttryck för musiker som avlidit endast tjugosju år gamla, gemensamt är att de alla ansetts ha levt ett ”rock and roll” liv. Katarina Wendelin skriver i Aftonbladet den 3 juli 2011 om ”En klubb som ingen överlever” och man får ju i alla fall säga att hon försöker att skapa någon ny mening i det. Efter att tragglat sig igenom Jimi Hendrix, Kurt Cobain, Janis Joplin, Jim Morrison – och nu – Amy Winehouse så intervjuar hon Nadja Eriksson, överläkare på Beroendecentrum Stockholm, om varför beroende är så svårt för kändisar. Eriksson förklarar två logiska orsaker, det första är som alltid miljön medan det andra handlar hur drogmissbrukare oftast finner sig i en starkt eskalerande fas när de är mellan tjugofem och trettio år. Med andra ord är det svårt att sluta knarka där det finns knark, och att knarka tar ut sin rätt på kroppen. Sedan gör Wendelin något hon faktiskt inte kan rå på, hon avslutar med sanningen som är så politiskt korrekt att jag ryser en smula; ”Så länge rockmyten idoliserar droger kommer fler unga stjärnor att gå en tragisk död till mötes”. Men vem beskriver denna ”rockmyt”, vem sprider identifieringen som tydligen får unga människor att knarka, undrar jag. För det är inte musikerna själva, nej, de lever det medan media är dem som beskriver för oss hur.

Om Club 27 kan man tillägga att det ofta går att läsa om hur missbruket tagit dessa människors liv. Kadhammar skriver det rätt av; ”Knarket tog Amy”. Det är sanning med modifikation som det heter. Kontroversen handlar inte om droger utan om vad som egentligen hände med de drabbade av förbannelsen 27, den egentliga myten handlar alltså om hur det gick till. Dessutom är ”tjugosjuorna” mångt fler än vad man brukar tala om, det förstör känslan av exklusivitet. Samtidigt var en hel del av dem som man brukar tala om inne på djupt vatten, inte bara för de utsatte sig för fara genom att knarka; de hade påbörjat resan som dalande stjärnor. Döden kan mycket väl vara ens sista recension.

Vi vet att kändisar med missbruksproblem ofta tilltalar den stora massan med skräckblandad förtjusning. Vi får berättat för oss att det minsann inte är ett glamoröst liv och vi får verkligen inte köpa kulten vi precis hört talas om. Men varför får vi inte det?

Dags för Rock & Roll Trivia!

Pete Doherty, grundare av The Libertines tillsammans med Carl Barât 1997, är en hopplös missbrukare. Crack-kokain och heroin, dra linor med Kate Moss, åka in och ut i rätten för än det ena än det andra (och då menar jag verkligen just det). Hopplös! Eller som en ingress i The Sun i början på 2010; ” JUNKIE rocker Pete Doherty got off with a fine yesterday for having heroin in COURT — as it emerged an ex-girlfriend died of a suspected overdose of the drug”.

Doherty är en våt dröm för rag mags och för moralisterna, det går inte att motstå. Jag minns när Doherty skulle spela i Sverige för några år sedan, tabloidpressen formligen klättrade över varandra för att få höra hur ansvarig polis skulle hantera situationen om Pete kom till festivalen med droger. Ja, vad skulle de göra? OM det hände? Men nu är det ändå så att, så vitt jag vet, har Doherty spenderat –återigen – tid i fängelse och kommer ut först i november men vi ska komma ihåg att albumet ”The Libertines” (Rough Trade), producerat av Mick ”The Clash” Jones var briljant, jag hävdar att det var det bästa som gavs ut under 2004, och hamnade dessutom i referens boken ”1001 Albums You Must Hear Before You Die”.

Kate ”heroin chic” Moss finns alltid någonstans i bilden om man pratar brittisk musik, eller faktiskt musik överlag, hon är en lika god kaka för pressen som Doherty. Back in the days, brukade Moss umgås en hel del med bröderna Liam och Noel Gallagher.

Alla minns väl ”Boozy Liam”, hur han drack, svor och slogs; och vi älskade honom verkligen. Bröderna talar inte längre med varandra men båda två har egna band på uppgång och nu ska vi komma ihåg att Oasis faktiskt har två världsrekord; i Guinness Book of World Records 2010 återfinns bandet under “Longest Top 10 UK Chart Run By A Group” och ”Best band Britain has produced in the Last Decade” (mellan åren 1995 och 2005).

Den 24 september 2011 firades Nirvanas klassiska ”Nevermind” (DGC) för sina tjugo år i cirkulation. Nu kan man gå till The Loading Bay Gallery och titta på gamla saker som ska ”visa förhållandet mellan Seattlebandet och deras fans” kan man läsa på SVT: s musikblogg. Själv tänker jag på Victoria Segals recension i brittiska musiktidningen Q; s oktobernummer om att Cobain skrev en gång att han bara skulle ha den typiskt batik färgade Nirvana t-shirten om den var fläckad med ”’the urine of Phil Collins and the blood of Jerry Garcia’”…

”Nevermind” har sålts i 30 miljoner exemplar – hittills – och nittiotalet blev grunge i Amerika. Frontfiguren Kurt Cobain började med marijuana när han var tretton och blev en brukare av alla de slag men efter att ha provat heroin 1986 var han fast. Självaste ”Nevermind” turnén blev lidande. Till biografen Michael Azerrad sa Cobain;”I mean, what are they supposed to do? They’re not going to be able to tell me to stop. So I really didn’t care”.

Kurt Cobain kom minnesvärt att skriva låtar till album som sålt i över 50 miljoner exemplar och Rolling Stone rankade honom som den 12:e bäste gitarristen och den 45:e bäste sångare någonsin.

Det är inte utan anledning som Rolling Stone kallade Courtney Love för ”the most controversial woman in rock history”. Hon kom till Los Angeles 1989 och bildade tillsammans med gitarristen Eric Erlandson bandet Hole som under nittiotalet producerade framgångsrika skivor så som ”Live Through This”(DGC: 1994) och ”Celebrity Skin” (Geffen: 1998). Love vann fem av de sju olika priser hon nominerats till för sin roll som Althea Leasure i ”The People vs. Larry Flynt” (Columbia Pictures: 1996). När hon träffade Kurt Cobain 1989 hade Holes första skiva sålt bättre än den likaså första skivan Nirvana släppt men när paret gifte sig 1992 var saker annorlunda. Ofta blev hon beskylld för att vara till Cobain som Yoko Ono var för John Lennon – en groupie som drog ner sin man. Love hade, likt Cobain, börjat med marijuana vid mycket ung ålder och innan hon fyllt tjugo hade hon börjat med både heroin och kokain.

Om Love inte var ökänd innan bidrog ”The Letterman Years” starkt till hennes rykte som totalt galen. Det började med att Love 2004 gästade The Late Show with David Letterman i samband med skivsläppet av soloalbumet ”America’s Sweetheart (Virgin: 2004), intervjun slutade med att Love stod mer hög än solen på Lettermans skrivbord och visade brösten. Love satt där och vred och vände på sig och sa; ”No one says whore like me”, och jag minns att jag tänkte att det har hon fan rätt i. Hon var bara så ocoolt cool.

De följande tre åren arresterades sångerskan flera gånger för innehav och 2006 dömdes hon till att genomföra sex månaders drogrehabilitering.

Tidningen Spin rankade Courtney Love som nummer arton på deras lista över”The 50 Greatest Rock Frontmen Of All Time” med motiveringen ”a great band leader because onstage or off, she always makes sure we’re paying attention”. I januari 2002 slog tidningen Q till och dubbade Courtney till nummer 14 på deras lista över ”100 Women Who Rock the World”. Kom ihåg det.

Och så Winehouse. Jag läser den sista långa intervjun hon gjorde i brittisk press, Q: s Tom Doyle spenderade tre veckor tillsammans med stjärnan och det hela började i februari 2007. Albumet ”Back to Black” (Island Records: 2006) hade på bara sjutton veckor sålt i över 800 000 exemplar – enbart – i Storbritannien. ”D’you know what I mean”, ”It’s funny” och ”I dunno”, är vad Amy säger om det mesta. Hon är öppen, hon är verkligen inte dum i huvudet men det känns ibland precis så som Doyle beskriver det när Winehouse är på dåligt humör; man måste låtsas att man pratar med en femtonåring. Det är kanske det speciella med Winehouse jag nämnde inledningsvis, hon var trots allt mycket lätt att ta till sig. Till och med när hon inte alls betedde sig älskvärt.

Winehouse levde med depressioner av och till från att hon var sexton år gammal, hennes mamma misstänkte att hon kunde ha varit bipolär men Winehouse förnekade. Till Doyle förklarar hon sitt ojämna humör med; ”But if you’re a musician, it’s alright, innit? Cos that’s your outlook”.

Doyle hävdar att under tiden han spenderar med Winehouse tycks hon vara ren och bara två gånger ska hon ha druckit alkohol. Albumet ”Frank” (Island Records) släpptes 2003; ”And the minute I did my pubslihing deal, I was, bang, straight out of there [mammans hus i North Finchley], into my own flat”, berättar hon för Doyle. För Winehouse blev detta ”The Weed Years”. Under intervjun menar Doyle att emellanåt verkar det som att saker går upp för Winehouse, kopplingar så som att hennes föräldrars skilsmässa påverkat hennes kraftiga tonårsuppror. ”There are times […], when you feel she’d be better off talking to a therapist rather than a music journalist”. Inom några månder, i maj 2007, kommer Winehouse att gifta sig med Blake Fielder-Civil, som senare kommer hävda att det var han själv som introducerade crack och heroin för Winehouse. I juni 2011 gör hon ett sista försök på scenen men blir utbuad i Belgrad, alldeles för berusad för att kunna genomföra showen.

Omkring två månader efteråt hade skivan ”Back to Black” sålts i över tre miljoner exemplar i Storbritannien och är därmed ”UK’s best-selling album” under 2000-talet.

Och Jack Daniel’s har väl aldrig fått så dålig gratisreklam. Någonsin.

Okej, kommer ni ihåg vad vi skulle komma ihåg? The Libertines, Oasis, Nirvana, Love, Winehouse – de är musikens moderna kungar och drottningar med prestationer i världsklass. Och de var fullständigt skandalösa under sin högsta hype. Odrägliga, oärliga, självcentrerade, överdådiga knarkare och alkisar. Musiker. Det finns ingen tvekan om att de idoliserats av hungriga ungar som velat ha dem, velat vara dem, ända in i döden. Men varför? Och varför skulle det som Kadhammar skriver vara något särskilt ideal för den politiska vänstern?

Förutom Winehouse, som föddes 1983, talar vi om ett gäng sextio- och sjuttiotalister.

Kate Moss kommer ursprungligen från Addiscome, Croydon som figurerade flitigt i media under upploppen i Storbritannien i augusti 2011. Amy Winehouse föddes i Southgate i norra London men spenderade sina tonår i North Finchley som kanske är mest känt för bombattentaten emot bland annat den israeliska ambassaden 1994. Både bröderna Gallagher och Kurt Cobain växte upp i hamn- och industristäder. Doherty föddes i Hexham – ”England’s Favourite Market Town” – men eftersom fadern var officer flyttade familjen runt bland olika garnisoner. Även Courtney Love bodde sporadiskt här och var, föddes i San Fransisco men i början på sjuttiotalet hamnade hon i det lilla självstyrda området Marcola, Oregon. Ett tag bodde hon på internatskola i Nya Zeeland och när hon blev utkastad därifrån åkte hon hem till staterna, en sväng till Japan, England, Irland. Som nittonåring försörjde hon sig på striptease i Taiwan.

I mångt och mycket var de förortsungar vars föräldrar var arbetarklass; servitriser, mekaniker, apotekare, taxichaufförer. Kate var tretton, Kurt och Amy var båda nio år, Courtney fem, Liam tio och Noel femton när deras föräldrar skiljde sig. Omständigheterna tycks ha varierat från värre till fruktansvärt. Loves far anklagades för att ha matat henne med LSD när hon var tre och mellan åren 1978 och 1980 ska Love ha forslats mellan tjugo fosterhem. Cobain förändrades mycket i sin personlighet av sina föräldrars skilsmässa och han kom att bevittna mycket familjevåld. Likaså hade bröderna Gallagher, de hade en far som slog och slog. Liam och Noel blev snabbt kända bråkstakar och tjuvar.

Förr eller senare – eller om och om igen – hoppade de alla av skolan.

Men något hände för dem alla; de blev ikoner. De fick allt och lite till kan man säga. Och det är här jag tror att skribenter som Peter Kadhammar inte förstår den kulturella kontexten som skapar en modern arbetarklass hjälte i musikvärlden. Taskig barndom och allvarliga drogvanor är sociala markörer, det handlar inte bara om att verka cool eller svår, det är en stark identifikation. Som Pearl Jams Eddie Vedder berättar för journalisten Niall Doherty i Q; ”We were galvanised by those early years. When people started dying, and it wasn’t just Kurt […] it brings you together”. Inom arbetarklassen är missbruk inte lika stigmatiserande som kanske i andra klassförhållanden, nog för att det är komplicerat vilket som, men som koncept är missbruk inte surrealism. Att vissa människor verkligen lever ut sitt missbruk offentligt är egentligen inte avslöjande för en stor del av oss som växte upp under den här tiden; många av oss har sett det och levt det. Jag skulle kanske gå så långt att påstå att missbruk kan ses som ett arv till oss åttiotalister. Så myten är inte drogen utan befrielsen!

Liv Strömquist tecknade en liten strip som Kadhammar störde sig på; ”Hon jämförde knarkaren Amy Winehouse med ’helyllesångerskan Duffy. Självklart utfaller den moraliska jämförelsen till Amys fördel”. Återigen ”rätt men ändå inte”. Tittar man bara på Strömquists teckningar och läser bildtexterna så visst känns det kanske orättvist, och visst är det så att Duffy är en plattityd bredvid Winehouse men kontexten Peter! Kontexten! Det ligger naturligtvis olika förväntningar på hur dessa individer ska bete sig, de är stereotyper men inte desto mindre sanna. Nog får man väl tycka att ”Amy var som ett inkassokrav” är en smula banal men poängen som jag ser ligger inte där i, utan i att det gick bra så länge det roade. Så länge vi kände igen oss. Få av oss känner igen oss i Duffy, oss som i mina vänner och jag, och  Britney Spears blev förresten onekligen mer intressant när hon gick en smula loco. Och det ter sig som om människor som aldrig ens råkat gå igenom en braj pust –vilka de nu egentligen är- har företräde till att tala om för oss andra vad drogbruk innebär. Men det spelar ingen roll för droger är, liksom politik, en fråga om klass. Klasskillnad. Det är nämligen återkommande och inte alltför oväsentligt om man verkligen vill tala om glamour.

På åttio- och nittiotalet var kokain ursprungligen en statusdrog, med andra ord så kostade den mycket pengar men flödade rikligt bland de högre samhällsgrupperna. De lägre grupperna stod dock inte utan narkotika, åh nej, för dem föddes en marknad av piller. Men hallucinogener som LSD räckte inte, det var alltför lukrativt för att avstå så kokain gjorde combacke i budgetversionen blandad. Det skitiga knarket till det fattiga folket, om man får vara lite sådan. Spelar det roll? Antagligen inte på någon större medveten nivå, jag tror ju inte att folk går omkring och tänker att det är schysst att den och den artisten är hög som ett höghus för att han eller hon är arbetarklass. Härligt! Ändå är det lite intressant hur politik kommer in i det hela, rättare sagt vänsterns politik enligt Kadhammar.

Titeln till Nirvanas mest kända låt ”Smells Like Teen Spirit” kom ju som vi alla vet till av en slump, något som riot grrrl Kathleen Hanna kläckte ur sig. Men den politiska aktionen de ägnat sig åt precis innan de kommit tillbaks till Kurts lägenhet vet jag inte hur välkänt det är, de hade vandaliserat en klinik för gravida tonåringar som var motståndare till fria aborter. Faktum är att generation X egentligen var en politisk sådan även om man inte betraktade sig så. Musikvideon till ”Teen Spirit” var lika superb 1991 som idag och jag minns hur jag läste någonstans att den äldre mannen som städade i videon representerade Kurt från tiden han själv sopat korridorerna i sin gamla skola. Det var bilden av vad Cobain hade blivit om han inte råkat bli rockstjärna. Outlook, bilden av framtiden för många från hans generation.

Det är inte sant att de inte hade en aning om hur läget var. Ta till exempel när Amy Winehouse ska ha blivit informerad om att hennes guddotter Dionne Bromfield blivit erbjuden att turnéra med Pete Doherty. Hon ska ha reagerat med ett gigantiskt ”hell no”. Även knarkare fattar hur knarkare fungerar, det finns inget mysterium här, det är ingen tillvaro man önskar sina nära och kära.

Och om nu vänstern för en liberal drog politik genom musiken, borde det då inte finnas en motvikt, ett motstånd. Det tycks ju väldans lätt att säga så om det bara finns en färg i rock and roll världen. Jag försökte minsann länge att gräva i det här, efterlysa den blå politiken i musiken, med seriös intention till att vara rättvis. Men förslagen jag fått in upp till skrivandets stund har antingen hänvisat till vit makt musik eller senaste valrörelsen i Sverige när några svenska artister spelade in några låtar; Willie Crawford, Mange Schmidt och Sofia Talvik ställde upp för Moderaterna medan Linda Bengtzing ledde allsång med centerns dåvarande partiledare Maud Olofsson. Bert Karlsson har också inkommit till förslagslådan.

När jag trasslat in mig i mina egna argument går jag till den tydligaste tyckare jag vet; min mamma. ”Jag är ju född på sextiotalet, det hade inte gått att välja bort musiker för att de använde droger” säger hon sakligt, hon, den minst drogliberala människan jag vet. ”Det fanns ju knappt en musiker som inte rökte hasch, eller drack alldeles för mycket, eller använde något annat”, fortsätter hon. ”Men vi valde ju efter musiken vi gillade ändå”.

Det är ett ypperligt logiskt resonemang, men ett sådant som inte tycks accepteras att en yngre generation också vidhåller. Nej, vi är bara förblindade av drogerna. Men samtidigt är det också så att medan förespråkarna för exempelvis legalisering av cannabis blir alltfler fylls mottagningar som Maria ungdom rent av bortom dess bristningsgräns av utslagna ungdomar. I septembers nummer av tidningen ”Vårdfokus” blir det för mig tydligt hur den kulturella förståelsen av droger och den medicinskt fastlagda vetenskapen har svårt att finna konsensus. Rekreation och missbruk, teven eller samhällsklimat. Och jag vet inte, åtminstone inte mer än att om man köper Jane’s Addiction plattor för att man tycker Dave Navarro var så jäkla rolig som han själv tycker att han var när han brukade skrämma skiten ur Marilyn Manson genom att skvätta blod ifrån sin egen spruta på Mansons badrumsspegel och sedan göra det igen bara för att jäklas, ja då är man uppenbarligen en knäpp drog glorifierare. Fast skulle Epiphone få för sig att ge mig en ”Dave Navarro Artist Acoustic” kan jag överse att även Navarro uppenbarligen inte är helt vid sina sinnen.

Problemet är inte populärkulturen per se. Problemet är inte musiker som inte tar sig upp på scen, egentligen inte ens de som inte klarar av att leva. På The Guardian Music Blog hittar jag Alex Needham, och Needham är den enda jag har sett som offentligt säger att kanske var Winehouses uppträdande i Belgrad helt enkelt inte så dåligt alls; ”The Valerie singer’s performance was a mess, but that’s what made it rock’n’roll”. Needham är nu en kulturredaktör i onåd, och det enda man kan säga är väl att med tiden kanske han kommer att förlåtas. Det brukar fungera så. Som då, när The Rolling Stones åkte dit rejält vid ett drogtillslag, ja då skrev pressen överlag att använda narkotika var en ”personlig frihet”. Det får man inte skriva idag, inte egentligen. Precis som det är helgerån att påpeka att John Lennon både knarkade och söp rejält – och han var inget trevligt fyllo dessutom -, 1966 var han så illa däran av LSD att han funderade på att lämna The Beatles. Men istället kom ” Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (Parlophone: 1967) som blev en av världens mest sålda album. “I’ll always need a drug to survive”, förklarade Lennon i en intervju med Rolling Stone grundaren Jann S. Wenner 1971. Undrar om Aftonbladets Peter Kadhammar håller med om att Lennon var en gnällig kliché som började med piller när han var sjutton och svag i moralen när han skyllde sitt bruk av heroin på ”what the Beatles and others were doing to us [Lennon och Yoko Ono]?

Rock and roll myten kan vara vacker, underprivilegierade , samhällets paria bryter alla regler. Att lyckas blott ur slump (slumpen håller tanken i form, ”det skulle kunna hända mig”) och, åtminstone i bästa fall, talang. Från underdogs till untouchables. Det hela flyter på grund av identifikation, en extrem version av vad som är vardagen för många. Lockelse med vad som skulle kunna bli.

Jag tycker förvisso att det kanske skulle vara positivt om kändisar kunde bete sig, men ännu mer positivt och antagligen mer produktivt vore om vi åttiotalister orkade befatta oss med frågan om missbruk. Vi har varit så innerligt trötta, och det är förståligt varför vi är helt less på dessa eviga debatter men jag tror inte att vi själva förstår hur de yngre än oss faktiskt inte förstår vad vi pratar om. Statens folkhälsoinstitut får 12 000 000 kronor ifrån regering att lägga på informationskampanjer under år 2011 som riktar sig till ungdomar som aldrig provat cannabis. Problemet är att många experter från exempelvis Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och Björn Fries (tidigare narkotikasamordnare åt regeringen) är ytterst skeptiska. Det fungerar helt enkelt inte och jag är inte förvånad. Ingen broschyr kan berätta hur missbruk fullständigt söndrar tillvaron inte bara för brukaren utan för alla runt omkring, till och med främmande människor kommer till skada. Men vi kan, vi som har varit där kanske har en chans att göra det hela mer rättvisa.

Men när det gäller musiken tänker jag hålla med Jarvis ”Pulp” Crocker;

”I don’t give a fuck whether he’s out of his mind or not. I don’t like taking drugs, but if people wanna take drugs, they’ll do ’em. It’s he’s making music that people want to listen to, that’s what matters.”

 

 

Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.