Dina låneböcker – Inköp, nedköp och den privilegierade debatten

Svenskarna har en lång historia av att duktigt parafera vikten av bildning. Det är ingen tvekan om att utbildning ställs i direkt relation till demokrati och dess värde anses oftast vara av samma vidd som grundläggande mänskliga rättigheter. En av de mer folkkära accessoarerna är just folkbiblioteken som började upprättas under det tidiga 1800-talet med framför allt arbetarklassen som målgrupp. Idag reglerar Bibliotekslagen (SFS 1996:1596) förfarandet som garanterar alla invånare i Sverige såväl tillgång till bibliotek och möjligheten att – avgiftsfritt – låna böcker under en viss tidsperiod. Lagen ålägger varje kommun att förse dess invånare med ett folkbibliotek och vidare även ett samarbete emellan dessa, lagens andra paragraf fastslår tydligt det avsedda syftet;

2 § Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.

Det är legitima frågor och det är farhågor att ta seriöst men diskussionen måste också föras utifrån vad vi har idag och vad som är det mest akuta i det avseendet. Hysterin som kickat in nu är trots allt över ett fenomen som inte är nytt, och jag måste väl ändå få kalla det för hysteri när tidningarna och webbsidornas artiklar pendlar från jämförelser med bokbål (Holmberg, Expressen 101117) och författare som ska stjäla böcker i protest (Klingspor, Expressen 101111). Ordföranden för Sveriges Författarförbund Mats Söderlund tycks trots anstormningen bland medlemmar göra ett, åtminstone i mitt tycke, uppskattat försök att styra diskussionen upp från den här punktmarkeringen till att faktiskt ha konkreta frågor.

På Bibliotekets bokbazars sida på internetforumet Facebook säger Söderlund att verksamhet på entreprenad inte är en oväntad utveckling som i sig inte behöver vara av ondo men naturligtvis måste följa med tillhörande riktlinjer. Att vi måste fundera på hur vi vill ha våra bibliotek, särskilt i tider då vi ser att bokutlåningen minskar och likaså läsandet.

Klingspor (ibid.) menar i sin artikel att Lundén ”[…] verkar ha tappat bort själva idén med ett bibliotek” då kommersiella krafter ska styra bibliotekens inköp. Men idén skulle jag vilja säga är inte bara det som passar just oss, det är bara att återgå till Bibliotekslagen och förslagsvis paragraf åtta och paragraf nio som fastställer att folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade, invandrare och minoriteter samt till barn och ungdomar för att stimulera till läsning. Vi lyckas uppenbarligen inte så bra med detta och har inte gjort så på ett tag. Vad säger att Lundén inte ser en möjlighet till att uppfylla vad som är den faktiska meningen med bibliotek genom Adlibris?

Eller åtminstone förbättra? Jonas Holmberg fortsätter också i dessa tankebanor som Klingspor i Expressen (101117) och frågar vad som är relevant; ”Det litterärt högstående, det samhälleligt inflytelserika eller helt enkelt det populära? I Stockholm svarar stadsbiblioteket: det som nätbokhandeln Adlibris väljer ut”. När jag läser, ja då frågar jag också mig själv vad som är relevant här. Är Holmberg ens insatt i att alla våra offentliga bibliotek är underordnade lagen om offentlig upphandling och utöver det är alla leverantörer av media till dessa kommersiella? Författarförbundet visar på en överläggande kritik gentemot flera aspekter inom biblioteksverksamheten runtom i landet för problemet stannar tyvärr inte vid frågan om utbud. Ett exempel är hur biblioteken under lag ska samverka och anta planer för verksamheten men i början av 2006 hade endast 42 av 290 kommuner genomfört detta rapporterar Författarförbundet. Den ekonomiska situationen är exceptionellt pressad och till Blekinge läns tidning (090530) säger Mats Söderlund att man får in signaler som åskådliggör hur besparingar slår hårt över hela landet och i huvudsak mot kulturen.

Jag anser mig inte vara särskilt naivt lagd, jag förstår naturligtvis vad kritikerna räds och trots de växande högarna av information jag gräver fram kvarstår det vacklande tvivlet. Jag har små elektroniska plastkort till utlåningsmaskiner här och var i landet, jag tror jag var sju år gammal när jag fick mitt första egna och sedan dess har jag vandrat mellan världar tack vare vad som poetiskt borde kallas för fristäder. Jag är dessutom en av dem som framför allt uppskattar den så kallade smalare genren som i allra högsta grad anses ligga i riskzonen för att strypas. Det ska också sägas att när jag köper litteratur på nätet sker det säkerligen nio av tio gånger genom adlibris.com. Men det finns flera saker som oroar mig med den här debatten än vem som sammanställer postkatalogen. Hade reaktionerna varit detsamma om vi inte pratat om ett av Bonnier majoritets ägda företag? Jag vet faktiskt inte, många skulle säkert svara mig att det inte handlar om Bonnier per se utan enbart om koncernens stora majoritet som skulle kunna premiera förlagets egen utgivning.

På exempelvis SVT:s kulturnyheter (101109) kan vi läsa att; ”Oron är stor för att många lite mindre kända böcker kommer att skuffas undan av kommersiellt gångbara deckare och bestsellers. ’Som det är nu så är den kvalificerade litteraturen i fara'”, säger bibliotekarien Lars Lundin. Ursäkta mig men den ”kvalificerade litteraturen” är väl den som uppfyller Bibliotekslagens fordran gällande stimulans av läsandet. Sedan kan vi självfallet ha önskemål och rekommendationer inför detta urval. Och här har Lars Lundin, Svenska Författarförbundet och otaliga röster en monumentalt viktig uppfattning; satsningar måste ske på kvalificerade bibliotekarier. Ifrån dessa skall det centrala arbetet med utbildning och information utgå och det är ovärdigt att påstå att det statliga stödet ens är i närheten av att räcka till.

Även om nu prognoserna antyder att det kommer bli några nya arbetstillfällen inom kort i och med ålderspensioneringar kan jag inte säga annat än att studenterna inom biblioteks- och informationsvetenskap måste vara smått galna men otroligt beundransvärda som väljer tre års heltidsstudier och en ungefärlig studieskuld på hundratusen kronor för att sedan behandlas ungefär som bollen ingen vill ta i men alla sparka på. Nu menar säkert en del att det spelar ingen roll om vi ändå tänker fortsätta på den kommersiella vägen, att företag som Adlibris ändå försämrar bibliotekens valmöjligheter. Men det ena behöver inte utesluta det andra så som jag ser det och tänker genast på uttrycket ”gatekeepers”, ju bättre kontrollanter vi har desto bättre översikt kommer vi också få över det material som köps in. Enkelt formulerat innebär en större satsning på bibliotekarier också att om en ökad likriktning eller större standardskillnader uppstår kan detta snabbare uppmärksammas. För vi ska inte glömma att avtal kan brytas och samarbeten upphöra även inom den kulturella sfären.

Ibland kanske det faktiskt är så att marknaden stimulerar konsten. Vi är många med ideal som inte tycker om att ta sådana ord i mun, jag är då en av dem, men kyligt är det väl ändå så att det här inte kan lösas med någon absolut rättvisa men vad å andra sidan kan det?

Jag kallar det här för den privilegierade debatten. Det kan tolkas som jag syftar till välfärdsproblematik, att jag inte känner varken ansvar eller sympatier för våra allmänna bibliotek och deras uppdrag men det kan inte vara mer fel. Men om sanningen ska sägas har jag inte stött på särskilt många medborgare, låt oss säga vanliga låntagare, som fått uttala sig i frågan. Däremot många journalister, författare och branschfolk från höger till vänster som nästintill monopoliserat samtalet om folkbibliotekens demokratiska värden. Jag hittar faktiskt inte biblioteksbesökarna någonstans och det är synd för jag hade velat fråga om de vill ha sina bestsellers eller inte, det kan ju faktiskt vara så. Kanske måste också den kulturella eliten kunna tänka sig att publiken har gjort ett val, att mångfald inte kan pressas fram även med de allra bästa intentioner. De som har möjlighet och kunskap bör naturligtvis samverka för att skapa de bästa förutsättningarna för att främja läsandet och informationssökandet.

Den svenska staten ligger sannerligen efter gällande sin skyldighet gentemot medborgarnas möjligheter att på jämlika villkor nyttja de förmåner som fastslås i Bibliotekslagen och detta kan inte ses som annat än oacceptabelt. Men jag känner också att kultur branschen måste ta ett djupt andetag, vi riskerar att bli så ivriga att vi skrämmer bort dem vi försöker bistå. Vi måste ge andra möjligheten att också bli sökare, vi måste låta andra med de där plastkorten känna att den här debatten är också deras. Slutligen måste vi se till att vi bibehåller diskrepansen mellan att vara förmedlare och förmyndare.

I Borås Tidning (090306) läser jag om bibliotekariestudenterna Linnéa och Alex som talar hjärtligt om bibliotekens kravlösa atmosfär. De säger; ”Det är nog en av de få gratisplatserna som finns kvar i samhället” och de tror att biblioteket blir framtidens sociala rum. Jag ler för mig själv och hoppas innerligt att ungdomarna har rätt.

 

Debattartikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.