Våga vara min granne – När kulturens dårar kommer nära inpå

Kultur och galenskap är som en helig union. Den kreativa historien berättad av människan innehåller allt som oftast åtminstone ett element av dårskap vare sig den är sprungen ur olycklig kärlek eller narrens födelserätt att aldrig vara riktigt som alla andra. Vansinne fascinerar oss, därför dras vi mot Munchs ”Skriet” eller Shakespeare – välj i stort sett vilket verk som helst och någonstans ploppar det alltid upp någon stackare vid vanvettets brant. Och visst var vi smått förtjusta i psykopaten ”Hannibal Lecter” spelad av Anthony Hopkins i filmatiseringen av Thomas Harris böcker. Men det är inte bara fiktionen, oh nej, vi tuggar i oss personkulter som om de vore vår sista måltid. De som var (eller blev) stora, mäktiga och kanske möjligen inte helt hundra så som uttrycket går. Pablo – kort och gott – Picasso, Sylvia Plath, Andy Warhol, Ernest Hemingway. Listan byggs på och vi älskar den där extra touchen av ovett, det okonventionella och gärna det orationella handlandet. Varför? Det finns en trygghet i att vara iakttagare. Att inte vara den med huvudet i ugnen.

För en tid sedan plockade jag upp tidskriften ”Socialpolitik”, första gången faktiskt, en trevlig tidning med enkla men inte fördummande artiklar som inte tillåts glida in i långa haranger om sakers varande. En ovation till det redaktionella arbete som tydligt framhäver sina källor och framför allt, för det blir bättre, inte tycks skämmas ett dugg för att hänvisa läsaren till vidare information. Nåväl, ett kort litet stycke fångar mitt intresse, ”Psykisk sjukdom väcker oro” (Socialpolitik nr 1, 2010:45), en attitydundersökning kring att ha psykiskt sjuka personer som grannar, arbetskollegor eller annan slags nära interaktion. Det är på regeringens order som myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) och Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH) beställt tre befolkningsundersökningar, genomförda av Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser (CEPI). Så nu blir det siffror, kultur blir ofta siffror om ni inte märkt, men jag skall icke förleda er. Jag är inte överförtjust i vad som inom forskningen kallas kvantitativt material vars enklaste förklaring är en vetenskaplig metod som använder sig av enkätundersökningar formade efter olika strukturer. För mig är den statistiska verktygslådan (som jag till och med tror att en av mina gamla kursböcker är titulerad) inte designad för att förklara varför utan snarare för att visa på samband och intressanta ledtrådar. Varför är en helt annan sak att reda ut.

Om vi ska saxa lite fann CEPI från undersökningen 2009 att mer än 25 procent av respondenterna gav uttryck för en negativ attityd gentemot psykiskt sjuka varav de flesta frågeställningar kopplas till social distans. Vi vill helt enkelt lägga lite avstånd mellan galningarna och oss själva. Som i den kreativa kulturen är också den sociala kulturen en miljö där vi bara kan roas genom avstånd. Ungefär samma procenttal, 20-25 procent, presenteras av CEPI gällande negativ attityd till att ha en person med psykisk sjukdom som granne eller arbetskamrat, eller besöka eller vilja ha besök av en sådan person.

Där satt jag med tidningen i handen och var inte direkt förvånad men märkligt indignerad. Vad för själlösa människor säger sådana här dumheter? Kan ni gissa vad som gav det allra högsta negativa utslaget i hela undersökningen? Frågan var om tidigare patienter som vårdats på psykiatrisk klinik är pålitliga barnvakter. Mer än 60 procent svarade negativt. Det betyder, i sin överdrivna form, att många av min dotters kompisar har föräldrar som inte skulle lita på att jag såg efter dem. Vidare visar undersökningen att en del av mina grannar skulle känna sig obekväma runt mig, några skulle till och med kanske tycka att jag inte borde få ha barn. Om de visste. För jag är ju en av ”dem”, en av dem som är diagnostiserad med en psykisk sjukdom, en av dem som vårdats på klinik. Jag är inte stolt över vad den pillerslukande sjukdomen ibland ställer till med. Men lika viktigt, antagligen mer så, skäms jag inte för att den drabbat mig. De flesta med psykiska sjukdomar har inte plöjt väg för dess utveckling, vi har på olika sätt och på olika stadier i livet drabbats. Ändå anger 32 procent i CEPI: s studie från 2009 att psykisk sjukdom inte är som vilken annan sjukdom som helst. Och, som jag argumenterat ovan, är tolkningsmöjligheterna till denna attityd flerfaldig.

Men så här är det trots allt, ur mina ögon; psykiskt sjuka människor kan faktiskt vara besvärliga grannar. Det är de som inte respekterar tvättider också. Och jag säger det inte med mening att trivialisera saken men alla har väl haft en granne vid ett eller annat tillfälle som fått en att kika ut genom titthålet innan man smyger ut med soporna. Vi har alla egenheter och likaså har vi alla olika toleransnivåer. Om man återigen ska se till attitydundersökningen i fråga är det intressant att nästan alla deltagare klassificerar specifikt schizofreni och bipolärt syndrom som psykiska sjukdomar, medan andra psykiska diagnoser tolkas som ”mildare” eller lägre hälsoproblem. Jag menar att det till stor del går att förklara i två kontexter.

Vi kommer tillbaka till den kulturella bilden av sinnessjuka. Karin Johannisson, svensk professor i idé- och lärdomshistoria, är ett givet namn genom sin specialisering inom medicinhistoria. Bland annat i ”Kroppens tunna skal” (Johannisson, Karin, 1997. Göteborg: Nordstedts ePan.) och ”Den mörka kontinenten” (Johannisson, Karin, 1994. Falun: Nordstedts Förlag.) återkommer bilden av galenskap och hur den växlat genom tiden. För Platon skulle det maniska beteendet ses som en gudagåva, under antiken var det snarare en besatthet av onda andar, medeltiden och renässansen var en festlig tid för dårarna. Efter det blev det helt enkelt inte en skoj värld att ses som galen i.

Psykiska sjukdomar, galenskapen, har definitivt en historia och den är väl inarbetat. Vilket för oss vidare till punkt två som jag starkt delar med franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault; galenskap är ett avvikande beteende i motvikt till det normala beteendet. Med andra ord är det en social funktion, ett ”vi” och ett ”dem”. Så att schizofreni och bipolärt syndrom sticker ut i CEPI analysen förvånar mig inte det minsta. När dessa patientgrupper inte behandlas eller inte är framgångsrika i sin rehabilitering, ja då sticker de faktiskt ofta ut, och antagligen mer så än många andra med psykiska störningar. Inte för att dessa patienter nödvändigtvis är sådana som personer, utan för att det ligger i dessa sjukdomars natur att framkalla ett visst beteende som ofta är extrovert. Och även om vår tolkning och förståelse av sjukdomar förändras förblir symtomen i stort desamma, och därmed stirrar vi på en kulturell institution av galenskap.

Ett problem, som är rätt intressant även ur ett språkligt perspektiv, är att bilden av den psykiskt sjuke är inte exklusivt för omgivningen utan framkommer ofta som en stor börda genom internalisering hos patienten. Att bli sin sjukdom. Ta det här som exempel; jag har cancer, jag har aids, jag har diabetes. Jag är bipolär. Det ser så simpelt ut, visst gör det. Men om du inte är cancer utan har cancer antyder det att något tillförts dig, din kropp. Men om man oftast är schizofren, är deprimerad, är manisk – är innebär att vara – och många patienter blir också sin sjukdoms identitet. Och ni ska inte tro att vi patienter är mindre petiga, nej då, till och med på psyket värderar och klassificerar vi varandra efter i stort sett samma galenskaps-mall.

Gällande den största anledningen till att människor känner en pö om pö rädsla för psykiskt sjuka människor skulle jag satsa pengar på har att göra med deras opålitlighet. Återigen, inte hos personen utan hos sjukdomen. Människor relaterar och interagerar med varandra genom strukturer, mer eller mindre kulturella mönster för socialt beteende. Och många i dessa patientgrupper har antingen svårt att tolka dessa mönster eller har problem med att hålla beteendet konstant. Med andra ord är det mycket troligt att människor som saknar kunskap eller medvetenhet om sjukdomsbilden känner en större oro eller är mer obekväma i möten med psykiskt sjuka då man har svårt att förutse dennes reaktioner. Jag kan exempelvis berätta hur det här kan te sig för oss bipolära, vilket är en psykisk sjukdom som yttrar sig främst genom stora humörsvängningar. Jag absolut avskyr att tala i telefon. På tiden innan min behandling gick framåt kunde jag i maniska episoder sitta i telefon dygnsvis. Inte timmar, dygn. När den ene vännen gick till sängs eller till sitt jobb ringde jag bara nästa. Min psykolog frågade vad jag brukade prata om och jag kunde inte komma ihåg något, trots att min telefonräkning verkligen tog död på alla tvivel huruvida dessa samtal verkligen ägt rum. Alla som känner mig privat kan intyga att jag inte direkt är redig gällande städning, i manins kraft kunde jag renovera och möblera med buller och bång och putsa fönster i mörkret klockan fyra på morgon med någon slags känsla att mina glasrutor var avgörande för mänsklighetens öde.

Många psykiska sjukdomar innehåller tyvärr element av att personen tappar känsla för proportioner. Mitt eget jag är en rätt reserverad person, manisk slänger jag mig på människor. Sanningen är att obehandlad och i snabba cykler kan jag förstå att människor kan bli rädda. Och jag misstänker starkt att sjukdomar som här nämnts, schizofreni och bipolärt syndrom, blir oftast problematiska med sina upphöjda tillstånd som kan påverka grannsämjan. Av naturliga skäl är människor med psykoser, manier, tvångstankar och personlighetsstörningar kanske vanligare irritationsmoment än grannar utan eller med lättare psykiska störningar. Inte bara för tystnaden i kvarteret utan för att många sjuka blir extremt kontaktsökande, en del utåtagerande och vissa rent utav våldsamma mot såväl sin omgivning som mot sig själva. Sedan finns det olyckligtvis dem som får hämtas av ambulans eller polis titt som tätt vilket självklart förstärker oron hos andra boende.

Jag skulle vilja påstå att oron kan vara berättigad i vissa fall men att olustkänslan är något missriktad. Många, och det kan inte understrykas nog, många människor som lider av psykiska sjukdomar har inga diagnoser eller läkare. Många av dem är sorgligt nog inte ens dina grannar heller. En stor grupp sjuka människor faller igenom systemet och blir snabbt hemlösa då de obehandlade helt enkelt inte kan upprätthålla vad som kallas en normal tillvaro. Olika sorters missbruk och kriminalitet är vad som väntar många genom vårt samhälles stora misslyckande att vårda personer som mycket väl skulle kunna leva ett gott och funktionellt liv. Hela 70 procent från CEPI: s första studie tycks dock ha uppmärksammat detta och ”[…] anser att de flesta människor med psykiska problem inte får professionell hjälp inom sjukvården” (Socialpolitik nr 1, 2010:45).

När jag satt där med ”Socialpolitik” uppslagen, med det inre fullt uppe i spontan avhyvling gällande vidrigt dömande människor, tittade jag på min dotter. Kanske blev jag också en av de där 60 procenten som inte skulle låta någon som suttit på psyket vara barnvakt åt henne. Men genom fria associationer som lyckligtvis tillfaller mig emellanåt såg jag stora hästar i spiltor framför mig. Den naturliga instinkten säger att när vi ska runda hästens bakre del är det en god idé att göra så med avstånd för att undvika eventuella utsprång som resulterar i kroppsskada. Den instinkten är fel. Runda hästen så tätt intill du bara vågar, på så vis kommer hästen inte träffa dig med full kraft utan snarare ge dig en knuff. Ungefär samma princip kan tillämpas på sanning och de sjuka. Avstånd kan ibland vara mer skadligt än närhet.

Jag tänker på en särskild flicka, jag kallar henne så trots att hon bara är några år yngre än mig själv. Men när hon brukade sitta bredvid mig på golvet på avdelningens rökrum, huttrande under sitt täcke med ögon som verkade säga att hon kunde gå sönder vilken sekund som helst, ja då var hon en flicka jag bara ville hålla om för det var så orättvist. Hon hade inte gjort något som rättfärdigade den smärta hon bar, hon hade all rätt till de bästa åren i en ung människas liv. Ibland ser jag bilder på henne, jag känner knappt igen henne i all färg och form. Om hon är vad de kallar frisk vet jag inte. Inte heller om hon mår bra eller bara bra nog för att posera. Vi talar inte, jag tror hon vill glömma för ett tag och det respekterar jag. Men jag tror inte någon av hennes grannar är rädd för henne. Och hon skulle få vara barnvakt åt min dotter om hon ville.

 

Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.